Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Jakten på den höjda skatten

Politiker både till höger och vänster längtar efter en skattereform. Till dess nöjer de sig med att gnabbas.

Nämn höjd marginalskatt och borgerligheten svarar i kör: »Pomperipossa«. Så har det varit sedan 1970-talet, då Astrid Lindgren skrev en saga om trollpackan som tvingades betala mer i skatt än hon tjänade: 102 procent.

»Du pratar, sa häxan, så många procent finns inte!«

Men det gjorde det. Och när hela folkets sagotant hamnade i kläm var de flesta överens om att Socialdemokraternas skattepolitik hade gått för långt. Gösta Bohman reciterade Astrid Lindgren i riksdagen, en del hävdar till och med att hennes berättelse avgjorde valet 1976. Det är kanske en överdrift, men klart är att hon väckte en fråga med kraft nog att skaka om det väldiga regeringspartiet.

Med knappt ett och ett halvt år till nästa val har migrationsdebatten ebbat ut. Nu tävlar partierna i stället om vem som har hårdast linje i brott och straff. I nuläget når ingen längre höger ut än Socialdemokraterna. Kanske är det därför politikerna plötsligt pratar om skatter igen. Framför allt marginalskatter.

Inför vårbudgeten skröt Vänsterpartiet om att man tillsammans med regeringen bestämt att gränsen för statlig skatt inte ska justeras med mer än inflationen. Förenklat innebär det att fler blir tvungna att betala statlig skatt. I kronor och ören handlar det inte om så mycket pengar. Justeringen av brytpunkten ger 2,7 miljarder extra till statskassan, vilket är ungefär lika mycket som regeringen sänker pensionärsskatten med.

Men för de borgerliga är det, bortsett från möjligheten att näpsa regeringen Löfven, en principfråga.

Moderaterna ropar än en gång »Pomperipossa« efter regeringen. Från Centerpartiet och Liberalerna hörs hot om oortodoxa budgetknep för att stoppa skattehöjningarna, och möjliga misstroendeförklaringar mot statsråd. Skatterna har blivit en möjlighet att få till en klassisk höger-vänsterkonflikt när alla springer åt samma håll i så många andra frågor.

Men alla står i vänteläge, det är ju inte förrän i höst det händer. När Magdalena Andersson på tisdagen presenterade vårbudgeten berättade hon om hur bra det går för Sverige, men sa inte ett knyst om kommande skattehöjningar.

– Vi kommer att återkomma med hur vi ska gå vidare med förslagen, sa hon bara.

Skulle regeringen backa vore det en viktig vinst för borgerligheten. I deras Sverige får staten aldrig ta mer än hälften av vad folk tjänar. Allt annat luktar klåfingrig skattepolitik à la 1970-tal.

Men är Sverige verkligen på väg mot Pomperipossatider igen?

Klart är att skattenivån har ökat under den sittande regeringen. Sedan 2014 har den höjt skatten med 23 miljarder och skattekvoten utgör i dag 43,8 procent av BNP, att jämföra med 42,6 när regeringen tillträdde. Fler betalar dessutom statlig skatt. Sedan förra året är marginalskatten uppe i som mest 57 procent, eller 75 procent om man räknar in arbetsgivaravgifter. Internationellt sett är det mycket, men det är fortfarande långt kvar till när marginalskatten var som högst i Sverige med 85 procent. Samtidigt påminner Ulf Kristersson om att 1970-talets skattenivåer var ett resultat av successiva skattehöjningar. Knäckfrågan är därför vilka planer regeringen har i framtiden.

I bakgrundssamtal med källor i regeringen tycks det inte finnas något sug att höja skatterna så mycket mer, åtminstone inte för arbete. Berättelsen utåt är att man har gjort det man har ansett vara nödvändigt. Och när det gäller brytpunktsjusteringen är det något varken socialdemokrater eller miljöpartister har velat se, det är helt enkelt en eftergift till Vänsterpartiet.

Men vad händer när ekonomin vänder? Just nu råder överskott i statens finanser. Sysselsättningen är rekordhög och exporten stark. Förr eller senare blir emellertid högkonjunktur till lågkonjunktur, och vid horisonten hopar sig orosmolnen: Sveriges befolkning blir allt äldre samtidigt som den arbetsföra delen av befolkningen krymper.

Finansministern hoppas att de stora överskotten ska täcka framtida inkomstbortfall. Andra menar att det inte räcker, att det kommer att behövas skattehöjningar. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting behövs kommunala skattehöjningar på 47 miljarder kronor fram till 2020, plus 14 miljarder i statsbidrag varje år. Även ekonomiprofessorn Lars Calmfors efterfrågar högre skatt. Åtminstone om regeringen vill stärka försvaret, och samtidigt inte erodera välfärdssystemen ytterligare. Men han vill inte se mer skatt på arbete, utan framför allt en ny fastighetsskatt och enhetlig moms. Teorin är att fastighetsskatten skulle innebära ett rejält tillskott i statskassan, samtidigt som de negativa effekterna på ekonomin skulle bli få.

Det låter ju rimligt, oavsett om man heter Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson. Ändå vrider de på sig varje gång fastighetsskatten kommer på tal. Det beror på att skatten har obefintligt stöd hos väljarna, och ingen vill framstå som finansministern i Monismanien.

Ska något hända behöver Sverige en ny blocköverskridande skattereform, det tycker politiker på båda sidor blockgränsen. Om inget annat så för att skapa ordning i det lapptäcke som systemet har utvecklats till. Många drömmer om en ny »underbar natt« som på 1980-talet, eller en »århundradets skattereform« som på 1990-talet. Frågan är bara hur det ska gå till. Jan Björklund väckte frågan för ett par år sedan. Liberalernas ledare träffade regeringen men fick veta att det inte blev något, om han inte gav sitt stöd till budgeten.

I dag är både Björklund och de borgerliga kollegerna djupt nedgrävda i sina skyttegravar. Samtidigt bör svensk politiks förmåga att samla sig inte underskattas. Socialdemokrater tolkar splittringen inom Alliansen som en öppning, och de folkvalda har ju lyckats komma överens tidigare när ingen trodde att det var möjligt.

Men kanske är det som den tidigare skatteutredaren, finansrättsprofessorn Sven-Olof Lodin, uttrycker det:

– Man lär sig simma först när man är på väg att drunkna.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera