terror

Terrorns nya ansikte

Jag skrev min första akademiska uppsats om terrorism, med fokus på västeuropeisk terrorism, höstterminen 1979 tillsammans med två studiekamrater vid Stockholms universitet. Uppsatsen skrevs samma år som den iranska revolutionen, den sovjetiska invasionen av Afghanistan och – viktigast av allt – ockupationen av den stora moskén i Mecka, utförd av militanta islamister. 1979 kan därför med visst fog betecknas som det år då den »moderna« formen av religiöst motiverad terrorism med kraft steg fram på den internationella arenan.

De former av terrorism som dominerade Europa under 1960, -70 och början på -80-talet och som vi, unga Stockholmsstudenter, intresserade oss för 1979, var inte sprungna ur religiösa motiv. Det handlade framför allt om separatistisk/nationalistisk terror – som IRA på Irland och ETA i Spanien – samt ideologisk/politisk terror utförd av vänster- eller högerextrema grupper, som Röda brigaderna i Italien och Baader–Meinhof-gruppen i dåvarande Västtyskland. Den vanligaste formen av attentat var kidnappningar och gisslantagande. Förövarna kallade sig naturligtvis inte heller terrorister, utan stadsgerilla eller rent av partisaner. Ulrike Meinhof uttalade sig om detta i Der Spiegel 1974: »Så till vida är storstadsgerillan i ordets dubbla bemärkelse en storstadsgerilla: den uppstår, opererar och utvecklas i storstäderna geografiskt, samtidigt är den i politisk-militär mening en stadsgerilla i det att den inifrån, i storstäderna, angriper imperialismens förtryckarapparat och som partisanenhet slåss i fiendens rygg«.

Även om människor dödades i terrordåd, var syftet inte i första hand att döda så många som möjligt. Syftet var i stället att med våldets hjälp driva politiska frågor, inklusive frågor om självstyre och separatism. Efter varje dåd utfört av tyska Baader-Meinhof, publicerades utförliga uttalanden där dåden rättfärdigades med diverse politiska och sociala argument. Syftet var lika mycket att övertyga framför allt arbetarklassen att stödja kampen, som att bekämpa, med det våld »nöden« krävde, det som man såg som en förtryckande stat och dess företrädare.

När tv på 1960-talet gjorde sitt intåg som en av de främsta nyhetskällorna, blev massmedia snabbt en del av terrorns anatomi. Ett snarast symbiotiskt förhållande uppstod där, i extremfallen som gisslansituationen på den amerikanska ambassaden i Teheran, gisslantagarna iscensatte aktioner för att passa in i de amerikanska nyhetskanalernas schemaläggning. När den första palestinska flygkapningen ägde rum 1968 och fyra passagerarplan tvingades landa på ett övergivet flygfält i Jordanien (Dawson Field, där planen senare sprängdes, dock utan passagerare), gick startskottet för en trend där tv-publiken blev det viktigaste instrumentet. Via allmänheten sattes demokratiska regeringar världen runt under press och politiska budskap trumpetades ut. Terroristerna var ofta framgångsrika i att få igenom sina krav, eller – vilket blev allt vanligare med tv:s genomslag – åtminstone i att försäkra sig om fri lejd.

Den politiskt motiverade terrorn i Västeuropa minskade dock, av flera skäl. Dels genom ett intensivt bekämpande av ledare i de olika grupperna, vilket underlättades av att grupperna i de flesta fall var hierarkiskt uppbyggda. Dels genom att de politiska frågor som fanns i botten bemöttes med politiska medel. Å ena sidan ett klart ställningstagande från samhällets sida att terrorvåld inte accepterades. Å andra sidan insikten att politiska och demokratiska medel var bättre för att lösa konflikter än våld.

Vill du läsa hela artikeln nu?

Det här är ett utdrag från en artikel publicerad i ett nummer av Fokus. Om du vill få full tillgång till artikeln och hela tidningen digitalt, välj det alternativ som passar dig bäst.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!