Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
sdlsy98151a-nh-1 Minnesord

Monica Gunne

Journalist och redaktör, dog den 6 oktober, 71 år.

Det var i juni 1945 och fred i Europa. Beredskapsmännen kom hem från någonstans i Sverige. Kriget var slut. Allt skulle bli som vanligt igen. Då föddes Monica Gunne. Hon blev författare sent i livet med romanen »Sex, systerskap och några män senare«. Journalist blev hon däremot tidigt, kanske redan då hennes mamma blev änka vid bara 46 års ålder. Monica såg sin mamma bli »evig änka«, i stället för att ta för sig av det liv hon hade.

Mycket hann forma Monica Gunne till den redaktör och skribent hon var. »Vi var håriga, luktade illa, duschade inte. Det var jättefint«, har hon beskrivit sitt 1960-tal. Det skålades i Parador och Diamant med färgglad etikett, varpå  alla sjöng Suzanne Ostens och Margareta Garpes »Vi måste höja våra röster för att höras«. Viljan fanns, glöden fanns. Men själva rösten, kunskapen att sprida budskapet var förlegad. Vem hade receptet?

Den magiska brygden puttrade i Monica Gunnes och Amelia Adamos kittel. Den var färdig att servera på det fantastiska 1980-talet, årtiondet när kvinnors ilska och frustration skulle omformateras till smart, viktig, snyggt förpackad och säljande journalistik.

Åttiotalet alltså: Sverige vinner det första EM i fotboll för damer. Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige, Roks, bildas. Gunhild Kyle utses till Sveriges första professor i kvinnohistoria. Salvador Dali lanserar sin första parfym i en flaska föreställande sitt livs kärlek, Galas, mun och näsa. Svetlana Savitskaja, Sovjet, blir världens första kvinna att genomföra en rymdpromenad 1984, men får snabbt stryk av svenskan Yvonne Ryding från Eskilstuna. Hon utses nämligen till miss Universum samma år.

Riksdagen beslutar att kvinnor ska ges tillträde till samtliga svenska militära yrkesområden, även stridande förband. 1980-talet blev alltså decenniet när kvinnor tilläts att strida.

Det var då Monica Gunne och Amelia Adamo klev in på Aftonbladets redaktion.

Amelia Adamo kom att bli hennes kamrat under stora delar av karriären och livet. Den annars ganska dominanta Adamo höll sig, lika ofta som förvånande, i bakgrunden när Monica Gunnes höga klackar smattrade mot redaktionsparketten och »Aftonbladet Kvinna-redaktionen« tog form, ledd av Monicas intuition. När det ibland gick åt helvete visade hon aldrig tänderna, hon visade mod. Avdelningen »Kvinna« hade en hondjävul som symbol. Som redaktör utvecklade Monica »titthålstekniken«, det vill säga skrev för kvinnor på ett sätt som skapade nyfikenhet hos män. Ett plus ett blev tre, trolldrycken fungerade!

Det visade sig alltså vara också ekonomiskt lönsamt att skriva om vuxna och äldre kvinnors rätt att ta plats, synas och bli tagna på allvar. Ett av Aftonbladets mest lästa reportage skrev Monica själv. I biografin »Den ofrivillige monarken«, där kungen påstods ha deltagit på famösa kafferep, dök ett minne plötsligt upp i hennes huvud.

Det var en vårkväll i Stockholm i början av 1960-talet. Hon var klädd i en syrénfärgad klänning. En man kom fram och frågade:

 »Vill du komma upp på en kopp kaffe?«.

Det visade sig att Monica ovetande hade bjudits in som »kaffeflicka« hos kompisar till kungen. Där blev hon vittne till ett sexparty. Hon lämnade snabbt kafferepet. 

Om vittnena som medverkade anonymt i kungabiografin, skriver hon: »De är kvinnor som ingen vill tro på och ingen vill ta på allvar/.../Ska vi inte i stället försöka se mönstret i vad de har att berätta/.../Om en unken sexualmoral och om en stinkande och förbrukad kvinnosyn.«

Mitt i allt detta ställde sig Monica också frågor som tidigare varit tabubelagda. »Man måste kunna vara subjekt och ändå objektifieras när man vill«. Att medelålders singelkvinnor unnar sig lyxliv och one-night-stands. Att åldrandet inte är problemfritt. Längtan efter att ibland bli omhändertagen, kroppens förfall, ryggskotten, utseendet, artrosen och hårsvallet i näsborrarna.

Hon avslutar med lite självrannsakan, ämnet: rivningen av Slussen. Just där gick nämligen gränsen för hennes förändringsbenägenhet. Hon blev en rasande varghona i sitt försvar av Stockholms spruckna trafiksnurra.

Men när hon såg de gula grävskoporna rulla in över Slussplan och Södermalmstorg insåg hon att slaget var förlorat. Hon skrev: »Det är nog nu, jag måste släppa taget och gå vidare«.

Monica Gunne justerade sina röda glasögonbågar på nästippen och överraskade oss en sista gång med orden:

 »Någon gång måste man ge sig.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera