Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
terror Synvinkel

Terrorns nya ansikte

Tidigare var terrorismen i väst politisk och separatistisk. Nu är den religiöst motiverad. Islamister har andra mål med sin terrorism än vad till exempel Baader-Meinhof-gruppen eller PLO hade.

Jag skrev min första akademiska uppsats om terrorism, med fokus på västeuropeisk terrorism, höstterminen 1979 tillsammans med två studiekamrater vid Stockholms universitet. Uppsatsen skrevs samma år som den iranska revolutionen, den sovjetiska invasionen av Afghanistan och – viktigast av allt – ockupationen av den stora moskén i Mecka, utförd av militanta islamister. 1979 kan därför med visst fog betecknas som det år då den »moderna« formen av religiöst motiverad terrorism med kraft steg fram på den internationella arenan.

De former av terrorism som dominerade Europa under 1960, -70 och början på -80-talet och som vi, unga Stockholmsstudenter, intresserade oss för 1979, var inte sprungna ur religiösa motiv. Det handlade framför allt om separatistisk/nationalistisk terror –  som IRA på Irland och ETA i Spanien – samt ideologisk/politisk terror utförd av vänster- eller högerextrema grupper, som Röda brigaderna i Italien och Baader–Meinhof-gruppen i dåvarande Västtyskland. Den vanligaste formen av attentat var kidnappningar och gisslantagande. Förövarna kallade sig naturligtvis inte heller terrorister, utan stadsgerilla eller rent av partisaner. Ulrike Meinhof uttalade sig om detta i Der Spiegel 1974: »Så till vida är storstadsgerillan i ordets dubbla bemärkelse en storstadsgerilla: den uppstår, opererar och utvecklas i storstäderna geografiskt, samtidigt är den i politisk-militär mening en stadsgerilla i det att den inifrån, i storstäderna, angriper imperialismens förtryckarapparat och som partisanenhet slåss i fiendens rygg«.   

Även om människor dödades i terrordåd, var syftet inte i första hand att döda så många som möjligt. Syftet var i stället att med våldets hjälp driva politiska frågor, inklusive frågor om självstyre och separatism. Efter varje dåd utfört av tyska Baader-Meinhof, publicerades utförliga uttalanden där dåden rättfärdigades med diverse politiska och sociala argument. Syftet var lika mycket att övertyga framför allt arbetarklassen att stödja kampen, som att bekämpa, med det våld »nöden« krävde, det som man såg som en förtryckande stat och dess företrädare.

När tv på 1960-talet gjorde sitt intåg som en av de främsta nyhetskällorna, blev massmedia snabbt en del av terrorns anatomi. Ett snarast symbiotiskt förhållande uppstod där, i extremfallen som gisslansituationen på den amerikanska ambassaden i Teheran, gisslantagarna iscensatte aktioner för att passa in i de amerikanska nyhetskanalernas schemaläggning. När den första palestinska flygkapningen ägde rum 1968 och fyra passagerarplan tvingades landa på ett övergivet flygfält i Jordanien (Dawson Field, där planen senare sprängdes, dock utan passagerare), gick startskottet för en trend där tv-publiken blev det viktigaste instrumentet. Via allmänheten sattes demokratiska regeringar världen runt under press och politiska budskap trumpetades ut. Terroristerna var ofta framgångsrika i att få igenom sina krav, eller – vilket blev allt vanligare med tv:s genomslag – åtminstone i att försäkra sig om fri lejd.

Den politiskt motiverade terrorn i Västeuropa minskade dock, av flera skäl. Dels genom ett intensivt bekämpande
av ledare i de olika grupperna, vilket underlättades av att grupperna i de flesta fall var hierarkiskt uppbyggda. Dels genom att de politiska frågor som fanns i botten bemöttes med politiska medel. Å ena sidan ett klart ställningstagande från
samhällets sida att terrorvåld inte accepterades. Å andra sidan insikten att politiska och demokratiska medel var bättre för att lösa konflikter än våld.

Men vad händer då när grundbulten i det demokratiska systemet ifrågasätts? När terroristerna inte i första hand motiverar sig utifrån politiska och sociala skäl, utan när motivet för våldet är ett krig i guds namn? Eller när politiska och sociala faktorer underordnas en religiös struktur och ett religiöst mål?

Sedan de där dagarna i Mecka i november och december 1979, har den militanta islamismen med dess fokus på kamp mot »fiender«, såväl i islamiska länder som utanför det området, alltmer dominerat den internationella terrorismen. Många religioners utövare har tagit till terror i Guds namn, men de senaste decennierna har islam dominerat i den typen av våldsanvändning. Det våld som vi sett så många exempel på i Europa – senast i Stockholm – och annorstädes är således inget radikalt avsteg från vad vi sett tidigare, då islamistiskt våld på allvar började sprida sig utanför islams kärnländer i Mellanöstern.

Efter dessa attacker i Europa kan det därför vara på sin plats att påminna om att islamisternas motsättningar med det väst man betraktar som en mycket farlig fiende, går långt tillbaka. Väst, menar man, är ett av det främsta hoten mot det perfekta islamiska samhälle man säger sig vilja bygga: ett rättroget kalifat, grundat på islamisk lag och med Mohammeds exempel som rättesnöre.

Dessa idéer är naturligtvis inte heller nya: det fanns ett kalifat ända till 1924, då Kemal Ataturk avskaffade det formellt. Under århundradenas lopp funnits flera exempel på försök att bygga islamiska stater. Islamiska staten, IS, är bara det senaste exemplet i islams historia på initiativ att etablera äkta islamiska stater.

Två fundamentala faktorer har alltid varit vägledande i dessa försök: idén om jihad (i betydelsen heligt krig) och ambitionen att omvandla samhället i islamistisk riktning. Eftersom syftet är att bygga upp och sedan bibehålla denna stat, måste allt motstånd krossas och alla – inte bara andra muslimer – anpassa och inordna sig. Det konstanta kriget blir följaktligen en konsekvens eftersom det alltid kommer att finnas fickor av motstånd, både inifrån och utifrån.

Slutmålet – att bilda en islamistisk stat – bygger på en i praktiken ständig kamp mot alla dem som upplevs stå i vägen för detta heliga mål.

Våldet blir logiskt sett då också ett nödvändigt instrument i ett islamistiskt projekt. Ett projekt som i lika hög grad är politiskt som religiöst.

Det är i skärningspunkten där det politiska och det religiösa islamistiska projektet möts, som det våld vi sett så många exempel på har tagit plats. Det är därför allt fler muslimska debattörer menar att den politiska islamismen utgör den största faran för fred och säkerhet i världen. Man bör minnas att de flesta offer för islamistiskt våld är andra muslimer.

Islamism som Weltanschaung försöker samtidigt separera den muslimska civilisationen från resten av världen och hävda en universell världsordning. För islamisterna är detta två på varandra följande steg. På sikt kan denna ideologi utgöra ett betydligt allvarligare hot mot internationell fred och säkerhet, än de enskilda, militanta islamister som dödar i Guds namn.

Magnus Norell
Statsvetare, författare och forskare i terrorism.

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera