Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Triggerstart Veckans reportage

Inte se, inte höra, inte säga

»Trigger warnings«, »safe spaces« och studenter som kräver att talare tystas: på amerikanska och brittiska universitet har taket sänkts. I Sverige är det inte lika illa. Och med populistiska partier på frammarsch hamnar frågan om akademisk frihet i nytt ljus.

Man får faktiskt inte tycka vad man vill.

Det är rubriken på en krönika i Lundastudenternas tidning Lundagård den 3 mars 2017.

Skribenten Mathilda Schlyter, som sitter i styrelsen för Feministiska juriststudenter i Lund, sågar Upplysningens portalfigur redan i första stycket.

»Det kan hända«, skriver hon, »att jag någon gång med blank blick menat mig vara anhängare till en flitigt felciterad Voltaire, att trots att jag inte gillar någons åsikter så är jag beredd att dö för att de ska få lov att hävda dem. Det var i så fall mitt eget BS«. (Förkortning för bullshit, reds anmärkning).

Nu tycker Mathilda Schlyter nämligen annorlunda:

»Det är vad vi bestämmer att man får tycka nu som avgör vilka studenterna efter oss kommer att vara, vad de kommer att få läsa i sina kursböcker och vad de kommer att skriva i sina examensarbeten. Var inte rädd att protestera mot en åsikt som du tycker är oacceptabel. Om du blir kallad antidemokratisk av någon trött
misogyn Sverigevän med krokodiltårar rullandes ner för kinderna – svara bara ›Nej. Man får faktiskt inte tycka vad man vill
‹.«

Medan läsaren famlar efter FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (yttrandefrihetsparagrafen artikel 19), väcks några viktiga frågor. Är svår åsiktsintolerans på väg in i den svenska akademiska kulturen, precis som i USA och England? Eller är krönikan i Lundagård bara ett korn i den svärm av olika åsikter som finns på ett vitalt universitet? Hur är läget på universiteten egentligen? Och hur hänger det ihop med Trump och framväxten av post-truth society?

Dagen innan Mathilda Schlyters krönika publicerades i Lundagård, torsdagen den 2 mars, skulle den kontroversiella statsvetaren Charles Murray framträda på Middlebury college i Vermont, USA.

1994 gav Murray, tillsammans med Richard J. Herrnstein, ut den tämligen chockerande »The Bell Curve« om intelligensens normalfördelning i befolkningen, samband mellan ras och begåvning och framväxten av en elit som har ett högre IQ att dunka i huvudet på alla andra. Debatten om boken rasade under resten av 1990-talet, både i och utanför akademin. Debatt skulle det ha blivit på Middlebury också, om Charles Murray bara hade fått öppna munnen.

Men 73-åringen hinner nätt och jämnt komma upp på scenen. Med burop och skrik och skanderande av en förberedd deklaration stoppar studenterna hela föreställningen som till slut måste hållas i ett slutet rum och sändas live. Den professor på vänsterkanten som har anlitats som opponent försöker skydda Charles Murray med sin kropp på vägen ut och får en nackskada i tumultet.

Opponenten heter Allison Stanger. Hon hade förberett sig för att grilla Murray stenhårt på scenen. På Facebook beskriver hon i stället hur studenternas
aggressivitet kändes som en scen ur »Homeland«. Hon fruktade för sitt liv. Och noterade hur varken studenterna eller de lärare som deltog i protesterna mot Murray ville ta ögonkontakt med henne. »De hade avhumaniserat mig«.

Efteråt intervjuades studenterna av New York Times om hur arga de var över att Charles Murray hade getts »en plattform« i och med inbjudan. »Systematisk rasism och sexism genomsyrar samhället och makten verkar alltid gynna den rike vite mannen« kommenterade en ekonomistudent.

trigger
2 mars 2017. Studenterna vid Middlebury College i Vermont, USA, protesterar mot att den kontroversielle författaren Charles Murray ska delta i en debatt.  Murrays opponent skadas när denne försöker skydda författaren från studenterna. (Foto: Lisa Rathke/TT)

Fallet är extremt, men inte unikt och förekomsten är inte begränsad till USA. I november 2015 höll den shariakritiska människorättsaktivisten Maryam Namazie ett föredrag på Goldsmith college i London på inbjudan av skolans sällskap för sekularism och religionsfrihet. Föredraget saboterades av medlemmar i skolans muslimska studentklubb, som i efterhand fick stöd av skolans feministiska förening. Tidigare samma höst hade studentkåren på Warwick university försökt stoppa Namazie från att framträda där, men tvingats backa.

Ungefär samtidigt hade feministlegenden Germaine Greer fått en inbjudan till Cardiff university för att tala på temat Kvinnor och makt – lektioner från 1900-talet. Flera tusen personer skrev på ett upprop för att stoppa Greers föreläsning, eftersom hon har uttalat sig kritiskt om transpersoner. Universitetet stod emot påtryckningarna och föreläsningen gick av stapeln under polisbevakning.

Exakt när det hela började är osäkert. Man kan konstatera att de amerikanska universiteten under 1980-talet upplevde en ny sorts tryck från studenterna. Det kom invändningar mot undervisningens perspektiv och vinklar och bristen på akademiska kvinnliga förebilder, för att inte tala om lärare med annan bakgrund än infödd vit. Relevant kritik, för de flesta.

Det var snarare 1990-talet som var decenniet då situationen gled vidare till ett läge där »fel« åsikter skulle bestraffas och företrädare för grupprättigheter ansåg sig ha rätt att diktera moralen för alla andra.

Åtminstone var det så historieprofessorn Alan Charles Kors och medborgarrättsadvokaten Harvey Silverglate såg på saken. De såg framväxten av en ny akademisk rättsordning och skrev boken »The Shadow University – The Betrayal of Liberty on America’s campuses« 1998.

Gensvaret blev så stort att de året efter, 1999, startade en stiftelse för att försvara individens fri- och rättigheter i utbildningsväsendet – Fire. Bland annat började Fire granska de språkliga uppförandekoder – speech codes – som universiteten hade ställt upp sedan sent 1980-tal.

Hur förhöll de sig till yttrandefrihetsbestämmelserna i konstitutionens första författningstillägg?

Ganska illa, visade det sig. Nu följer Fire läget på speech code-fronten i årliga rapporter. Enligt den senaste är det 175 av USA:s 441 största och mest inflytelserika universitet som har »mycket restriktiva« speech codes, 39,6 procent.

– Antalet mycket restriktiva policies har minskat, vilket vi är glada för. Men de utgör inte hela problemet. Förra året tog vi emot fler anmälningar än någonsin från studenter och lärare, säger Sarah Mc Laughlin på Fire till Fokus.

Det är inte så konstigt, för något tycks ha hänt just de senaste två, tre åren.

Det började med att historiska personer hamnade i skottgluggen. Så till exempel genomförde 200 studenter på prestigeuniversitetet Princeton i november 2015 en 32 timmars sittstrejk på rektorns kontor i protest mot Woodrow Wilson.

Woodrow Wilson grundade Princeton. Han var också USA:s tjugoåttonde president (1913–1921) och pådrivande vid Versaillesfreden 1919 och skapandet av Nationernas Förbund. Men han införde även en lag om rassegregering i USA och det gick obestyrkta rykten om att han var medlem i Ku Klux Klan. Han dog 1924.

Studenterna krävde nu att Woodrow Wilsons namn skulle avlägsnas från skolans väggar.

Princetons ledning tillmötesgick kravet till hälften. De tog bort en stor bild av Woodrow Wilson i matsalen och lovade att hans obehagliga sidor skulle uppmärksammas mer i fortsättningen.

Det räckte inte.  »Princeton fortsätter obändigt att stödja de vitas överhöghet och och dess efterlämningar« ansåg The Black justice league, som hade initierat protesterna.

På University of Maryland fick ett fotbollsstadion byta namn, på University of Kentucky täcktes en väggmålning från 1934 över och på Yale kom en studentdelegation i november 2015 till rektorns bostad mitt i natten och begärde »omedelbara och varaktiga policies som minskar den outhärdliga rasism som färgade studenter (students of color) upplever varje dag«.  Rektorn fick en deadline på fem dagar.

Ett krav var att ledarna på studenthemmen skulle sluta kallas masters, ett annat var namnbyte av ett studenthem uppkallat efter John C Calhoun. Denne tog examen på Yale 1804 och blev amerikansk vicepresident (1825–1832). Han var också slavägare och dog 1850.

Yales ledning sa först nej men backade sedan den nyinrättade Kommittén för etablering av principer för namnbyten (The Committee to establish principles on renaming) hade kommit med ett utlåtande. Ny galjonsfigur blev en kvinnlig pionjär inom it, Grace Murray Hopper (1906–1992).

Många av dessa händelser kan ha inspirerats av rörelsen Rhodes must fall som startade i Sydafrika i mars 2015 för att få bort en staty av Cecil Rhodes från universitetet i Kapstaden. Motviljan mot statyn av denne rasförtryckets djinghis khan hade kokat lågintensivt i många decennier men nu tog den fart och blev inledningen till en lång period av studentprotester på flera sydafrikanska universitet. Rörelsen spred sig till Oxford i England som också hade en staty av Rhodes.   

Det ska sägas genast: Byta-ut-döda-vita-män-åtgärder som dessa är inte svåra att förstå, och de har inträffat i Sverige också.

När juridikstudenter på Stockholms universitet klagade på att det enbart var män på de gamla professorsporträtten på institutionen togs tavlorna ner.

– Att erbjuda mötesrum och lärosalar där alla på fakulteten kan känna sig delaktiga och inkluderade förblir viktigare än att visa porträtt av utvalda tidigare kolleger på väggarna, sa dekanus professor Jonas
Ebbesson till tidningen Dagens Juridik i augusti 2015.

Men det finns mer subtila saker än porträtt. Hur långt ska universiteten gå studenterna till mötes? Vilken rätt har studenter att »skyddas« från påminnelser om sådant de avskyr? Är det ens nyttigt att slippa konfrontera dem?

För studentkraven i USA gick mycket längre. Nu begärdes inte bara speech codes utan även »trigger warnings« och »safe spaces«. Enligt det resonemang som importerades från psykiatrin skulle varningar och fysiska avgränsningar skydda studenter mot »mikroaggressioner«.

Mikroaggressioner kallas vardagliga uttryck eller åtbörder som får människor att känna sig nedvärderade på grund av sin grupptillhörighet eller av andra skäl. Ackumulerade över tid påstods mikroaggressioner kunna utlösa trauma och posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, särskilt om de mobiliserade ett plågsamt personligt minne.

trigger_final

Detta gick snabbt bananas. Exempelvis krävde studenterna vid UCLA trigger warning på klassiker som Virginia Woolfs »Mrs Dalloway«, »The Great Gatsby« av F. Scott Fitzgerald och »Köpmannen i Venedig« av Shakespeare.   

För att desarmera alla risker uppmanades lärarna på UCLA att ligga lågt med chockerande fraser som »Alla som arbetar hårt kan lyckas« och »jag tycker att den som är mest kvalificerad ska få jobbet«, eftersom de spred vanföreställningen att något sådant faktiskt är möjligt.

Till och med den oskyldiga frågan »var kommer du ifrån?« borde undvikas, ansåg UCLA:s ledning, eftersom den som tillfrågades kunde få känslan av att hen inte passade in.

Över hela USA började universiteten göra anpassningar. På Columbia University ansåg studenterna att Ovidius tvåtusen år gamla Metamorfoser skulle förses med trigger warning på grund av våldtäktsskildring. Kategorin »känsligt ämne« kunde omfatta precis vad som helst, fick lärarna på Oberlin college i Ohio veta. »En doft, en sång, en scen, en fras, en plats, en person«.

Eller något helt annat.

Priset togs kanske av Clark university i Massachussetts där uttrycket »you guys« skulle undvikas, manligt kodat som det var.

Medan universitetslärarna kippade efter syre försökte några av dem avvisa åtgärderna på psykiatrisk grund, eftersom kbt-data talar för att man snarare bör utsätta sig för det man är rädd för, om man vill ha terapeutisk effekt.

Man skulle kunna tro att juridiken gav vägledning, men så var det inte alls. Tvärtom är det väldigt sällan som yttrandefrihetslagstiftningen kickar in på de amerikanska universiteten.

– Rättsligt är USA ganska olikt Sverige. Yttrandefriheten har mycket starkt skydd, vilket betyder att andra i och för sig legitima intressen kan få stå tillbaka. I Sverige har vi exempelvis lagstiftning mot hets mot folkgrupp som begränsar yttrandefriheten. Så är det inte i USA. Det var just därför som »speech codes« växte fram på universiteten, avsikten var att förhindra sexistiska eller rasistiska yttranden, säger Fredrik Bergman, jurist på Centrum för rättvisa och USA-expert.

Många har i likhet med Fire invänt att speech codes, om de är mycket restriktiva, i praktiken begränsar yttrandefriheten. Men den bedömningen har USA:s högsta domstol hittills inte gjort.

Därför är det så att USA, trots starkare skydd för yttrandefriheten, har lägre i tak i akademin än Sverige. I varje fall om det enskilda lärosätet bestämmer sig för det. Att akademin har egna gränser understryks också av att många universitet i USA har egna polisstyrkor.

– De exempel du beskriver med kritiska studenter som ställer krav och universitetens eventuella anpassning till kraven, de handlar snarast om hur man slår vakt om utbildningarnas akademiska kvalitet. Rättsligt sett möjligen om lärarnas arbetsmiljö. Inte yttrandefrihet, säger Fredrik Bergman.

Man skulle också kunna säga kundanpassning.

Universitet är en sorts marknadsaktörer som inte vill förknippas med sådant som uppfattas som kontroversiellt.

– Egentligen är det inte så konstigt. Man kan använda sin yttrandefrihet för att säga ganska mycket men det garanterar ju inte att man blir populär.

Det blir till slut där man hamnar. Hur blir man populär? Och vad är det som ett universitet ska leverera?

En strid ström av böcker artikulerar akademikers sorg och upprördhet över det allt snålare klimatet för den fria tanken. Böckerna heter sådant som »What’s happened to University?«, »Trigger Warning: Is the Fear of Being Offensive Killing Free Speech?« eller »Academic Freedom in an Age of Conformity: Confronting the Fear of Knowledge«. Den sistnämnda är skriven av högskoleforskaren Joanna Williams som är djupt kritisk till censur som kommer från högskolorna själva. De domineras nu, anser hon, av konsensus och konformitet, och många akademiker är rädda att över huvud taget säga något som är kontroversiellt.

Och här har vi pudelns kärna. Om akademikerna inte längre får vara akademiker, vad är de då till för?

Trigger2_final

Jenny Westerstrand är jurist och genusvetare. Våren 2015 jobbade hon vid Uppsala universitet och var en av de första som kopplade de överkänsliga studenternas synsätt till populism. En slutsats som inte var uppenbar före Trump och post-truth.

Precis som populister hade studenterna en berättelse om sig själva som underdogs i en kamp där de själva hade rätt och andra fel och därför behövde de egentligen inte lyssna på någon annan, tyckte de.

– Identitetspolitik är en välfärdssjukdom som jag ser det. Det vilar en brist på vaksamhet över valet att basera sin politik på vilka människor »är«. För vad händer när makten tar den modellen? Ändå är det identitetspolitiska talet fyllt av krav och oförsonligheter. När den retoriken kombineras med talet om identitet och det kopplas till populistiska uppfattningar om att »vi är de sanna underdogarna«, krattar man manegen för farliga krafter, säger Jenny Westerstrand.

Hon hade bekymrat iakttagit hur studentkullarna förändrades. De blev till exempel allt mindre intresserade av historia.

– Som lärare kunde jag säga: Sätt er in i jämställdhetslagens tillkomst. Men studenterna ville redan på A-kursen bryta barriärer och ändra diskrimineringsgrunder. De var mer intresserade av sig själva. De ville runda hela processen där man lär sig något. De ville bli auktoriteter direkt.

Andra lärare vittnar om samma sak.  Studenterna är helt fokuserade på nuet och tycker till och med att historia är »lite skumt« enligt en lärare.

– Historia ses av en del studenter som ett redskap för maktutövning. Den som kan historia anses följaktligen ha manipulativa avsikter. Då blir det väldigt svårt att hävda att vissa saker faktiskt hände. Att land A invaderade land B, till exempel.

En annan lärare vittnar om studenter som klagat på en lärobok som beskrev att få arabstater är demokratier. Det ansåg att det var ett »amerikanskt perspektiv«.

Kursboken fick vara kvar, men kompletterades med annat material.

– Att få arabstater är demokratier är empiriskt korrekt, säger läraren, som var emot ändring av litteraturlistan.

Men det finns mer påtagliga orosmoment. Till exempel studenter som räknar referenser och »olämpliga« ord under seminarier och konfronterar läraren efteråt. Eller i kursutvärderingar.

Exemplen är många och ett skäl till att de stannar på den anekdotiska nivån är, som Fredrik Bergman pekade på, att de flyger under juridikens radar. Carl Falck, förbundsjurist på fackförbundet Sulf som företräder universitetslärarna har aldrig hört termen »trigger warning« och kan bara påminna sig ett enda fall de senaste åren då en lärare har blivit anmäld för undervisningens innehåll.

– Det gällde högskolan i Skövde, där 1800-talsfilosofen John Stuart Mill förekom i kurslitteraturen. Hans frihetsbegrepp irriterade en student som anmälde läraren för religiös diskriminering. Läraren friades, säger Carl Falck.

Om det aldrig handlar om skarp juridik, varför backar då lärarna?

– Skälet är enkelt. Alltför många lärare är konflikträdda och vet inte om de kommer att få studierektorns eller prefektens stöd om de står upp för grundläggande principer för undervisningen. Att följa minsta motståndets lag kan ofta upplevas som mer lönsamt. Om man är osäker på sin roll som intellektuell så faller man undan för vilka krav som helst. Och värre, man inskränker rummet för fri debatt i förväg för att slippa jobbiga frågor från studenterna, säger Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala universitet.

Ytterst handlar det om pengar, där lärarna pressas från två håll. Dels från sina institutioner vars statliga anslag är direkt kopplade till att studenterna blir godkända. Dels från studenterna själva som lever under CSN:s regler, i dag mycket stramare än förr.

– Det leder till att den akademiska miljön infantiliseras. Vi ombeds i princip att föreläsa om tentafrågorna, och på tentan ska det helst vara frågor med svarsalternativ. När studenterna märker att vi anpassar oss ökar trycket ännu mer. Det är en nedåtgående spiral, vi blir själva mer populistiska, säger Sten Widmalm.

Som om inte detta vore nog ansätts lärarna ständigt för betygen de sätter. Av studenterna och deras föräldrar, ibland även far- och morföräldrar, berättar Carl Falck på Sulf.

– Man lägger sig i myndighetsutövningen. Det är som att ringa upp domare och kräva en mer fördelaktig dom.

I populistiska klimat är det respekten för lagen som ryker först, ska man komma ihåg.

Men rollen som akademiker har också försvagats av belöningssystem som enbart premierar antalet publiceringar i vetenskapliga tidskrifter, säger Sten Widmalm. Det finns varken tid eller incitament för akademiker att reflektera över vad som egentligen är deras uppgift, exempelvis som lärare. Eller som aktörer i det offentliga samtalet.

Andra har pekat på postmodernismens intåg i humaniora och samhällsvetenskap på 1980-talet. Den skrotade idéer som sant och falskt. I stället kom begreppsparet min upplevelse–din upplevelse, gradvis förvandlat till rätt–fel och god–ond.

Och därmed är vi tillbaka vid Mathilda Schlyters krönika i Lundagård.

Det mest stabila sättet att säkra studentinflytande är att skapa institutioner för det. Sådana finns. Enbart på Södertörns högskola, känd som landets ledande på perspektiven genus och mångfald, finns det 442 platser för studentrepresentanter i institutionsstyrelser, ämnesråd, programråd och andra organ.

Är det kö och väntelista för att göra sin röst hörd där? Nej.

Under 2016 var bara 261 av platserna tillsatta, det vill säga drygt hälften. Ett stort problem, säger Oskar Wiik, ord-förande för studentkåren på Södertörns högskola.

På frågan hur det kan komma sig att studenterna inte tar denna strålande chans säger han:

– När högskolan inte kommunicerar vad representation innebär så är det inte så konstigt att studenterna inte ställer upp.

Han tycker att de statliga medlen för studentinflytande behöver ökas, och att högskolans företrädare måste lära sig hålla reda på vilka studentrepresentanterna är.

– Återkopplingen till oss är ofta bristande. Vi måste veta, för vi ska ju ge våra representanter ett arvode.

trigger_final_4

Oskar Wiik välkomnar att UKÄ har lagt fram en utredning om hur studentinflytandet ska stärkas på svenska universitet och högskolor sedan kårobligatoriet avskaffades. Studentkårerna måste vara mer självständiga från högskolorna för att kunna ställa krav. Det är därför de behöver mer egna pengar.

– Men det allra viktigaste på lång sikt är att själva undervisningen får mer resurser, säger Oskar Wiik.

Det är en viktig poäng. Då kanske lärarna får ro att reflektera över sin egen roll som akademiker, som professor Sten Widmalm anser att de så väl behöver.

Att sätta ner foten hjälper, säger Jenny Westerstrand, som skrev uppmärksammade debattartiklar och intervjuades i radio om den nya akademiska populismen när ämnet seglade upp i Sverige för två år sedan. En del av hennes studenter blev arga, andra hejade på.

– Faktiskt tror jag att jag stämde i bäcken. När sedan Trump kom, vars anhängare inte direkt gillade genusvetare och minoriteter, så tror jag att det blev uppenbart för många hur den här sortens rätt-och-feltänkande kan användas. Att det kan vändas mot dem själva.

Ja, det går att sätta ner foten.

Som University of Chicago gjorde i ett brev till nyantagna studenter om vad som förväntas av alla på campus: debatt som följer spelregler, diskussion och även oenighet. »Ibland kan ni till och med känna er utmanade och obekväma«.

Brevet fortsätter:

»Eftersom vi stödjer akademisk frihet använder vi inte ›trigger warnings‹, vi ställer inte in föreläsningar av inbjudna talare med kontroversiella synpunkter och vi accepterar inte ›safe zones‹ där man kan dra sig undan från idéer och perspektiv man inte gillar.«

I höstas antogs 2498 nya studenter till University of Chicago.

Antalet sökande var 31 411.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera