Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Nyhetsstartvanlig Utrikes

Brexitallvar för britterna

Theresa Mays svaga ställning och EU:s brist på riktning och självförtroende komplicerar brexitförhandlingarna. På båda sidor finns en oförmåga att förstå motparten, som riskerar att förvärra resultatet.

Hon är dödsdömd. Eller, med det målande språk som fortfarande lever i delar av det brittiska parlamentet:

– De enda som håller henne under armarna är brexitfanatikerna. Hon kommer att klanta sig igen och då kommer hon att släpas ut och skjutas.

Detta från en tidigare Toryminister.

När Theresa May tillträdde fanns en vag förhoppning om att hon skulle bli en ny Margaret Thatcher. En järnlady i förhandlingarna om EU-utträdet. Så utlyste hon överraskande parlamentsval, förlorade, än mer överraskande, sitt partis majoritet och därmed, inte särskilt överraskande, nästan all auktoritet. Den väntade regeringsombildningen fick överges. May satt kvar på nåder, för att ta hand om de giftiga EU-förhandlingarna.

I tisdags rapporterade brexitminister David Davis, för ett alltmer kritiskt parlament, om den senaste förhandlingsrundan. I går, torsdag, lades European Union (Withdrawal) Bill fram för parlamentet för debatt och, i början av kommande vecka, omröstning. Lagförslaget passerar antagligen och skickas vidare till utskottsarbete, men risken är stor att det därefter drabbas av en massiv flod av ändringskrav.

Förslagets huvudsakliga innehåll är dubbelt paradoxalt. Tanken med brexit var att Storbritannien skulle slippa lyda under EU:s lagar och att brittiska parlamentet skulle återfå sin okränkbarhet. Utträdeslagen gör i stället gällande EU-lagstiftning till brittisk lag från och med utträdet och ger regeringens ministrar rätten att därefter ändra i tusentals lagar utan att rådfråga parlamentet.

Det är ett försök till alexanderhugg: minst 12 000 regleringar i stort och smått uppskattas fläta samman Storbritannien och EU. De kan inte bara upphävas och det är omöjligt att hinna skriva om alltihop under de ett och ett halvt år som återstår av förhandlingsperioden. Detta trots att den brittiska förhandlingsdelegationen består av 100 personer, att två nya departement har bildats och att närmare ett dussin större lagförslag är framtagna, eller under arbete.

Från EU ifrågasätts om den brittiska regeringen ens har en strategi för ordnad brexit. När den tredje omgången förhandlingar avslutades för drygt en vecka sedan brydde sig EU:s förhandlare Michael Barnier inte om diplomatisk fetvadd. De sju principdokument som britterna lade fram i snabb följd efter sommaren dömdes ut som vaga och otillräckliga. David Davies, en av Theresa Mays tänkbara rivaler vid en ledarskapsstrid, avvisade även i denna runda EU:s krav på att fastställa en brittisk utträdesavgift. Det innebär att frågan om Storbritanniens framtida handelsavtal med EU inte ens har berörts, eftersom EU:s krav är att frågorna om utträdesavgiften, EU-medborgares rättigheter och Irlands ställning måste lösas innan något annat kan diskuteras.

Bland EU:s förhandlare spekuleras det om att den brittiska regeringen medvetet vill driva förhandlingarna till kollaps. Skulle det hända inträffar det som kallas »hård brexit« i mars 2019, det vill säga att Storbritannien lämnar EU utan att ha nya fördrag om handel och annat på plats. Men den brittiska opinionen har snarare rört sig åt andra hållet.

Häromveckan gjorde Labourpartiet klart att det ville se en »mjuk« brexitlösning som bygger på en längre övergångsperiod, där Storbritannien fortsätter att vara del av EU:s inre marknad i flera år efter 2019. Kanske till och med utan något fast slutdatum.


Inom Labour har EU 
historiskt setts som en möjlighet att trumfa igenom progressiv politik i ett land med ett dominant konservativt parti, ungefär på samma sätt som de svenska moderaterna såg EU som en motvikt till socialdemokraterna. Samtidigt har den starka vänstern inom Labour odlat EU-skepsis av samma slag som svenska vänsterpartister. I Jeremy Corbyn har partiet en ledare från den senare, EU-skeptiska falangen, men partiet har växt mycket tack vare yngre och urbana brexitmotståndare. Just nu leker alltså Labour med tanken att i möjligaste mån upphäva brexit. Både i brittiskt näringsliv och bland EU-positiva konservativa finns stöd. Men situationen är knappast stabil.

Historikern Niall Fergusson satte häromdagen fingret på varför ett slags mjuk skuggtillvaro mellan medlemskap och skilsmässa är problematisk:

– Man accepterar EU:s flyktingar och EU:s regler, utan att ha minsta inflytande över det ena eller det andra. Man betalar till EU:s budget, men har ingen röst i någon europeisk institution. Vilken skilsmässa. Det vore mer som att bli barnbrud under sharialag.


Det finns ett
outtalat antagande hos britterna om att brexit är ett gemensamt europeiskt projekt och att båda parter därför kommer att finna rationella, ömsesidigt gynnsamma lösningar när det väl gäller. EU:s förhandlare ser snarare brexit som ett onödigt problem skapat av britter, för britter.

Inom EU sker dessutom mycket annat som konkurrerar om uppmärksamheten: det tyska valet och Emanuel Macrons reformförsök av fransk ekonomi är två exempel.

Att EU plågas av inre svagheter och i praktiken saknar en plan för framtiden försvårar också raka förhandlingar. Den förre grekiske finansministern Yanis Varoufakis avslöjande bok »Adults in the Room« om hans förhandlingar med EU:s »djupetablissemang«, ger en ruskig inblick i den världen. Alla vet att ett straffande, dåligt avtal med Storbritannien även skulle skada EU, men en union som oroar sig för att falla sönder kan behöva avskräckande exempel.

Ryktena i regeringskretsar denna vecka var att britterna är villiga att betala ungefär hälften av de 100 miljarder euro som EU kräver i utträdesavgift, men att de inte vill göra några eftergifter förrän efter den konservativa partikongressen i Manchester, som börjar den 4 oktober.

Två veckor senare, den 19 oktober, är det dags för nästa förhandlingsrunda. Då avgörs om EU anser att »tillräckliga framsteg« gjorts för att kunna gå vidare och diskutera framtida handelsavtal. Ett ja verkar osannolikt. Kring den 20 september ska Theresa May visserligen hålla ett linjetal om brexit med »många fler detaljer« än tidigare. Men en Toryledare som arbetar under bilan kommer knappast att säga något som faller Michael Barnier i smaken så snart före en partikongress.

Det krävs 48 konservativa parlamentsledamöter för att utlösa en ledarskapsstrid. Nu sägs 25 ha skrivit under. Klockan tickar. För May och för Storbritannien.

Fakta | Hård och mjuk brexit

Hård brexit innebär att inget avtal slutits mellan EU och Storbritannien i mars 2019, då medlemskapet upphör. Då gäller internationella minimiregler för till exempel handel.

Mjuk brexit innebär att nya avtal kommer på plats i tid som innebär att större eller mindre delar av det EU-medlemskapet innebär bibehålls av Storbritannien under en kortare eller längre tid.

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera