Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes / Intervju

”Donald Trump är en typisk cowboyekonom”

Köttbonden och avgående LRF-ordföranden ­Helena Jonsson hoppas att fler kosläpp ska lära oss uppskatta våra bönder.

Bönderna behöver visa upp sig mer. De har isolerats i en egen  grupp i samhället. Köttbonden Helena Jonsson har varit ordförande för Lantbrukarnas riksförbund, LRF, i sex år och upptäckt allmänhetens bild av bönder är »som något som tillhör det förgångna«. Nu avgår hon från sin post, nöjd med att utvecklingen mot ett mer hållbart jordbruk i hela Europa har tagit fart, men bekymrad över den ökade polariseringen.

– Vi tvingas inte längre att umgås med alla. Det är inte bara i sociala medier det blir bubblor där alla bekräftar varandra. Vi umgås med ganska lika människor, men för att skapa förståelse och solidaritet behöver vi träffas mer på riktigt, säger hon när Fokus träffar henne på LRF:s kontor i Stockholm.

Allt färre människor har kontakt med jord- och skogsbruk. Det leder till att de tar dess produkter nu för givet utan att fundera särskilt över hur de hamnar på bordet.

– Vi lever i ett postmodernt samhälle med fokus på tjänsteproduktion, kunskapssamhället. Vilken plats finns det då för oss?

För att leva som hon lär har hon skrivit boken »Sverige ser inte ut som du tror« tillsammans med en av sina medarbetare på LRF, Anna Lundell, och hon betonar att LRF och bönderna själva har ett viktigt uppdrag i att sprida kunskap.

Som kosläpp?

– Ja, de är absolut viktiga. Du kanske inte bara ser korna utan även hinner prata med bonden..

Helena Jonsson växte upp på landet och blev tidigt intresserad av samhällsfrågor. Hennes föräldrar var inte bönder men både far- och morföräldrarna var det. Hon och hennes man köpte 1993 en gård i Småland med skog, åkermark och köttdjur efter att först ha arrenderat den i några år. Det har gått sex år sedan hon tog över ledningen för LRF som förbundets andra kvinnliga ordförande.

När vi kommer in på djurhållning blir hon som mest engagerad och uppger att ett skifte är på väg. Hon gläds särskilt över att det europeiska intresset för svensk djurhållning har ökat. För tio år sedan reste hon till Bryssel och upptäckte att representanter för andra jordbruksorganisationer »tittade snett på oss från Sverige«, både när det gällde djuromsorgen och motståndet mot antibiotikaanvändning.

– Den kvinna som länge varit grisansvarig här på LRF blev i princip idiotförklarad av bland andra representanten för vår portugisiska systerorganisation. Nu har även han ringt och frågat om de får komma på studiebesök. Så det går framåt. Konsumenttrycket är starkt.

– Framtidens, och dagens, utmaning är att skapa mindre utsläpp och mer cirkulär ekonomi. För bonden är detta kretslopp självklart. Vi räknar på till exempel växtnäringsbalansen på gårdsnivå för att växterna ska få bra förutsättningar och minimera urlakningen till vattendrag.

Som ordförande har hon rest mycket, besökt 29 länder inklusive Nordamerika, och nämner i sammanhanget det som kallas cowboyekonomi, att man tar vad som finns och sedan drar vidare när det är slut. En tro på att tillgångarna är oändliga.

– Donald Trump är en typisk cowboyekonom och gör mig bekymrad, men det finns ändå en del som är glädjande. Trump är för sent ute, han kan inte stoppa utvecklingen mot förnybar energi. Till och med de stora olje- och kolbolagen har uppvaktat Trumpadministrationen och sagt att de inte kan stoppa utvecklingen, framtiden ligger i förnybar energi. Bolagen har själva insett detta och försöker växla om. Trump gör inte det amerikanska folket någon tjänst genom att låta dem vara kvar i den gamla ekonomin. De nya företag som utvecklas rejält i dag verkar  alla inom den nya, cirkulära och biobaserade ekonomin.

Det starkt växande intresset för frågorna har skapat en hållbarhetsbransch med något hon kallar »miljöadel«, rika kändisar som reser runt med »förenklade bilder och missionerar«.

– Jag kan dra paralleller till Marie Antoinette som sa att om de fattiga inte hade bröd kunde de väl äta kakor. Det är som om de rör sig på molnfri höjd. Jag försöker bygga mina argument på kunskap.

Hon gillar inte att förenkla och vill vända på begrepp, och problematisera. Som att kött per automatik skulle vara dåligt för miljön. Hon kallar sig själv »blandkostare« och noterar att konsumenter i dag är mer medvetna, men betonar att det är minst sagt svårt att förstå vad som är »rätt« och »fel« i debatten. Nötkreatur skapar växthusgaser men samtidigt håller betande djur landskapet öppet och skapar biologisk mångfald.

I sin bok föreslår hon att vi bör anpassa oss mer till geografi och årstider, en hållning som gör det möjligt att samtidigt respektera människors olika val. Att vara vegetarian, flexitarian eller köttätare är okej, även om de sistnämnda i en del fall bör dra ner på mängden, för miljöns skull.

Att vara ordförande för LRF är en i stora delar politisk position där man utsätts för omval varje år. Sex år på posten har fått henne att längta efter mer tid för reflektion.

Det är för tidigt att en gång för alla summera erfarenheterna men Helena Jonsson förklarar att hon inte hade suget att ladda om en gång till, för nytt omval. Hon hade uppnått det hon strävat efter, bland annat en nationell livsmedelsstrategi och en stor omorganisation inom LRF.  Nu ska hon arbeta på gården i tre månader och samtidigt fundera över vad hon vill göra framöver.

Sitt samhällsengagemang tycker hon att hon att hon har kanaliserat inom LRF och hon siktar inte på att ge sig in i politiken. Hon beskriver sig som en resultatinriktad person som inte vill vara bunden av ideologi eller partiprogram.

– I dag tycker jag inte att det är politikerna som driver politiken, de har fullt upp att positionera sig.

Just nu lockar det mer att bara ta en av gårdens westernhästar och dra ut i skogen.  Kanske få tid och ork att läsa något annat än serietidningar innan hon ska somna. Hon har alltid flera typer av lektyr invid sängen; en roman, en biografi, en faktabok samt någon serietidning.

– Under riktigt tuffa perioder har »Knasen« varit perfekt innan jag ska somna. Och så kan jag läsa om »Röde Orm« varje år.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera