Inrikes

ADHD-medicin som självmordsvapen

579 barn och ungdomar i Sverige använde medicin för att skada sig själva mellan 2011 och 2015. Läkemedelsverket ville inte utreda fallen.

Håret har hon färgat svart. Armarna är randiga av ärren från rakblad hela vägen från handleden upp till axeln. ADHD-diagnosen fick hon som barn. Medicinen blev hennes följeslagare.

– Jag känner jättemånga som använder sina ADHD-mediciner för att skada sig själva. Alla vet ju hur starka medicinerna är, alla vet också att det är lätt att få dem, och att kontrollen av hur de skrivs ut är dålig, berättar Sara som är 18 år, och egentligen heter något annat.

Fokus träffar Sara i en lägenhet i en större svensk stad. Hon har bra betyg i skolan, slukar böcker och pratar gärna om samhällsfrågor, för det mesta med ett eftertänksamt, något tyglat tonfall. Men när ämnet blir neuropsykiatriska diagnoser och i synnerhet mediciner släpper hon tyglarna och berättar att hon för egen del slutade ta mediciner för ett år sedan, och mår mycket bättre.

– Man pratar om medicinerna på rasterna på skolan, helt öppet, om vad som händer om man skulle ta hela veckoransonen av de starka medicinerna, och om när man gjort precis det. Det är hur vanligt som helst.

År 2002 pekade Socialstyrelsen i en rapport på rykten om att ADHD-medicin såldes på skolor i USA och användes i självdestruktivt syfte. Socialstyrelsen skrev att inget tydde på en sådan utveckling i Sverige.

Saras berättelse tyder på motsatsen. Det gör också en rapport som det europeiska läkemedelsverket EMA publicerade i somras. I den kan man läsa att i Sverige tog 579 barn mellan 10 och 19 år ADHD-preparat i självmordssyfte eller självdestruktivt syfte under åren 2011–2015.

Det var det brittiska läkemedelverket (MHRA) som ledde den europeiska utredningen, och dess verkställande direktör Ian Hudson konstaterade att de svenska uppgifterna var ovärderliga för den övergripande bedömningen. Att det var så många fall bara i Sverige var sensationellt, och oroande.

Bakgrunden till studien var att EMA bett läkemedelsbolagen att senast den 31 januari 2016 ta fram data om självdestruktivt beteende och ämnet metylfenidat, som finns i ADHD-preparaten Ritalin och Concerta. Läkmedelsmyndigheterna i Europa förväntas kommentera uppgifterna och ge egna data. För svensk del innebar en sådan uppmaning inga formella problem. I Sverige lämnar varje person som får ett receptbelagt läkemedel ut sitt personnummer och hamnar i ett register. Läkemedelsverkets och socialstyrelsens möjligheter att ta fram ett bra underlag är alltså utmärkt, men av någon anledning kom inga data från de svenska myndigheterna in till EMA. Det var i stället en privatperson, läraren och skribenten Janne Larsson, som såg till att fallen över huvud taget kom med i den europeiska rapporten.

– Jag utnyttjade den svenska offentlighetsprincipen och begärde ut handlingar från Giftinformationscentralen, som tar emot samtal från sjukvårdspersonal och privatpersoner om förgiftningsärenden, och ger råd, berättar Janne Larsson.

Dokumentationen från Giftinformationscentralen är uppskakande läsning, en ärendekatalog av hjärtskärande kortfattade skildringar av ung misär i Sverige: En 14-årig flicka tar en januarinatt 2015 åtta dygnsdoser av Ritalin. Fyra dagar senare proppar en 17-årig pojke i sig en vecko-ranson av sin ADHD-medicin, och körs till akuten med en puls på 160 och risk för långvarig förgiftning. En 15-årig tjej tömmer en dosett Sertralin och Ritalin och måste övervakas. En flicka, född år 2000 sväljer 21 tabletter och bedöms som ett klart riskfall. En pojke, sköljer under en halvtimme ner 30 Concerta-tabletter med vodka, blir sluddrig, börjar slänga med armarna och kommer in med svåra bröstsmärtor. Ett  barn kommer in med kramper, bara delvis medveten, pulsen i 150, hon hade en timme tidigare tagit 6 tabletter Elvanse och 8 Atarex. Hon såg dubbelt. På Giftinformationscentralen sa man att man visste väldigt lite om Elvanse eftersom det var ett ganska nytt preparat, men det gav samma symtom som amfetamin. Många barn hade försök att ta livet av sig. Fallen är bara ett axplock från vintern 2015.

– Bedömarna från EMA var bekymrade över det stora antalet barn i Sverige som tog överdoser metylfenidat och andra ADHD-mediciner, berättar Janne Larsson. Hudson ville ha mer dokumentation av de enskilda ärendena, på individnivå, data som kunde ge en tydligare bild. Var det barnets egen medicin som använts i självskadesyfte? Tog barnet enbart ADHD-medicin? Hur länge hade man i så fall gjort det? Fanns det ett självmordsbeteende innan preparatet skrevs ut? Vad hände med barnet efter sjukdomsbesöket.

Fokus om publiceringen

Den informationen kan bara tas fram med hjälp av Läkemedelsverket, som har tillgång till alla register på individnivå. Men till den europeiska myndighetens förvåning kom ingen hjälp från Läkemedelsverket. Den svenska myndigheten tonade ner problemen och hävdade att man inte hade några dokument att utlämna. De tyckte inte att det var »riktigt«  att vidta åtgärder. Den europeiska myndighetens ambition att kartlägga preparatet och göra en prioriterad bedömning av självmord och självskadebeteende var inte skäl nog.  Läkemedelsverket bidrog inte med en enda uppgift, som kunde fördjupa det Janne Larsson förmedlat om barnen till den europeiska undersökningen.

Diagnosticering av neuropsykiatriska tillstånd och medicinering som rekommenderad behandling har sedan 1990-talet varit en inflammerad fråga. Diagnosticering och specificering är kärnan i strävan efter ny kunskap, och vetenskapens själva väsen. Och för människor med svåra psykiska tillstånd kan mediciner innebära stor lättnad. Kritiker brukar dock peka på att diagnoserna görs utifrån frågeformulär och manualer, och att till skillnad från mediciner mot kroppsliga sjukdomar, där man aldrig skriver ut cancermediciner utan att ha upptäckt cancerceller, så skrivs mediciner mot exempelvis ADHD ut på bara bedömningar. Det brukar också påpekas att det är en mycket liten grupp med allvarliga störningar som verkligen behöver medicin för att över huvud taget vara i skolan.

– Nu går mer än tio procent av pojkarna i många kommuner på narkotikaklassade medel. Medicinen har blivit en snabbfix som är förhållandevis billig jämfört med ökat stöd i form av fler lärare. Men de som bestämmer riktlinjerna rekommenderar psykostimulantia som första åtgärd, säger Janne Larsson.

Det finns en konflikt mellan snabb tillgång till effektiva läkemedel och tillförlitlig kunskap om läkemedlets effekter. Läkemedelsföretagen finansierar och utformar stora kliniska prövningar, och har därmed stort inflytande över hur testerna genomförs, och vilka resultat som ska förmedlas. Den statliga myndigheten Läkemedelsverket har som uppdrag att både främja folkhälsan och näringslivet. Men det är läkemedelsföretagen som har ett informationsövertag, och starka incitament att verka för god avkastning. Granskande myndigheter behöver vara vaksamma på risken för strategisk påverkan från läkemedelsindustrin. De måste kritiskt granska informationen från läkemedelsbolagen. Men Riksrevisionen konstaterade i en rapport 2016, att det fanns skäl att ifrågasätta Läkemedelsverkets integritet.

Riksrevisionen har gått igenom riksdagstryck, myndigheters handböcker och möten och intervjuer med 160 utredare, experter och chefer, och jämfört med hur andra europeiska myndigheter hanterar läkemedelsindustrins inflytande.

Man slår fast att Läkemedelsverket har prioriterat ner viss granskning av hur säkra läkemedlen är, man har helt enkelt låtit dessa stå åt sidan. Man har valt att inte granska företagens säkerhetsrapportering, att bara delvis handlägga biverkningsrapporter från sjukvården, och minska antalet inspektioner av kliniska prövningar.

Läkemedelsverket håller heller inte tillräckligt väl isär främjande och kontrollerande funktioner. Man skrev också att regeringen genom att involvera Läkemedelsverket i en aktivt innovationsfrämjande läkemedelspolitik ändrat Läkemedelsverkets roll från att i huvudsak kontrollera till att också främja utveckling av nya läkemedel. Intressekonflikten är därmed inbyggd i myndighetens uppdrag och försvårar myndighetens förmåga att upprätthålla ett tillräckligt mått av integritet, konstaterar Riksrevisionen.

Till det, noterar man, kommer att närheten till läkemedelsföretagen utmanar myndighetens integritet. Karriärväxlingar mellan läkemedelsbolag och statligt verk är många. Andra myndigheter ser allvarligt på den risk för förtroendeskada som kan uppstå om omvärlden uppfattar att myndigheten anlitar experter med starka kopplingar till läkemedelsindustrin.

– Barnen finns i ett officiellt stort internationellt dokument. Det är viktigt, men Läkemedelsverket har inte gjort något mer för att bidra till hur hela scenen ser ut. Vi ser toppen av ett isberg, men behöver veta mer, säger Janne Larsson.

Fokus har sökt Läkemedelsverket för en kommentar om den europeiska undersökningen. Men Läkemedelsverket har avböjt att kommentera.

Fakta |  ADHD-läkemedel i siffror

• I befolkningen mellan 5 och 64 år har andelen som medicinerar mot ADHD ökat från  0,2 procent 2006 till drygt 1 procent 2016. Under 2016 var det omkring 103 000 personer som hämtade ut något adhd-läkemedel.

• ADHD-läkemedel är vanligast bland barn i åldern 10–17 år, men den största ökningen de senaste tio åren syns bland vuxna. Bland kvinnor och män 25–34 år uppgår ökningen till drygt 1 260 procent respektive nästan 970 procent.

• I skolåldern är det dubbelt så vanligt med läkemedelsbehandling bland pojkar som bland flickor. Bland vuxna finns inte samma könsskillnader.

• Det vanligaste läkemedlet är metylfenidat, som skrivs ut till drygt 80 procent av barnen och runt 70 procent av de vuxna. Men sedan några år ökar preparatet lisdexamfetamin.

Källa: Socialstyrelsen

0

Fokus andra artiklar i ämnet

Fokus förklarar publiceringen 

Fem frågor till Sven Román, Barn och ungdomspsykiater, BUP Mora.

 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera