Bolagsägare med dubbel agenda

Text:

Foto: Tomas Oneborg/TT

Retoriken och politiken runt staten som bolagsägare har förändrats under det senaste kvartsseklet. Från 1990-talets bolagiserings- och privatiseringsiver mot en större betoning av den samhällsekonomiska nytta som bolagen ska leverera. I praktiken har dock inte så mycket förändrats. Huvudfokus för de flesta bolag är fortfarande entydigt att bygga företagsekonomiskt värde, det vill säga att maximera vinst och avkastning. Och även om både det företagsekonomiska och samhällsekonomiska värdeskapandet har varierat så har den statliga bolagsportföljen varit en viktig kassako för att fylla hål i statsbudgeten.

Om det är något som präglar statens ägarroll så är det snarast en påtaglig pragmatism. Det är den uttalade hållningen från den sittande regeringen, men kan nog även sägas vara den borgliga oppositionens inställning. Alliansregeringen gjorde under sina åtta år vid makten en omsvängning i synen på statsbolagen. Från början var den mer principiell. Den inneboende konflikten mellan statens roll som lagstiftare och reglerare av marknader och samtidigt ägare till bolag på dessa marknader talade för en kontinuerlig bantning av statens bolagsportfölj. Men efter utförsäljningen av statens sista aktier i Nordea verkar alliansen ha drabbats av en krypande insikt om att tesen att det alltid är dåligt att staten äger och driver företag kanske inte håller.

Begreppet »samhälsnytta« har de senaste åren blivit alltmer vanligt när de statliga bolagen har kommit på tal. Den sista ägar-utredningen som alliansregeringen genomförde hade följdriktigt titeln »Ekonomiskt värde och samhällsnytta«.  Nu ledde inte utredningen till att bolagens ägarstyrning fokuserade mer mot denna samhällsnytta, utan det skarpaste förslaget var att staten skulle dela upp förvaltningen mellan två holdingbolag. Det ena skulle förvalta bolag som enbart siktade mot vinstmaximering, det andra skulle förvalta de bolag som har andra samhällsuppdrag.

Den rödgröna regeringen har inte gjort detta, men inte heller några andra förändringar av bolagens uppdrag och mål. I regeringens nya ägarpolicy betonas i stället så kallat hållbart företagande och jämställdhet, med tydliga mål för styrelsernas sammansättning. Oppositionen har knappast något att invända mot detta. Inte många vill premiera »ohållbart« företagande på samma sätt som att krav på ökad jämställdhet brukar ha få opponenter.

Men det hindrar inte att det finns andra tankar på hur de statliga bolagen skulle kunna förtydliga sitt samhällsuppdrag. Regeringen skulle kunna utgå från att definiera hur de förväntas påverka och förstärka de »ekosystem« som de verkar i. Systembolaget kan tjäna som ett exempel. Monopolet och samhällsuppdraget att begränsa alkoholens skadeverkningar har samtidigt medfört att de svenska konsumenterna har ett mycket bredare utbud av produkter än vad fallet skulle vara på en helt avreglerad marknad eller i ett företag som enbart fokuserade på vinstmaximering. Systembolaget tillhandahåller en neutral kanal där alla leverantörer har samma villkor, oavsett marknadsposition och ekonomisk styrka. Detta är något som exempelvis har fått den småskaliga svenska bryggeribranschen att växa på senare år.

Med ett sådant synsätt skulle exempelvis Vattenfall kunna ges en tydligare roll i omställningen till ett fossilfritt Sverige. Samarbetet med LKAB och SSAB för att utveckla en koldioxidfri stålproduktion skulle få högre prioritet, liksom omställningen av trafiksystemet. Och den viktigaste kraften för denna omställning skulle vara tillgången till billig el.


Veckans Fokus – Ett kapitalt misslyckande

Den statliga kapitalisten

Telias bekymmer ligger i utlandet

Postnord största huvudvärken

Svensk el håller igång Vattenfall

Per Lindvall: Bolagsägare med dubbel agenda