Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Bakfyllan

Dödförklaringen av DÖ flyttar svensk politik tio år tillbaka i tiden.

Tre sekunder efter att kristdemokraternas riksting röstat ner decemberöverenskommelsen flög champagnekorken. Doften av gula plommon, kex, nougat och citrus steg mot journalisterna som trängdes runt Sara Skyttedal.

– Det är en segerns dag, sa hon.

Det var i fredags förra veckan.

Frontfiguren för det DÖ-motstånd som länge jäst inom kristdemokraterna och som nu hade bubblat över höll hårt i sin flaska Bollinger och log brett.

Det var den perfekta bilden.

En ungdomsförbundsordförande i riksdagens minsta parti. Som hade besegrat sin egen partiledning med siffrorna 151 mot 103. Och som strax skulle få hela alliansen att bryta det löfte som hade låst fast formerna för svensk politik fram till valdagen 2020.

– Vad kommer att hända nu, Sara?

– Nu tar förhandlingar förhoppningsvis vid, svarade Skyttedal.

Sedan skålade hon.

Den som tänkte klart kunde fråga sig om inte segerns sötma hade stigit henne åt huvudet. Vad var det egentligen hon firade? Så länge alliansen inte var beredd att sänka regeringens budget tillsammans med sverigedemokraterna – vilket alliansledarna snabbt gick ut och försäkrade – så hade oppositionen endast blivit av med decemberöverenskommelsens fördelar men behållit dess nackdelar. Nu fanns inte längre några garantier för att socialdemokraterna skulle låta dem regera efter nästa val även om alliansen blev större än vänsterblocket.

Vad det gällde sakpolitiskt inflytande hade juluppgörelsen åtminstone pekat ut tre områden – försvar, pensioner och energi – för blocköverskridande samarbete och samtal. Också det var borta.

Myteriet på kristdemokraternas riksting slog ner som en bomb i det moderata partihögkvarteret. Någon säger att de blev lika överraskade som när sverigedemokraterna röstade igenom alliansens budget i december föra året, vilket utlöste den regeringskris som ledde fram till decemberöverenskommelsen.

Att DÖ kunde spricka förr eller senare hade man räknat med. Men inte nu. Inte såhär. Chansen hade bedömts vara så liten att moderatledaren Anna Kinberg Batra var helt oförberedd. Hon hade ingen plan.

Skyttedal

Kuppmakaren. Kdu:s ordförande Sara Skyttedal firar. (Foto: Per Groth/TT)

I partiet förvånades många över att Kinberg Batra inte tog mer tid på sig att ta kontroll över situationen. Hon tycktes se sig tvungen att genast välja om hon skulle hålla fast vid alliansen eller decemberöverenskommelsen. Efter korta samtal med de andra alliansledarna och sin egen partistyrelse meddelade hon att DÖ var upphävd.

Det fanns inget i överenskommelsens konstruktion som sa att hon var tvungen att gå den vägen. Julpakten hade fyllt sin funktion även utan kristdemokraternas deltagande. Men i så fall till priset av en splittrad allians, där kristdemokraterna ensamt kunde dra opinionsfördelar av att stå utanför. Vilket till stor del skulle ske på moderaternas bekostnad. Kinberg Batra skulle dessutom riskerat att gå samma öde till mötes som kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor när hon skulle möta sina egna DÖ-kritiker på moderatstämman i Karlstad, som pågår denna helg. Antingen tvingas vika ner sig i frågan, eller ännu värre: göra DÖ till en kabinettsfråga – och riskera sin framtid som partiledare.

Med decemberöverenskommelsen ur vägen ställs moderatledaren i stället inför interna krav på att utnyttja den nyvunna handlingsfriheten och tvinga regeringen till eftergifter i någon form.

Frågan är bara hur moderaterna ska göra det.

Anna Kinberg Batra har den senaste veckan haft mer etertid att utveckla ett svar än hon kunnat be om. Partiledardebatt i SVT i söndags. Duell med statministern i P1 i måndags. Partiledardebatt i riksdagen i onsdags. I ingen av dem var hon särskilt tydlig.

Men två saker framkom. För det första att moderaterna nu inte tänker driva igenom en misstroendeförklaring tillsammans med sd. För det andra att partiet inte tänker bryta ur saker i regeringens budget och stoppa dem i efterhand. Men däremot kanske göra ändringar när regeringens budget behandlas i riksdagens utskott.

Hon var medvetet otydlig just eftersom hon inte hade några svar.

– Det är inte min uppgift att sitta här och garantera det ena eller det andra, som Kinberg Batra uttryckte det i duellen med Löfven i P1.

Sådana antydningar kan tolkas som ett hot från moderatledaren. Eller bara som ett sätt att bjuda in Stefan Löfven till att börja förhandla om politiken.

Efter misslyckandet med decemberöverenskommelsen finns inte längre så många vägar kvar att gå. Det grundläggande problemet med sverigedemokraternas vågmästarroll kvarstår. Ett nyval skulle som det ser ut i dag bara stärka sd och göra det parlamentariska pusslet ännu svårare.

Så länge Kinberg Batra vill hålla avståndet till Jimmie Åkesson måste moderaterna i stället göra upp med socialdemokraterna om partiet vill få inflytande.

Det som under tio år av cementerad blockpolitik varit otänkbart, låter med ens alltmer logiskt.

Statsminister Löfven var snabbt ute och meddelade att DÖ aldrig var hans förstahandsval, utan att han i stället föredrog sakpolitiska överenskommelser. Kinberg Batra svarade med att öppna för en uppgörelse om hur den pågående flyktingströmmen till Sverige ska hanteras.

Redan i dag, fredag, har regeringen kallat in samtliga riksdagspartier förutom sverigedemokraterna för överläggningar om flyktingkrisen.

Är det någon fråga som socialdemokraterna och moderaterna borde kunna enas om så är det migrationspolitiken. I decennier bildade de två storpartierna en järnaxel i riksdagen som höll emot när småpartierna ville ha en mer liberal asylpolitik, och som stramade åt när flyktingströmmarna ökade. Så skedde under regeringen Carlsson 1989 och under regeringen Bildt 1993.

Inom båda partierna finns i dag en stor mängd kommunalråd som märker hur deras budgetar ansträngs av det stora antalet flyktingar som kommit den senaste tiden – och som nu kräver åtgärder.

Här verkar det finnas förslag där partierna kan mötas. De tycks redan vara eniga om en så kallad lista med säkra länder, om att skynda på avvisningarna av dem som fått asylavslag och om utökade inre utlänningskontroller.

Därutöver vill socialdemokraterna främst få moderaterna att ställa sig bakom en kommunfördelning av asylsökanden, och tidigarelägga det redan framlagda lagförslaget om att tvinga alla kommuner att ta emot flyktingar.

Så här sa migrationsminister Morgan Johansson i Ekots lördagsintervju förra helgen:

– Det viktigaste för oss är att få till en sådan lagstiftning. Sedan kommer de att ställa motkrav och då får vi ta en förhandling utifrån det.

Moderaterna vill å sin sida helst av allt skärpa politiken genom att införa tillfälliga uppehållstillstånd, vilket även folkpartiet och kristdemokraterna föreslagit. Frågan är bara om socialdemokraternas regeringspartner miljöpartiet kan acceptera en sådan reform. Samtidigt har Löfven sagt att »alla partiernas förslag måste ligga på bordet om vi ska diskutera det här«.

Det innebär att moderaternas förslag om skärpta gränskontroller och skärpta försörjningskrav för anhöriginvandring – som också folkpartiet ställt sig bakom – också kommer att finnas på agendan.

En överenskommelse skulle ge både Löfven och Kinberg Batra resultat att visa upp för sina kommunpolitiker. Det skulle dessutom – lyder partistrategernas spelteori – stoppa flödet av väljare till sverigedemokraterna.

Men det skulle också kunna få ödesdigra konsekvenser för alliansbygget.

En migrationsuppgörelse skulle luckra upp blockpolitiken och öppna dörren för fler överenskommelser. Centerpartiet har tydligt markerat mot en stramare flyktingpolitik.

Stämningen i alliansen verkar heller inte vara den bästa just nu.

Fokus har talat med ett tiotal centrala personer i de fyra partierna.

I folkpartiet och centerpartiet är man förbannade på kristdemokraterna efter tillställningen på rikstinget, där det såg ut som om partiledningen medvetet la sig för DÖ-motståndet. Man är också sura på Anna Kinberg Batra som så lättvindigt övergav pakten.

På twitter skrev den folkpartistiska partistyrelseledamoten Lotta Edholm att Ebba Busch Thor »är landets svagaste partiledare. Blir svårt att ta henne på allvar i någon fråga.«

Folkpartiets partiledare Jan Björklund har redan försäkrat att partiet inte kommer att sätta käppar i hjulet för regeringens höstbudget – tvärtemot retoriken för ett år sedan – och signalerat att partiet gärna förhandlar sakpolitik med socialdemokraterna, framför allt om partiet dumpar miljöpartiet. Listan på tänkta samarbetsområden är lång och överst står bostäder och energi.

– Väljarna kommer att bli förvånade flera gånger innan nästa val, säger en folkpartist.

Liknande tongångar hör man i de andra allianspartierna. Det rör på sig men ingetnkan säga varåt det bär.

– Det kommer att komma överenskommelser i olika konstellationer i olika frågor, konstaterar en moderat.

Lyssnar man noga låter det inte som om svensk politik spolats tio månader tillbaka, utan snarare som att julpaktens fall fört det politiska läget tio år tillbaka. Innan alliansstyret hade omöjliggjort alla former av mittensamarbeten.

För ett år sedan ville partierna bara prata om politikens former, i dag handlar diskussionen mer om innehållet.

Det är numera lätt att glömma att detta faktiskt är normalläget i svensk politik. Sedan enkammarriksdagens införande 1971 har Sverige – med korta undantag – styrts av en minoritetsregering som sökt stöd åt olika håll i olika perioder.

Oftast en socialdemokratisk sådan.

Ingvar Carlsson gjorde upp med folkpartiet om skatterna och energin. Göran Persson förhandlade fram den ekonomiska politiken med centerpartiet, därefter med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Även under Ingvar Carlssons och Carl Bildts tid – när personkemin var som sämst mellan socialdemokraternas och moderaternas partiledare – gjorde de två storpartierna upp om svåra frågor som EG-medlemskapet, Öresundsbron, bankkrisen och pensionssystemet.

Kan Stefan Löfven lyckas med något liknande?

Här finns en stark invändning. Löfven har betydligt sämre parlamentariska förutsättningar än sina föregångare: socialdemokraterna är mindre nu och antalet partier i riksdagen är fler. Han måste i så fall inte bara enas med ett eller flera borgerliga partier, utan också få med sig regeringskollegan miljöpartiet. Och att, som Jan Björklund föreslår, göra sig av med ett samarbete som partierna kämpat för i åratal skulle ha ett högt pris. Särskilt om alliansen samtidigt hotar med att gå ihop om en gemensam budget och fälla regeringen senare under mandatperioden.

Man kan också fråga sig om det finns någon substans i den gamla fackbasens omtalade förhandlingsegenskaper. Hittills har resultaten varit ganska klena.

Det återstår alltså att se hur han kan navigera i livet efter DÖ.

Men en sak är säker: kristdemokraternas riksting gav statsministern en tidig julklapp. Alliansen har aldrig varit i sådan otakt som nu. I onsdags försökte Ebba Busch Thor ta på sig ledartröjan igen genom att föreslå att alliansen skulle lägga fram en gemensam budget nästa år – vilket skulle kunna tvinga fram ett nyval.

Också denna gång var det solospel som inte var förankrat hos allianskollegerna. Var detta veckan då idén om alliansen dog?

Man kan verkligen fråga sig vad det var som kristdemokraterna firade när de skålade i champagne.

Fakta | Så kan budgeten falla

Beslutet om budgetens ramar förväntas tas den 25 november. Därefter tas detaljbesluten i en serie fram till mitten av december.

1. Finansutskottet röstar om ramarna – utgiftstak för staten, utgiftsområdesramar för vart och ett av de 27 utgiftsområdena och skatteinkomsterna. De förslag som väntas samla minst röster ställs emot varandra. Först och sist de två förslag som samlar flest röster. Samma process upprepas sedan i kammaren. Oppositionspartierna kan lägga fram reservationer för att stödja sina egna motioner eller en gemensam reservation och rösta för den. Ett oppositionsparti kan också rösta på någon av de andra partiernas motion, vilket sd uttalat att de kommer att göra. Även enskilda delar kan fällas. Centerpartiet och folkpartiet har dock meddelat att de inte tänker bryta ut budgeten.

2. När beslut har fattats om ramarna för budgeten beslutar fackutskotten om fördelningen av anslag inom respektive utgiftsområde. Oppositionen i respektive utskott kan också här lägga egna motförslag. Detta gjorde s, v och mp när de sänkte anslaget till Regeringskansliet i konstitutionsutskottet 2010 – deras förslag fick stöd av sd och därmed majoritet. Besluten fastslås sedan i kammaren.

3. Efter att budgeten är tagen kan oppositionen lägga fram egna motioner om ändringar, som de rödgröna gjorde med stöd av sd om brytpunkten för statlig skatt 2013. Detta anser dock moderaterna vara olagligt och Anna Kinberg Batra har sagt att partiet inte tänker göra så.

Källa: Riksdagen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera