Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Vem behöver normkritik?

Vi är ju alla lagom, tillräckliga och normala. Det är de andra det är fel på.

Tänk er en strålkastarupplyst scen. Personalmöte på en omdebatterad myndighet. Världskulturmuseerna. Chefen har gjort bedömningen att ingen kan vara profet i den egna byn. Jag är därför inbjuden för att tala om kulturarv, makt och demokrati. Det går inte många sekunder efter att jag har klivit av scenen förrän jag känner att det vibrerar till i min byxficka. Twitter gör sig påmint. »Har du sett X tweet om dig?«. Jag skriver mitt namn och trycker på sök. Högst upp hamnar en tweet där en debattör gör sig lustig över att jag några minuter innan serverat »7–8 skivor normkritik« till den omdebatterade myndighetens personal. Till texten bifogas ett foto på mig framför Powerpoint med ordet normkritik som bevismaterial för att jag och Riksantikvarieämbetet där jag arbetar är en PK-fabrik styrd likt en marionett av en klåfingrig kulturminister.

Att jag i efterföljande bilder beskriver att normkritik för mig är andemeningen i regeringsformens paragraf om att myndigheter ska beakta allas likhet inför lagen, och att medarbetare i offentlig förvaltning har ett särskilt ansvar att förhålla sig kritiskt till undermedvetna föreställningar och normer, ryms inte inom 140 tillåtna tecken.

Under förra hösten och långt in på våren rasade en debatt om museernas roll i en hållbar samhällsutveckling och politikernas anmodade klåfingrighet. I svallvågorna av den stundtals hetsiga debatten har en ängslighet växt fram, där identitetspolitik är fult och normkritik ett uttryck för en politiskt korrekt samtid. Få bemödar sig om att förklara vad de egentligen avser med »identitetspolitik« eller »normkritik«. Man är antingen för eller emot ett antal begrepp som har lika många tolkningar som användare.

Under de tjugo år jag har följt mångfalds- och integrationsdebatten har jag sett liknande tecken på vad ängslighet och plötsliga tvärkast gör med utvecklingen framåt. Ta till exempel det här med »utlänningar« som blev till »invandrade«, som blev till »utländsk bakgrund«, som blev till »andra generationens invandrade« som blev till »nysvenskar«.

Nej, jag säger inte att ord inte är viktiga.

Men faran med språklig manikyr är att man sällan gör upp med de mentala figurer som dyker upp på näthinnan när man tänker på ord som har blivit känsliga. Det gör att man fortsätter att tänka i samma banor även när man hittar nya ord som inte känns lika laddade. De nya trendiga begreppen skapar en illusion av utvecklig och förändring, men andemeningen är densamma. Allt förblir som det alltid har varit. Ny skrud men kejsaren är fortfarande naken.

För egen del har jag bestämt mig. Jag fortsätter att förhålla mig skeptisk till identitetspolitik, men positiv till ett normkritiskt arbetssätt. Normkritiskt arbetssätt är att förhålla sig intellektuellt kritisk mot den egna förförståelsen och de egna fördomarna.

Många före mig har konstaterat: Att vara människa är att ständigt mäta och väga livet och sina medmänniskor utifrån det egna sättet att vara. Andra blir antingen minus eller plus utifrån måttstocken oss själva. Det är alltid de andra som är ytliga, alltför djupsinniga, långsamma eller alltför snabba. Själv är man lagom, tillräcklig och normal. Detta sätt att tänka är inkodat i oss alla, oavsett ålder, kön, hudfärg, utbildningsgrad och boendeort.

Vi behöver därför ifrågasätta våra föreställningar om det normala. Och kanske är det extra viktigt i rollen som tjänsteperson eftersom arbetet för demokrati handlar om att motverka diskriminering, säkerställa likabehandling och rättssäkerhet. Att idka normkritik.

QMautograf

 

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera