Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
modjulmys_3 Livsstil

En god jul till barnet inom oss

Margit Richert vet varför vi ställer fram fler nya sillsallader och rispiroger för varje släktled.

Det finns människor som har en harmonisk relation till julen. Som går runt hela december i ett tindrande töcken, som med glädje drar fram julpyntet ur källarförrådet, som ordnar glöggfester och pysselkvällar och faktiskt verkar njuta av hela härligheten. Gud signe dessa oskyldiga barn i vuxenskrud.

Redan innan jag åkte hem en jul för att ta avsked av min cancersjuke far, redan innan vi fick äta julbordet i skift eftersom vi vakade vid hans sida de där morfindimmiga dagarna, redan innan min far drog sitt sista skräckslagna andetag en råkall annandagsnatt ... Redan innan julen för alltid blev sorgens klibbiga risgrynsgröt och kalla klumpar julkorv i magen har jag haft svårt att uppskatta årets mest hysteriska högtid.

Så mycken lycka ska pressas in i dessa korta mörka dagar. Så många sånger ska sjungas, så många ljus ska tändas och ögon ska tindra och alla ska glögga men ingen ska bli full och barnen, vi gör det ju för barnen säger vi oroligt till varandra över skinkan som nog blev för salt även i år och julklapparna? Blev de verkligen rätt eller kommer de diskret att bytas under mellandagarna? Och ju fler släkter som gifter sig in i familjeekvationen, desto fler oförenliga traditioner ska jämkas samman. Midnattsmässa eller julotta? Moster Evas revbensspjäll eller tant Agnes fläskaladåb? Och sillsalladen, vem äter egentligen sillsalladen; men den måste finnas där, för hur ska det annars bli jul? Lägg på detta tysk smörgul klöben som bara släktens mest identitetsmedvetna tysk äter, de ryska rispirogerna som mormors mor tog med sig från Sibirien och så den japanska svägerskan som gör risklibbig mochi som ingen riktigt förstår poängen med men som alla artigt äter. Och det där receptet på limesill i Buffé, det kanske var överkurs, men nog vill man hänga med sin tid ändå? Och så fortsätter det, släktled efter förbannat släktled.

Egentligen borde man bara släppa en atombomb över hela skiten vart tionde år, så att folk fick en chans att plocka upp spillrorna och börja om på nytt. Minimalistiskt julbord! Modernt julbord! Ett grönare julbord! Välgörenhet i stället för klappar. En kristen jul med fokus på det oskyldiga barnet i krubban, han som ännu inte vet att han fötts för att dö för våra synders skull. Åh, att få mejsla fram julens själva essens ur allt detta dallrande dödfläsk, dessa förstelnade, arkaiska traditioner.

Fast vem försöker jag egentligen lura? Som jag saknar min barndoms jular då min far fortfarande var den starkaste i världen där han släpade hem den stulna granen från grannens skog och när strumpbyxorna och finkläderna skavde i takt med de levande ljusens fladder och jag fortfarande inte vågade utesluta tanken på att tomten faktiskt existerade trots att jag kände igen rösten bakom masken. Julkrubban som sattes upp på uppesittarkvällen, mammas slit i köket, klenäter och krakmandel, julaftonsmorgonens magiska skimmer och titta barn vad tomten tappat i trädgården: ett sällskapsspel! Att hasta till kyrkan för att sjunga i barnkören och få skäll för att man inte kunde låta bli att peta i stearinljuset under prästens monotona predikan. Julbordets alla läckerheter och köttbullssmörgås till vickning, marsipangotter och gravlax och mormors permanent som en änglagloria.

Jag skulle göra vad som helst för att få komma tillbaka till den känslan. Och det kanske är vad hela julen egentligen handlar om. Vi säger att vi firar för barnens skull och vi menar det. Men i själva verket firar vi för det där barnet som en gång var vi och som vi så gärna vill få krama om en sista gång och säga att allt kommer att bli bra, fast inte på det vis du tänkt dig och en dag är det du som står där och griljerar skinkan eller drar på dig tomtemasken och det är som det ska. God jul.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera