Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Ingen rädder för Reepalu här

Den här skånska sossen vill sätta tvångströja på välfärdsbolagen – och han verkar få partiet med sig. Men investerarna kör på som om inget har hänt.

Rune Andersson är inte orolig. Han är nybliven storägare i skolkoncernen Academedia och kan snart vänta sig avkastning på sin investering.

Lite oväntat kan man tycka, när politikerna på vänsterkanten högljutt ropar att vinstjakten ska bort från välfärden. Just nu filar socialdemokraten Ilmar Reepalu på det sista i förslaget om hur en begränsning ska gå till. Och mycket pekar på att Rune Andersson inte kommer att gilla resultatet.

– Prata går ju, men frågan är hur det ska se ut i praktiken. Jag tror inte att det är möjligt, åtminstone inte för stora företag, säger Rune Andersson.

Reepalus förslag ska presenteras i november. Men redan nu bollas procentsatser i debatten. Enligt källor till SVT kommer utredningen att landa i en uttagsbegränsning på 8 procent av det investerade kapitalet, rensat för inflation. De nya uppgifterna har fått Svenskt Näringsliv att ta till storsläggan: regeringen anklagas för att »strypa välfärden«. Motståndare till vinstregleringar tävlar i vem som kan skrika »löntagarfonder« högst i debatten. Jonas Sjöstedt tycker å andra sidan att möjligheterna till vinstuttag i så fall är för stora.

– Det hörs mycket, sa han lite kryptiskt över en knastrig telefonlinje i Aktuellt.

När Rune Andersson gav sig in i välfärdsbranschen blev det en stor grej i affärspressen. Industrimannen från Kyrkhult köpte 10 procent i Academedia för 376 miljoner kronor i samband med företagets börsnotering i början av sommaren. Efter bara en halv dags handel hade värdet ökat med 120 miljoner. Därefter har kursen fortsatt uppåt. »Jackpott för Rune Andersson« löd rubriken i Dagens industri. Själv betonade han att han inte ser Academedia som »en kassako« utan som en långsiktig investering.

Och Rune Andersson är inte ensam i sin nyvunna iver för välfärdsbranschen. Ax:son Johnsson-familjens investmentbolag Nordstjernan, som också är denna tidskrifts huvudägare, har under året köpt 16 procent av aktierna i vårdbolaget Attendo. Enligt branschmedier är även Internationella engelska skolan, som startades av den färgstarka amerikanskan Barbara Bergström, på väg mot börsen. Detsamma sägs om bland annat Ambea.

Samtidigt har Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjort upp med Vänsterpartiet om att starkt begränsa vinstuttagen i branschen. Det är enda sättet att få stöd av vänstern i budgetprocessen och därmed behålla regeringsmakten. Även om Ilmar Reepalu inte i detalj vill säga vad vinstutredningen kommer att innehålla flaggar han för att en del av förslaget bygger på idén om att begränsa uttagen till 8 procent.

Det borde alltså vara osäkra tider för den som har tryckt in miljoner i den ifrågasatta välfärdssektorn. Men välvärdskapitalisterna verkar inte bromsa in.

Det vita håret och de vänliga ögonen. Även blekingskan och det faktum att han nästan aldrig bär slips gör att Rune Andersson mer påminner om ett kommunalråd än en affärsman. Den som besökt hans tidigare kontor på  Fridhemstorget i Malmö minns de gulnade bilderna av travhästar som prydde väggarna. Med varierande framgång drog hästarna in pengar till Anderssons investmentbolag Mellby Gård. Det hela kändes småskaligt, inte som ett bolag med namn som Duni, Älvsbyhus och KappAhl i stallet.

Men man ska inte underskatta Rune Andersson. Den travintresserade 71-åringen kan affärer. Under sin tid som koncernchef och ordförande för Trelleborg AB satte han svensk gummiindustri på världskartan. Han har varit ordförande och styrelseledamot i tunga börsbolag som Electrolux, SEB och Getinge. I dag driver han sitt familjeföretag tillsammans med sonen Johan som vd.

Då och då dyker debattartiklar upp där Rune Andersson ger sin syn på diverse samhällsekonomsika frågor. Under rubriken »Därför investerar jag i den svenska skolan« gick han i somras till angrepp mot vinstmotståndarna och varnade Stefan Löfven för att slå sina påsar ihop med Jonas Sjöstedt. När Sverige röstade om euron gjorde Rune Andersson sig till
affischnamn för nej-sidan, något som kostade i det eurovänliga näringslivet. För ett par år sedan satt han även med i företagsskattekommittén, som på uppdrag av regeringen Reinfeldt tog fram förslag på hur bland annat räntesnurror i välfärdsbolagen skulle stoppas.

Sitt politiska engagemang delar Rune Andersson med familjen Ax:son-Johnson. Matriarken Antonia gick längst fram under de så kallade 4:e oktober-demonstrationerna då näringslivet slog tillbaka mot Socialdemokraterna och löntagarfonderna. Nordstjernan driver även via en stiftelse samhällsmagasinet Axess.

Det är alltså inga politiska duvungar som utmanar uttagsbegränsningarna. Varför ger de sig då in i detta getingbo?

Antingen har några av Sveriges skarpaste finanshjärnor precis gjort sin sämsta affär någonsin, eller så vet de något vi andra har missat.

Det sägs ha hörts burop i lokalen. Först var de bara några få, men snart blev de både fler och högre. Olof Palme hade tagit i ordentligt. Året var 1984 och Svenska arbetsgivarföreningen, Saf, höll kongress i Göteborg. Statsministern hade fått frågan vilken roll han såg att näringslivet skulle spela i ett förbättrande av den offentliga sektorn. Svaret fick Saf-medlemmarna att koka. Kyligt hade Palme konstaterat att de gärna fick syssla med sophämtning, men att sköta omsorgen av små barn? Glöm det. Och för att verkligen understryka sin poäng gjorde Palme en liknelse med USA där han sa att barnen på misskötta daghem kallades »Kentucky fried children«.

Den numera klassiska liknelsen med det amerikanska snabbmatsföretaget mottogs med applåder både inom S och LO. Det rådde en privatiseringsiver inom borgerligheten. Vid samma tid hade näringslivet tillsammans med några politiska stjärnskott startat daghemsföretaget Pysslingen. För finansieringen stod Electrolux. Det var en tydlig utmaning av välfärdssamhället och Palme var ilsken. I en tv-intervju gick han till angrepp mot vitvarujätten:

– Electrolux har andra viktiga verksamheter att syssla med. De kan syssla med kylskåp och frysboxar och dammsugare. Men de ska lämna små barn ifred, sa han.

Striden med Electrolux och förskoleföretaget utmynnade i lex Pysslingen, som satte stopp för statsbidrag till privata skolor med ett uppenbart vinstsyfte. Det blev en tillfällig framgång för privatiseringsskeptikerna. När den borgerliga Bildtregeringen kom till makten i början av 1990-talet revs lagen upp. När man ändå var i gång infördes skolpengen, och friskolereformen drevs igenom.

Sverige har därefter styrts av en politik som inte begränsat möjligheten för vare sig skolor, omsorgs- eller sjukvårdföretag att ta ut vinster ur sin verksamhet. Framför allt i skolan har Sverige utmärkt sig internationellt. Fram till nyligen var det bara här och i Chile som aktiebolag fritt kunde plocka ut vinster ur offentligt finansierad verksamhet. När Chile nu har ändrat sin lag är det bara Sverige kvar, som Jonas Sjöstedt gärna påminner väljarna om.

skolkorridor

Kissblöjorna vägs – för att spara pengar«, »Caremas ökade vinster hamnar i skatteparadis«. Rubrikerna i DN:s Stockholmsbilaga hösten 2011 satt som en smocka på de yrvakna prenumeranterna. Artiklarna om det privata vårdbolaget hade alla ingredienser för ett scoop. Även om artikelserien kom att ifrågasättas när den granskades mer ingående, satte den tonen för debatten. Rapporter om missförhållanden varvades med rubriker om skattemiljarder som skyfflades ur landet av giriga riskkapitalister. Överallt pratade folk om räntesnurror och skattefiffel. Opinionen bubblade och på vänsterkanten slipade politikerna knivarna.

Håkan Juholt gick i gång på vinstfrågan. Han var mitt i sin pågående »förlåt mig-turné« när skandalen briserade. Juholt utlovade en utredning och fick understöd av LO som vid sin kongress 2012 beslutade att driva en non-profit-princip i välfärden.

Men när ideologiske Juholt försvann, och industrimannen Stefan Löfven tog över, mildrades retoriken.

– Det låter sig inte göras, svarade en nytillträdd Löfven på frågan om hur välfärdsvinsterna skulle begränsas.

Socialdemokraternas partiledare pratade mycket hellre om skärpta kvalitetskrav, krav på personaltäthet och öppna böcker för företagen. I valet 2014 blev det i stället Vänsterpartiet, med en uppeldad Jonas Sjöstedt i spetsen, som plockade upp stafettpinnen. Men frågan toppade för tidigt och när valdagen kom gav vinstfrågan inte den utdelning som vänsterledaren hade hoppats på.

Det var inte förrän vid SVT:s stora partiledardebatt i våras som fick vinstfrågan nytt liv.

– Nu får det vara slut på vinstjakten i svensk skola. Nu har vi ett skolföretag, Academedia, som sätter 60 000 barn till salu på börsen. Detta håller inte, sa Stefan Löfven.

Han spände ögonen i sina politiska motståndare och uttalade orden som han visste skulle slå ner som en bomb i studion. Partiledarna skruvade på sig. Ebba Busch Thor vinkade ilsket på programledarnas uppmäksamhet.

De borgerliga politikerna gick hårt åt Stefan Löfven och hans plötsliga attack i vinstfrågan. Annie Lööf sa att jämförelsen mellan barn och handelsvaror »anstod inte en statsminister«. Anna Kinberg Batra frågade upprört om Löfven med detta menade att han ville göra rov på skolvalet.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt var desto gladare.

– Jag tycker det är positivt att höra Stefan Löfven, det är uppenbart att Vänsterpartiet utövar ett positivt inflytande på regeringen, sa han.

Statsministerns svängning har förstås med det parlamentariska läget att göra. För att säkra regeringsmakten efter valet 2014 tvingades Löfven göra upp om välfärdsvinsterna med Sjöstedt. Vänsterledaren har gjort tydligt att hans stöd för regeringens budget hänger på utfallet i vinstfrågan. Nu vill Socialdemokraterna vara de som i väljarnas ögon tar striden mot vinstintresset, utan att för den sakens skull äventyra valfriheten. Men det är en svår balansgång, för just valfriheten har länge varit de borgerliga partiernas slagträ i debatten.

Regeringens överenskommelse med Vänsterpartiet är också själva embryot till Reepalu-utredningen. Men är detta utredningen som vinstskeptikerna har väntat på, som en gång för alla får bort vinstintresset i välfärden?

Inte riktigt. Läser man direktiven står det att regeringen vill tillåta en viss avkastning på ägarnas investeringar. De skriver att skattepengar ska gå till just den verksamhet de är avsedda för – samt att överskott som »huvudregel« ska återinvesteras i verksamheten. Undantaget är privat insatt kapital, plus en låg ränta på investeringen. Reepalu har också fått i uppdrag att se vad man kan göra för att få bort vinstintresset ur bolagen. Förslagsvis genom att de blir så kallade SVB-bolag; företag som endast får dela ut en vinst motsvarande statslåneräntan plus 1 procent.

Ingen, inte ens Vänsterpartiet, pratar egentligen om ett totalt vinstförbud.

SVT:s uppgifter om ett vinsttak på 8 procent gav ytterligare energi till debatten. Ungefär så här lyder författaren till rapporten, Uppsalaforskaren Joachim Landströms resonemang:

Bolag som Attendo och Academedia har vuxit via förvärv av mindre företag och de har oftast betalat mer än det bokförda värdet för bolagen. Det har resulterat i stora övervärden, så kallade goodwillvärden.

Om vinstbegräsningarna införs sjunker värdet på de köpta företagen, och därmed goodwillvärdet.

För att hantera det behöver bolagen rejält med eget kapital.

Om det saknas är det upp till aktieägarna att stoppa in mer pengar i koncernen.

Men det lär de inte vara villiga att göra om vinstuttagen begränsas och då väntar endast likvidering för bolagen. Enkelt uttryckt skulle flera av välfärdsbolagen gå ett dramatiskt öde till mötes.

Trots snårigheten var Joachim Landströms rapport ren dynamit i medierna. Politiker krävdes på svar och näringslivet dundrade. Men utredaren Ilmar Reepalu satt på ett flygplan hem från Yokohama. Onåbar för journalister som krävde svar. Väl hemma i Malmö slog han sömndrucket fast ett par saker: Det blir inte tal om krav på SVB-bolag. Inspektionen för vård och omsorg, Ivo och Skolinspektionen får ett ökat tillsynsansvar i samband med ett nytt regelverk. Han medgav också att Landströms rapport kommer att utgöra en grund för utredningens slutsatser, även om han undvek att kommentera detaljerna.

–Det är en bra bas att bygga på, sa Reepalu.

»Take it or leave it«. Så tolkade Svenskt Näringsliv rapporten och den tydliga signalen från politiken. Antingen anpassar sig företagen till ett nytt regelverk eller så försvinner de. Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne gjorde jämförelser med löntagarfonderna och fick stöd i sin argumentation av Antonia Ax:son Johnson.

– Vi kan aldrig acceptera att politiker ska bestämma vad som är rimlig lönsamhet för ett privat företag, sa Carola Lemne.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef för Vårdföretagarna, var upprörd. Han ansåg att regelverket skulle omöjliggöra för små välfärdsbolag att få banklån.

– Möjligheten att dela ut pengar blir så extremt liten. Har du ett litet företag med ett aktiekapital på 100 000 kronor men med 20 miljoner i omsättning kan du dela ut 8 000 kronor. Det finns ingen bank som tycker att du är ett långsiktigt företag, sa han.

dropp

Men att någon form av vinstuttagsbegränsning skulle föreslås kom inte som en nyhet för näringslivet. De har vetat vad politikerna är ute efter. Ända sedan Carema-avslöjandet har ett intensivt lobbyarbete riktats mot politiker och andra som har velat begränsa utdelningarna.

Ändå blev reaktionerna så starka. Varför? Svaret ligger i att vinsttaket inte bara handlar om procentsatser, det är en principfråga. Vinstfrågan är ideologisk också för företagarna. Om staten tillåts sätta en ränta på investerat kapital vore det ett historiskt nederlag för svenskt företagande, resonerar man. Det för tankarna tillbaka till 1970-talet, och oron växer för att klåfingrigheten ska spridas till andra branscher. Vad blir det härnäst, ska apoteksbranschen återregleras? Ska staten införa vinstbegränsningar för banker? Varför inte på försäljning av barnmat också?

Stefan Stern, före detta S-politiker och i dag kommunikationschef för Academediaägaren Investor, är en av dem som gärna berättar om farorna med en begränsning. Direkt när uppgiften om ett tak på 8 procent nådde tv-tittarna twittrade han att det vore ett historiskt ingrepp av staten att sätta ränta på eget kapital i ett företag. Något liknande har aldrig tidigare gjorts i en västdemokrati.

– Det finns ingen mittenposition i det här. Det är en extrem åtgärd, säger han.

Alla som har ägt en pc-dator har någon gång stött på spelet MS Röj. Spelet går ut på att få bort små rutor på bildskärmen samtidigt som man med hjälp av ledtrådar undviker att kliva på dolda minor. På många sätt liknar det spelet om framtidens välfärdsmiljarder. Spelaren, i det här fallet välfärdsbolagen, får ledtrådar om vad som kan tänkas komma i höst. De vet inte exakt vad Reepalus utredning innehåller men positionerar sig utifrån de antydningar som läcker ut från politikerna i medierna. Nästa drag kan handla om att mjölka Sverigedemokraterna på information, som med sin vågmästarposition har möjlighet att stoppa en begränsning. Än mer proaktivt är att notera ett bolag på börsen. Att riskkapitalister tar ut vinsten via en så kallad exit på börsen är visserligen inte ovanligt. Men det kan också tolkas som ett sätt att sprida ägandet till vanligt folk, och på så sätt göra det svårare för politikerna att peka ut en rovgirig ägare i bolaget.

Osäkerheten inom välfärdssektorn är långt ifrån idealisk för de bolag som vill agera strategiskt. Framför allt de mindre företagen får svårt att planera framtiden och söka finansiering externt. Skulle ett förslag likt Joachim Landströms gå genom riksdagen ligger även storföretagen risigt till.

Det är också själva tanken med uttagsbegränsningarna. Åtminstone sett från Jonas Sjöstedts horisont. Hans krav på regeringen handlar i grunden om att röka ut kapitalisterna ur välfärden. Vinstdriften ska bort. Tycker man att kraven är för höga så är målet med verksamheten fel, och då är det bara att dra.

Eller som Ilmar Reepalu uttrycker det i en intervju med Svenska Dagbladet:

– Om de (välfärdsbolagen, red. anm.) går i konkurs på grund av ett förslag som innebär att man faktiskt kan få en rimlig avkastning på det kapital man investerat, då är det nånting annat som är fel.

Att hitta en plats för alla dem som påverkas verkar inte oroa. Titta bara på JB-konkursen, där 11 000 elever och fler än 1 000 lärare fick se sin skola rasa ner för ruinens brant. De fick ju nya platser även om företaget försvann från marknaden.

Stefan Löfven är nu ute efter att skapa en tredje väg i vinstfrågan. Den får inte vara alltför tillåtande, då blir det tjafs med Vänsterpartiet. Men snörper han åt för hårt passerar förslaget inte riksdagen. Samtidigt behöver en konflikt med de borgerliga partierna inte tvunget vara något negativt, tvärtom något man söker. Skulle regeringens slutgiltiga förslag falla i riksdagen blir det en välkommen konflikt i valrörelsen.

Efter att Joachim Landströms rapport blev känd har Sverigedemokraterna varit tydliga, de föreslagna begränsningarna kommer inte på fråga. Allianspartierna partierna har unisont dömt ut förhandsuppgifterna. Centerpartiets gruppledare Anders W Jonsson kallar rapporten för en »skrivbordsprodukt«.

– Det här förslaget är så fullständigt bisarrt att det inte ens kommer överleva en remissgenomgång, än mindre bli till proposition. Skulle man genomföra det här innebär det att man helt slår undan mattan för de större sjukvårdsföretagen, säger han.

Kanske är det den här politiska konflikten som har fått Rune Andersson och de andra välfärdskapitalisterna att satsa i välfärden. Om Reepalus utredning slutar i politiskt käbbel är det ju bara att köra på som vanligt. Samtidigt betonar Rune Andersson att han är långsiktig i sitt ägande. Han prioriterar satsningar i utlandet före utdelningar. Dessutom tror han att det blir svårt för politikerna att dra gränser och att täppa till hål i systemet där pengarna kan försvinna ut.

Exempel på det gavs i Handelsbankens webb-tv program »Börslunch« strax efter att Landströms rapport blev offentlig. Under rubriken »Johans loophole« försökte programmets börsexpert lugna investerare i välfärden. Med ett lekfullt tonfall förklarade han att skolkoncernen med hjälp av en holdingbolagsstruktur kunde blåsa upp sin balansräkning. Effekten skulle bli att avkastningen på investerat kapital sjunker.

En annan metod för att komma undan, som Rune Andersson själv nämner, är att investera vinsterna i utlandet och sedan dela ut överskottet där svenska begränsningar inte gäller.

– Att tro att staten kan styra hur ett aktiebolag fördelar mellan utdelning och investeringar, det känns som att återgå till sovjetekonomin. Och skulle man införa det så skulle det stimulera till utlandsinvesteringar, säger han.

Ilmar Reepalu är av en annan åsikt. Hur han i detalj ska täppa till vinsthålen vill han inte säga. Men han har fått 30 till 40 olika modeller presenterade för sig, och hans bedömning är att det inte ska gå att komma undan med det system han kommer att föreslå i höst.

Det är svårt att i det här läget säga vem som kommer få rätt, Ilmar eller Rune. Kanske har Reepalu-utredningen svar på hur alla hål ska täppas till utan att regelverket för den sakens skull förvandlas till ett byråkratiskt monster. Kanske kommer ett förslag där staten bestämmer avkastningen på investeringar rent av aldrig att passera riksdagen. Klart är att vinsterna i välfärden har satt i gång en rörelse där politiker och investerare rör sig i rasande fart, men i motsatt riktning till varandra. Och ingen av dem verkar fullt ut förstå den andra.

För politikerna är vinstfrågan mer än bara valstrategi. Här finns en tydlig ideologisk spänning som sträcker sig tillbaka till Palmes strider mot privatiseringsivrarna.

En spänning som finns även inom näringslivet.

Rätten till vinst har stor principiell betydelse för Carola Lemne och de företagsledare hon representerar. Ett skarpt förslag från regeringen skulle sannolikt leda till en långdragen juridisk process pådriven av ilskna företagare. En uppbragd Antonia Ax:son Johnson har dessutom tidigare eldat upp massorna när hon 1983 tog till gatorna och demonstrerade mot löntagarfonderna. Uppemot 100 000 personer ställde sig bakom Sveriges företagarelit i protest mot Palme och det förslag han själv inte ens trodde på.

I november blir delbetänkandet i Ilmar Reepalus utredning offentligt. Därefter ska förslaget skickas på remiss och ta vägen förbi lagrådet, innan det når riksdagen. Där står nästa rond i slaget om välfärdsmiljarderna. Tidigast om ett år delas vinsten ut.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera