Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Terrordådet på Drottninggatan

Fokus reporter Kristoffer Törnmalm var på plats: Först hörde jag skriken, sedan såg jag däckspåren – och kropparna.

Johan Hakelius kommentar om terrordådet på Drottninggatan

Följ de senaste händelserna här

Fredagseftermiddag och jag hade precis korsat gatan när jag hörde ett högt ljud – ett oväsen som blandades med skrik. Jag hoppade av min cykel och sprang ned för Drottninggatan. Längs marken såg jag ett tjockt spår av gummi från fordonsdäck. Bara meter längre fram låg människor. Livlösa.

Instinktivt sprang jag fram till två av dem. De rörde sig inte men var, vad jag kunde se, vid liv. Över dem stod andra förbipasserande som reagerat blixtsnabbt på vansinnet. De tog hand om de skadade och ringde efter hjälp. Runt mig stod människor med telefonerna mot örat. De befann sig i chock. Det var fredagsflanörer, snabbmatskockar från de närliggande restaurangerna, turister. De ömsom grät, ömsom skrek ut sin frustration och rädsla, på all världens språk.

Stockholm var under attack. Det kände alla.

Jag har vid flera tillfällen som reporter bevakat terrordåd. Första gången var när det skedde här hemma i Sverige 2010, bara kvarter från där jag stod nu. Då var jag en ung och oprövad reporter på en av kvällstidningarna. Jag hoppade på storyn dag två och funderade inte så mycket på vad som egentligen hade hänt. Det kändes redan avlägset och jag hade fullt upp med att för första gången rapportera från ett terrordåd. Att ”vara på plats när något hände”, trots att det redan hade hänt.

Därefter var det Bryssel. Plötsligt befann jag mig mitt i ett pågående drama. Jag stod bara meter ifrån när polisen grep misstänkta terrorister och sköt sönder vad de trodde var nya bomber. Jag tvingades lägga benen på ryggen när högerextrema fotbollssupportrar visade sitt ”engagemang” för de döda, genom att slåss och kasta glasflaskor på förbipasserande.

Den gången greps jag av allvaret. Men när jag kom hem och fick frågan om jag ville prata med någon om vad som hade hänt, sade jag nej. Jag var ju där som yrkesperson. Med rustning på, om man så vill.

Kaoset på Drottninggatan var något annat. Plötsligt stod jag där bland kroppar och glassplitter. Jag såg hur någon lade sopsäckar över människor vars kroppar förvridits av lastbilens kraft. Bredvid mig låg en krossad barnvagn. Jag var mitt i nyheten. Jag var nyheten. En förbipasserade, ett offer för vad jag och de andra på platsen just bevittnat.

Men jag tog på mig rustningen. Jag talade med tidningarna och berättade vad jag hade sett. Antecknade. Tog bilder. Gick in i min yrkesperson. Jag berättade om hjältarna i dramat, alla de som hjälpte sina medmänniskor som låg utspridda på gatan. Folk som bara passerat förbi men som kunde ge första hjälpen, läkare och sjukvårdspersonal, väktare som bistod polisen i kaoset. Men också alla de som hade sinnesro nog att krama om en helt främmande person. Någon som just bevittnat ett dåd som vi kommer att bära med oss resten av livet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera