Inrikes

Urspårad skördefest

Borde svenska lantbrukare fira klimatförändringarna?

Det finns en gammal tumregel när det kommer till vårbruket. Det startar alltid under påsken, oavsett när högtiden inträffar.

– Visst låter det lite märkligt. Men faktum är att började man harva och så under påskhelgen så brukade man klara av det hela på en vecka eller två. Och så fick man en god skörd, säger Gustav Skyggeson.

Han om någon borde veta. Både mor- och farföräldrar var lantbrukare. Föräldrarna likaså. Själv har han brukat marken runt gården Stenastorp, en knapp mil öster om Falkenberg, i över tjugo år. 150 hektar med mestadels potatis men också konservärtor, spannmål och lin.

Men den där gamla tumregeln, som bönder använt sig av i generationer, gäller inte längre. För nu om åren kan Gustav Skyggeson börja så redan i mitten av mars. Förädlingen av växter har gjort dem mindre känsliga för kyla. Och så tycks våren komma allt tidigare.

Gustav-Skyggeson

Ser skillnader. Gustav Skyggeson arbetar som jordbrukare på gården Stenastorp utanför Falkenberg. Han märker att klimatet håller på att förändras.

Dessutom, berättar Gustav Skyggeson, faller den där tumregeln på ytterligare en punkt. Det blir sällan ett enda sammanhängande vårbruk. Nederbörden gör att arbetet måste avbrytas titt som tätt. Är det kladdigt på åkern går det varken att harva eller så. Visserligen har det alltid regnat mycket på västkusten. Men inte såhär. Det är inte ovanligt att det kommer 20 millimeter på en dag. Eller att det regnar en hel vecka utan uppehåll, ibland till och med två.

Det är inte bara under vårbruket regnet ställer till det.

En bra mark består av hälften jord, en fjärdedel vatten och lika mycket syre. Regnar det för mycket fylls marken med vatten och syrebrist uppstår. Då fungerar inte fotosyntesen som den ska. Det gröna på åkrarna bleknar till gult. Plantorna bestockar sig inte, istället för en handfull ax växer ett ensamt strå upp och därmed blir skörden mindre.

I fjol var det dags att dika på en av åkrarna runt Stenastorp. För att marken ska klara ett överskott av vatten sänker man grundvattennivån till 80–90 centimeter. Som en buffert för häftiga skyfall.

Vanligtvis när man dikar, lägger man en stamledning i kanten av åkern med tvärsgående ledningar var 16:e meter för att leda undan överflödigt vatten. Men entreprenören rekommenderade att Gustav Skyggeson skulle gå ner till tolv meter. För i framtiden kommer nederbörden att öka ännu mer. Så för att slippa dika igen om tjugo år var det lika bra att tajta till avstånden mellan ledningarna, förklarade entreprenören.

Jo, en sak till. Vi hade ju det här med skadedjuren.

Det var i förfjol som kålmasken angrep rapsen. De gröna maskarna hängde i smala silvertrådar ända uppifrån blomman och på kvällarna hörde man hur det prasslade till när trådarna gick av. Och när man körde med traktorn över åkern kryllade hela fronten av gröna kryp.

– Det var helt makalöst. Sådant såg vi inte förr.

Enligt SMHI:s beräkningar har Gustav Skyggeson fog för sina observationer.

Klimatet har visserligen varierat i alla tider. Men aldrig har förändringarna skett så snabbt som nu. Jämfört med mitten av 1800-talet är Sveriges medeltemperatur två grader högre och nollnolltalet blev det varmaste årtiondet hittills. Framför allt är det vintrarna som blir mildare. På så vis börjar årstiderna suddas ut. Hösten ligger längre, våren likaså. Det innebär färre dagar med tjäle i marken och färre dagar med snötäcke.

I tidningen Sydsvenskan kunde man läsa att det aldrig blev någon vinter i år. Åtminstone inte i Falsterbo. Efter sommaren kom hösten som sedan övergick i vår den 15 februari. Fast strikt temperaturmässigt inföll våren tidigare än så. Det som kallas vår, när det varit över noll grader i medeldygnstemperatur en vecka i streck, inträffade redan i början av månaden.

Att vintern faller bort i Falsterbo är visserligen inte särskilt ovanligt. Sedan 1961 har det hänt 13 gånger. Men i år handlade det inte bara om Falsterbo. Även platser i Blekinge, Halland, Gotland och på Öland blev utan vinter.

Dessa förändringar påverkar i sin tur förutsättningarna för jordbruket.

För några år sedan publicerade Jordbruksverket en rapport med namnet »En meter i timmen«. Det är nämligen i den takten, på grund av det varmare klimatet, som landets växtzoner flyttas norrut. I rapporten kan man läsa om hur jordbruket på andra sätt påverkas av klimatförändringen.

Den ställer visserligen till en del problem för bönderna. Förutom ökad nederbörd och – paradoxalt nog – höjd värme, medför det fler skadegörare. Insekter som bladlöss hinner föröka sig flera gånger när växtsäsongen blir längre och sniglarnas chans att överleva vintrarna förbättras.

Men på många andra sätt ser framtiden ljus ut för svensk växtodling. Det allt varmare klimatet samt den högre koldioxidhalten i luften höjer avkastningspotentialen för grödorna. I år fick vi exempelvis en rekordskörd av spannmål, den största på 25 år. En konsekvens av att bönderna kunde så vete och raps långt in på hösten i fjol.

För i takt med att temperaturen ökar blir odlingssäsongen allt längre. I norra Sverige handlar det om uppåt två veckor. I söder rör det sig om närmare tre. Vid seklets slut väntas vegetationsperioden vara fyra månader längre i sydligaste Sverige. Det gör att grödorna kryper norrut. Höstraps, majs och åkerböna är exempel på sorter som klarar sig uppåt Mälardalen.

Ser man till jordbruket ur ett globalt perspektiv blir bilden dock en helt annan.

För samtidigt som förutsättningarna på de norra breddgraderna blir allt bättre, förlorar stora delar av världen på ett varmare jordklot. I södra Afrika bidrar torka till sämre skördar, vilket leder till osäker livsmedelsförsörjning. Den stigande havsnivån hotar jordbruksmarker i stora delar av Asien. Allra hårdast drabbas de med minst förmåga att anpassa sig, det vill säga småskaliga jordbrukare söder om Sahara.

Tittar man på den framtida världsmarknaden kommer alltså det svenska jordbruket dra ytterligare en fördel av klimatförändringarna. Vi skulle helt enkelt kunna exportera allt mer i takt med att andra länder inte längre kommer kunna producera lika mycket.

Medan bönderna stillsamt anpassar sig till de nya förutsättningarna, har de väderbetingade förändringarna kommit att handla om något helt annat inom den svenska skogsnäringen. Klimatfrågan har nämligen utvecklats till skogsindustrins främsta argument för mer skövling och ökad tillväxt.

temperatur

– Så här ser en riktigt välskött produktionsskog ut, säger Göran Örlander och blickar ut över de raka, ståtliga 48-åriga granstammarna. Först när man vrider huvudet bakåt och tittar upp mot himlen syns de barrklädda grenarna.

Om 20-25 år har de vuxit sig mogna, redo att bli timmerstockar. Provytan, där stammarna är prydda med siffror, visar att skogen vuxit med 18 kubikmeter per hektar och år den senaste tioårsperioden. Den genomsnittliga tillväxten i svenska skogar ligger på fem kubikmeter. Göran Örlander är nöjd. Visserligen växer skogen som mest när den är medelålders. Men växthuseffekten gör också sitt.

För ju varmare det blir, desto fortare växer skogen. Enligt beräkningar kommer tillväxten öka mellan 10 och 20 procent fram till slutet av seklet. Kanske ännu mer i norra Sverige. Och då bara sett till temperaturökning. Plockar man in den förväntade höjningen av koldioxidhalten i luften, visar beräkningarna att tillväxten kommer öka med uppåt 40 procent.

Inte nog med att Göran Örlander, skogsskötselchef vid Södra som äger och sköter 115 hektar skogsmark vid byn Svensbygd mitt i Småland, kommer tjäna sig en hacka när det är dags för avverkning. Granen, framhåller han, är också det mest klimateffektiva träslaget. 18 kubikmeter gran binder 25 ton koldioxid. För varje år som granarna växer suger de därmed upp koldioxid motsvarande de utsläpp som tre genomsnittssvenskar orsakar per år.

– Tillväxt och klimatnytta går hand i hand. Det är fantastiskt. Skulle man maximera produktion och klimatnytta skulle det rent hypotetiskt kunna se ut såhär i stora delar av södra Sverige.

Aldrig har vi haft så mycket skog i Sverige som nu, säger folket från skogsnäringen. De gröna böljande haven breder ut sig på sammanlagt 28 miljoner hektar. Att skogsbeståndet ökar är visserligen inget nytt. Det har det gjort i sisådär hundra år och anledningen stavas svensk skogspolitik. I mitten av 1800-talet, då industrialiseringen tog fart på allvar, växte sågverken fram längs Norrlandskusten. Älvarna fylldes med timmer och milorna blossade. Skogen blev hårt exploaterad och skogshavet krympte. Så politikerna bestämde sig för att göra något åt saken. 1903 fick Sverige sin första skogsvårdslag. Krav på återplantering infördes och sakta men säkert började skogsbeståndet att växa.

Under sjuttiotalet vaknade miljörörelsen. Själva brukningsmetoden – att röja, gallra och kalavverka – hade nämligen inte förändrats och kalhyggena fortsatte att breda ut sig. Produktion ställdes mot arternas överlevnad och skogens kulturella värde. Debatten mynnade ut i att den svenska skogsvårdslagen skrevs om 1993. Miljöfrågorna lyftes fram och jämställdes med målet om en god och effektiv skogsproduktion.

Sex år senare tog riksdagen beslut om att införa 15 miljökvalitetsmål, varav ett var »Levande skogar«. »Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion ska skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas«, löd målformuleringen.

Fram till dess låg alltså konfliktlinjen mellan biologisk mångfald och ökad produktion, där miljörörelsen värnade om det förstnämnda och industrin om det sistnämnda.

Men inför klimattoppmötet i Köpenhamn så fick de två meningsmotståndarna en ny fråga att bråka om.

Året före mötet, 2008, lanserade Skogsindustrierna, pappers- och träindustrins branschorganisation, en webbkampanj med förhoppningen att »framför allt nå de yngre storstadsborna för de har minst kunskap om skogen.« På hemsidan skogenochklimatet.se uppmanades besökaren att dra muspekaren över skärmen och på så vis kapa ett virtuellt träd, som de sedan kunde fälla med en motorsåg som till tonerna av en hallelujakör.

För vill man värna om klimatet och motverka klimatförändringar, menade skogsbranschen, så är ett aktivt skogsbruk lösningen.

I samma veva skrev skogsskötselchefen Göran Örlander två debattartiklar som publicerades i Dagens Industri. »Ett ökat upptag av koldioxid i skog är kanske den viktigaste åtgärden som står till buds när växthuseffekten ska motverkas«, löd budskapet.

Plötsligt handlade skogsnäringens främsta argument för ökad skogsproduktion inte längre om svenska exportintäkter. Skogsindustrin ville nu vara med och rädda planeten.

vegetationsperiod

Något förenklat kan den klimat-och tillväxtvänliga tankegången beskrivas på följande vis:

I träd och skogsmark lagras koldioxid från luften. Ju mer träden växer, desto mer kol lagras. Men precis som vi människor blir träden gamla och slutar växa. När skogen växer sämre minskar kolupptaget. Grenar och kvistar faller till marken. Träd dör och förmultnar och koldioxiden sipprar ut i luften. Så småningom blir nedbrytningen av biomassa lika stor som tillväxten av nya träd.

Därför, menar skogsindustrin, är det bättre för klimatet att ha ett aktivt skogsbruk. Om man skördar den mogna skogen, låter tonåringarna stå kvar och samtidigt planterar nya träd – då kan man avverka ungefär lika mycket skog varje år utan att virkesförrådet eller kollagret minskar. Så länge man inte avverkar mer än den årliga tillväxten i skogen så blir resultatet alltså positivt för klimatet. Inte nog med det, skörden kan omvandlas till produkter eller bioenergi och därmed ersätta olja och fossila bränslen.

Alltså: ju mer vi brukar skogen, ju större blir klimatnyttan. Låter vi skogen stå, ruttnar den och dör till ingen nytta.

Goran-Orlander

Provar sig fram. Göran Örlander, skogsskötselchef för Södra, äger 115 hektar skog. Ungefär hälften av skogen består av gran, 30 procent av lövskog och resterande del är tallskog. Han odlar också Douglasgran på prov.

Aldrig har vi haft så lite skog som nu, säger miljörörelsen. Alltså riktig skog. Tre fjärdedelar av landets produktiva skogsmark har varit kalavverkad minst en gång. Mer än 90 procent har brukats eller påverkats av skogsbruk. Naturskogar har ersatts av plantager med gran, tall och inplanterade främmande sorter, där träd av samma storlek står i raka led. Och artrikedomen där är en bråkdel jämfört med i gammelskogarna som fått sköta sig själva. Över 1 800 skogslevande växt- och djurarter är rödlistade. 92 arter har försvunnit helt och 346 är starkt eller akut hotade.

Faktum är att knappt fyra procent av skogen är formellt skyddad, det vill säga skog som staten köpt och gjort till naturreservat eller nationalparker. Det är alldeles för lite, tycker miljörörelsen. Titta bara på miljömålet om Levande skogar. Redan 2004 påpekade Miljömålsrådet att arbetet gick alldeles för långsamt. 2008 konstaterade rådet att målet inte skulle kunna nås till 2020.

Men för miljörörelsen handlar det inte bara om biologisk mångfald och kulturvärden. När skogsindustrin gav sig in i klimatdebatten gjorde miljörörelsen detsamma.

Elin Götmark är talesperson för föreningen Skydda skogen som bildades 2009 av ett gäng skogsentusiaster från hela landet.

Hon minns Skogsindustriernas webbkampanj, den där man med hjälp av muspekaren kunde såga ner ett träd. Går man in på skogenochklimatet.se i dag möts man av texten: »Visste du att du kan bekämpa klimatförändringarna med en smörkniv?«

Frågan gör Elin Götmark förbannad.

Som att om folk köpte mer smörknivar, skulle man göra klimatet en tjänst. Det är så dumt att det blir fånigt.

Enligt henne är bilden av att skogsbruket kan rädda klimatet en illusion.

Hon medger att uppväxande ung skog lagrar kol, precis som skogsnäringen framhåller. Men, förklarar hon, det tar lång tid innan den uppväxande skogens kolupptag kan kompensera för de träd som stod där innan och de växthusgaser som läcker ut från kalhygget.

Och enligt FN:s klimatpanel IPCC måste vi minska utsläppen inom 10–20 år för att undvika ett varmare klimat. Och då spelar det ingen roll om koldioxiden kommer från biobränsle eller från kol och olja – växthusgaserna kommer fortsätta att öka.

Men ett kanske ännu viktigare argument mot dagens skogsbruksmodell, menar Elin Götmark, är att vi inte får någon grundläggande diskussion om klimathotet. Det vill säga problemet med en fortsatt tillväxt.

– Skogsnäringen vill undvika att prata om vår totala konsumtion och energianvändning, där problemet egentligen ligger. De tror att vi kan upprätthålla »business as usual« genom att ersätta fossila bränslen med biobränslen, men det är inte möjligt.

Enkelt uttryckt: Diskussionen borde inte handla om att en smörkniv av trä är bättre för miljön än en i plast. Utan om vi ens behöver en smörkniv..

Det där en klassisk konfliktlinje genom hela miljöhistorien. Om vi kan lösa klimatfrågan med hjälp av ny teknik, miljövänligare alternativ som kräver investeringar som i sin tur är beroende av fortsatt tillväxt. Eller om tillväxten som bygger på resursförbrukandet är själva roten till det onda.

Det säger Björn-Ola Linnér, professor vid Centrum för klimatpolitisk forskning vid Linköpings universitet.

Det var på sjuttiotalet, som tanken väcktes om att ställa tillväxt mot ekologisk hållbar utveckling. 1972 gav Romklubben ut rapporten »Tillväxtens gränser« där författarna varnade för att en fortsatt tillväxt skulle göra slut på jordens resurser och att samhället skulle kollapsa om ingenting förändrades. Samma år hölls den första internationella miljökonferensen i Stockholm där mantrat istället löd: tillväxt på naturens villkor.

Samma diskussion förs idag, även om det tillväxtskeptiska lägret blivit mindre röststarka. Det dominerande synsättet, som bland annat miljöprofessorn Johan Rockström förespråkar, handlar om att det inte finns någon motsättning mellan tillväxt och hållbarhet. Med hjälp av nya innovationer, förnybara energikällor och en fortsatt tillväxt inom de av jorden satta gränserna, kan vi lösa klimatfrågan.

Traktor

På andra sidan finns ett mindre antal forskare och delar av miljörörelsen som anser att ny teknik aldrig kommer vara en del av den slutgiltiga lösningen.

Frågan kommer troligen att vara evig inom miljöpolitiken, säger Björn-Ola Linnér.

Parallellt med frågan om tillväxt löper den om global rättvisa. Idag är i princip alla, politiker som organisationer, ense om att de rika länderna – som historiskt sett stått för de största utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser – har ett större ansvar än de människor som lever i fattigdom som drabbas svårast av klimatförändringarna och har bidragit minst till att skapa problemet.

Men klimatansvaret handlar inte bara om det förflutna.

De rika länderna, förklarar Björn-Ola Linnér, har ett konkurrensförsprång när det kommer till att profitera på teknikutvecklingen, som i sin tur skapar tillväxt och arbetstillfällen.

För svenskt skogsbruk till exempel, handlar det om en dubbel vinst. Dels växer skogen snabbare tack vare ett varmare klimat, dels behöver man producera mer biomassa i omställningen från fossila bränslen.

– Den svåra frågan är inte om vi ska kompensera för allt detta. Utan hur mycket, säger Björn-Ola Linnér.

Katten Duni, döpt till minne av servettfabriken som lades ned 2006 då 180 anställda fick gå, springer över gårdsplanen. Gustav Skyggeson ser henne slinka in bakom huset innan han tar upp sin mobiltelefon och kollar väderappen. Oktober och 14 grader varmt.

– Man klagar inte direkt. Man märker ju att hösten kommer senare. Vi hade kunnat odla på större arealer, hunnit tröska i två veckor till och fått en dubbelt så stor skörd.

Han sätter händerna i jeansfickorna.

– Fick vi två grader varmare finns det en möjlighet till en otrolig tillväxtkapacitet. Med envist arbete och växtförädling skulle vi kunna börja odla sojabönor här på gården. Något som görs på experimentstadiet nu. Som med majsen för 40 år sedan, som idag odlas på många håll i landet.

Han kisar mot solljuset.

– Och så den längre vegetationsperioden. Sår man tre veckor tidigare på året, ökar skörden väsentligt.

Ska man då se klimatförändringarna som något bra för oss just här i Sverige?

– Alltså, jag har ju inga belägg för detta men om du tar en näve jord och räknar alla bakterier, svampar och smådjur så handlar det om miljoner. Om vi fortsätter leva som vi gör, pumpa upp olja och släppa ut främmande ämnen i naturen, så tror jag en hel del av de där djuren och bakterierna riskerar att  försvinna från mullen. Kanske inte nu men om några generationer. Och då kanske allt kapsejsar.

Fakta | Vad betyder +2°C global temperaturökning för Sveriges klimat?

• Extremnederbörden i hela landet ökar med uppemot 10–20 procent.

• Vinterns totala nederbörd ökar med 10–20 procent.

• Mildare vintrar, upp till 3 grader varmare i norra Sverige.

• Ovanliga arter kan försvinna medan nya arter kan etablera sig.

• Kalfjällsområdena minskar kraftigt när trädgränsen höjs.

• Fiskbestånden påverkas, bland annat genom ökad temperatur och minskad salthalt.

• Ökade översvämningsrisker kring sjöar och längs med vattendrag.

• Ökad risk för ras och skred i delar av landet.

Källa: SMHI

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera