Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
afrika Utrikes

Torkans pris

Vattenbrist, krig och felaktigt bistånd har skapat den värsta svälten i norra Afrika sedan andra världskriget.

Först torkade träden ut och knäcktes. Getterna lade sig på rygg och reste sig inte mer. Vattnet i byarna började sina, blev grumligt, rödaktigt och till slut limegrönt. Byborna drack det ändå. Det fanns inget annat.

När New York Times i mars i år beskrev svältens Somalia, hade FN just slagit larm om att världen står inför sin största humanitära kris sedan andra världskriget. För första gången sedan hungerkatastrofen i Somalia 2011 använde världsorganisationen officiellt termen »svält«. FN:s humanitära chef Stephen O’Brien talade om »en kritisk punkt i historien« och om att utan kollektiva och samordnade globala insatser kommer miljontals människor att svälta ihjäl, eller dö i sjukdomar orsakade av svält.

Det rör sig inte om en svältkatastrof, utan om fyra. I samtliga svältdrabbade länder, Somalia, Sydsudan, Jemen och Nigeria, pågår krig.  I Somalia kontrollerar den militanta islamistgruppen al-Shabaab, som har bannlyst alla hjälporganisationer från väst, stora delar av landet. I Sydsudan råder inbördeskrig, med upprinnelse i en personlig konflikt mellan två regeringsmedlemmar. I Nigeria rasar strider mellan regeringen, stödd av en rad länder, och islamistgruppen Boko Haram. I Jemen regnar bomber över civila och stridande i en blodig uppgörelse mellan Houthi-rebeller mot den Saudiarabien-stödda regeringen.

Regeringar och hjälporganisationer i väst har bidragit med pengar när de humanitära kriserna kommit, men gjort lite för att råda bot på de politiska problem som ligger bakom dem. I Sydsudan och Jemen har västländer samtyckt till hinder som regeringar lagt på hjälpsändningar. I Jemen har Storbritannien och USA försett regeringen med de flesta vapnen som används för att bomba rebeller. USA har under två år försett Saudiarabiens krigsinsatser i Jemen med underrättelsestöd.

Torkan har alltid varit en del av klimatet i Afrika. Men den kommer oftare nu, och slår hårdare. Bland de värst drabbade länderna finns de som släpper ut minst koldioxid. I både Sydsudan och Somalia finns få fordon, och knappast några industrier. Men mark och åkrar är sönderbrända.

– Långa perioder utan regn har alltid drabbat den gigantiska savannzonen i Afrika, men på grund av klimatförändringarna varar de längre nu och får större konsekvenser. I Sahelzonen närmast Sahara har läget också förvärrats av filosofin bakom det internationella biståndet sedan mitten av 1950-talet. Den har byggt på att få folk att bli bofasta, säger Malin Falkenmark, professor vid Stockholm Resilience Centre, där hon är expert på hur vatten rör sig, och kan utnyttjas.

– Biståndsfilosofin har lett till att nomadbefolkningar, som under torrepisoderna tidigare förflyttat sig till platser där det finns vatten, har blivit bosatta och hamnar i ett hopplöst läge. Det krävs eftertanke i planering av det afrikanska samhället, man måste utgå från klimatet.

I Afrika söder om Sahara och norr om regnskogarna är 95 procent av jordbruket regnberoende.  Sårbarheten har ökat i takt med att de afrikanska odlarna uppmuntrats att odla för att sälja på marknader i stället för till eget behov, berättar Terje Oestigaard, forskare på Nordiska Afrikainstitutet.

– Och utländska investerare har tagit de bästa landbitarna. Det här är faktorer som tillsammans med krigen och klimatförändringarna bidrar till att svälten kommer, säger Terje Oestigaard.

Dödsspiralen börjar när floder och andra vattendrag torkar ut. Människor blir sjuka av det smutsiga vattnet och flyr till städerna. Men där finns inte heller tillräckligt med vatten. Det är till och med svårt att hitta toaletter eller vatten så att folk kan tvätta händerna. I Jemen insjuknar varje dag 5 000 människor på grund av bristande tillgång till rent vatten, rapporterade världshälsoorganisationen WHO i veckan. Antalet koleradrabbade överstiger nu 200 000. Sju miljoner människor hotas av svält.

Det är först på senare år som hjälporganisationerna insett att det är bristen på vatten, snarare än mat som är det stora problemet. Vatten och mat finns egentligen i överflöd i hela världen, och räcker till att försörja åtminstone tio miljarder människor, men den del av Afrika där torkan nu råder är sårbar.

85 procent av allt vatten i Nilen kommer från Etiopien. Många bygger dammar för att spara vatten till torrperioderna. Men dammbyggena är kontroversiella. Bland annat leder de till tvångsförflyttningar av människor, men också till spänningar mellan de elva länder som Nilen rinner genom. Frågan om vem har rätt till Nilens vatten har länge setts som en framtida konflikt- och krigsrisk.

Trots nödropen går det dåligt med de internationella hjälpinsatserna. I slutet av maj upplyste bland annat Svenska kyrkan om att FN och andra hjälporganisationer bara fått in en tredjedel av vad som behövs.

– Kanske beror det på att svältkatastrofer är långsamma processer, och inte lika dramatiska som döda människor i båtar över Medelhavet, kanske för att frågan om hjälp i närområdet blivit politiserad. Men när det handlar om svältkatastrofer är det verkligen hjälp i närområdet som gäller. Den hjälpen räddar liv, säger Terje Oestigaard.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera