Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Årskrönika / Kultur

Kulturåret 2017: Metoo, 60-talsvurm och nobel

Sverige krönte filmframgångar, Girls gick i graven och metoo blev en revolution. Fokus kulturchef Kristin Lundell sammanfattar kulturåret 2017.

Metoo: #tystnadtagning, mediemännen och Benny Fredriksson

Årets mäktigaste revolution blåste över som en vind från USA som, när den drog in över Sverige, uppmätte stormstyrka. Bransch efter bransch levererade sina vittnesmål – paketerade i olika ordvitsiga hashtaggar – om sexuella ofredanden, övergrepp och övriga trakasserier. Men det som fick störst genomslag, bland annat kanske för att det var ett av de första svenska #metoo-uppropen, var det från skådespelarskrået. Fler än 700 skådespelerskor satte gemensamt ner foten i ett ledarlöst upprop. Ledordet var en för alla, alla för en. När #tystnadtagning läste upp ett urval av sina vittnesmål från Södra teaterns scen var det med drottningen, kronprinsessan och kulturministern i publiken. Det var ett mäktigt statement. Början på något nytt. På andra håll i kulturbranschen resulterade #metoo-lavinen i uppsägningar – från Aftonbladet fick en av tidningens främsta profiler tömma sitt skåp och Stadsteaterns vd Benny Fredriksson lämnade in sin avskedsansökan efter att personalen larmat om hans ledarstil. Det som började som ett snöskred blev en rasande lavin som drog med sig patriarkala strukturer och unkna föreställningar om manliga genier. Det var generationer av kvinnor som gått samman och fått nog. En kulturrevolution som vi ännu inte vet hur den kommer att sluta men som skakade om marken som allt står på.

Skandalerna kring Svenska Akademien

Det var kultursveriges mest spridda hemlighet som Dagens Nyheter avslöjade i november. Men tiden hade nu blivit mogen för att ta bladet från munnen om vad som försiggår kring en av huvudstadens litterära scener som under decennier fått mängder av bidragsslantar nedstoppade i bössan. #metoo hade krattat manegen och nu steg aderton kvinnor – vissa namngivna och med sina ansikten visade, andra anonymiserade för tidningsläsarna – fram för att berätta om de övergrepp som mannen som fick namnet »Kulturprofilen« utsatt dem för. Sedan rasade korthuset – fast inte med ett brak utan en våning i taget. Kulturprofilen – gift med en av ledamöterna i Svenska Akademien och med ett exceptionellt gott kontaktnät i samma skara – blev plötsligt Svarte Pettern som ingen ville ha i sin hand. Det gällde att skylla ifrån sig och förminska sin egen inblandning i Kulturprofilens verksamhet och affärer. Ju mer det grävdes i fallet desto mer gyttja och avskrap kom fram. Svenska Akademien – denna exklusiva samling som verkat under ledorden »snille och smak« – signalerade inte längre varken snillrikedom eller smakfullhet. Nyheten om att ledamoten Lotta Lotass dessutom inte längre deltar i Akademiens arbete – i likhet med Kerstin Ekman – adderade ytterligare frågor till hur fri från insyn denna sammanslutning egentligen ska vara. Det kommer att ta lång tid för Akademien att hämta sig från 2017.

Bob Dylans Nobelföreläsning

Med tanke på hur året slutade för Svenska Akademien längtar de säkert, med ett nostalgiskt skimmer i blick, tillbaka till våren 2017. När den ständiga sekreteraren Sara Danius då fick ducka frågor från pressen var det på ämnet Bob Dylan. 2016 års pristagare hade inte bara väckt upprörda känslor i litterära kretsar utan inte ens han själv verkade taggad på att få sitt namn inskrivet i Nobelhistorien. Herr Tamburinman dök inte upp i Sverige för prisutdelningen och vägrade ge besked om huruvida han skulle göra sin Nobelföreläsning eller inte. Vem som helst skulle antagligen levererat sin föreläsning fortare än kvickt och suttit redo med internetbanken för att välkomna prissumman. Men för Bob Dylan är åtta extra miljoner inget som hans privatekonomi står och faller med. Till slut, i sista minuten innan prissumman skulle brinna inne, levererade den 76-årige amerikanen sin föreläsning. Sara Danius gav omdömet »extraordinärt« och kunde sedan inte bromsa sina hyllningar (»något utöver det vanliga och retoriskt fulländat«) medan mer oberoende öron noterade att vissa delar av talet var som plagierade från den amerikanska läxhjälpssajten SparkNotes. Vad sa Dylan själv om anklagelserna? Ingenting givetvis.

Ruben Östlund

Han är den svenska filmbranschens guldgosse och efter de internationella succéerna med filmen »Turist« (som dock snuvades på en Oscarsnominering) hade väl Filmhuset flugit i luften av ilska om inte Ruben Östlunds kommande film hade givits chans på en glimrande guldstatyett. I våras knep »The square« Guldpalmen i Cannes och när Oscarsnomineringarna offentliggjordes i början av hösten stod Östlunds namn mycket riktigt på listan. Det blev också 2017 års mest omtalade (svenska) film – den som alla skulle ha en åsikt om.

»Sameblod«

Om »The square« var årets mest omtalade film kammar Amanda Kernells långfilmdebut »Sameblod« hem utmärkelsen för årets mest mästerliga. Historien om samiska Elle Marja som lämnar sin kultur och klipper alla band med sin familj och sitt arv är inte bara en dramatisk fullträff. Den trycker också en tumme på en period av den svenska historien som tornar upp sig som en skamfläck i backspegeln: 1930-talets rasbiologi. Scenen när de samiska skolbarnen förväntansfullt gjort sig i ordning för att ta emot finbesök från Stockholm (kanske är det kungen som kommer?) men istället utsätts för rasbiologiska undersökningar skär som glasbitar i hjärtat. Amanda Kernell är svensk films nya stjärna.

Bokmässandebaklet

Hade det funnits en kulturell haverikommission hade den behövt kallas in för att samla ihop resterna av bokmässan som låg spridda utanför Svenska Mässan i slutet av september i år. Det var som en betongmatta av orolig stämning rullats ut över Göteborg under bokmässelördagen. De som hade siktet inställt på att botanisera i bokhögar fick kryssa sig fram mellan polisens avspärrningar. En bit från själva mässan höll polisen demonstranter från nazistiska Svenska Motståndsrörelsen i en järnring nära en ICA-parkering. Inne i mässhallen, längst bort och med sin monter vänd mot en vägg, stod Nya Tider och samtalade med förbipasserande. För att ha kidnappat årets bokmässa var det inte mycket sus runt chefredaktören Vávra Suk och hans meningsfränder inne på mässan. Nu var det förvisso tunt med folk överlag – på demonstrationslördagen var det en besökarminskning på 35%. Kring bokmässans vd Maria Källsson blåste det desto snålare och i slutet av oktober meddelade hon sin avgång. Årets facit var ingen munter läsning: Besökarantalet hade minskat med en femtedel, en rad inbjudna författare och övriga deltagare hade bojkottat och alternativa bokmässor hade arrangerats som en protestaktion. Bland det första som den nya ledningen för Bokmässan gjorde var att meddela att Nya Tider inte skulle få ställa ut nästa år. Därmed hoppas man få tillbaka fokus på litteratur och läsning.

2017 – året då allt fyllde 50 (eller 40).

Hände verkligen allt 1967? Ja det verkar inte bättre än så. I år har vi gång på gång rullat fram födelsedagstårtan och stuckit ner femtio ljus för att fira än det ena än det andra i kulturens värld. »Summer of love«, Pink Floyds debutalbum, The Doors debutalbum innehållande »Light my fire«, The Jimi Hendrix Experiences debutalbum, »Mandomsprovet«, Ralph Lauren som modeföretag, skivan »Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band«, musikalen »Hair« och så vidare och så vidare. Var det något som inte fyllde femtio kunde man åtminstone ge sig sjutton på att det fyllde 40. I år kunde punken se tillbaka på fyra decennier av kaos (eller numera mest kaosnostalgi) i och med jubileet av The Sex Pistols »Never Mind the Bollocks, Here's the Sex Pistols«. 2017 var det också 40 år sedan Elvis Presley dog, den första »Stjärnornas krig«-filmen hade premiär och Woody Allens »Annie Hall« som blev en ikonisk film såväl för cineaster som modeälskare.

Slutet på Neapel-serien

Alla pratade om henne. För visst var det väl en kvinna som dolde sig bakom pseudonymen Elena Ferrante – författare till den omåttligt populära romansviten om vännerna Lila och Elena som växer upp i Neapel. De fyra böckerna, varav den sista »Det förlorade barnet« kom på svenska i somras, har gjort folk närmast besatta. Historien om en vänskap – som till stor del förgiftas av konkurrensen den emellan - som pågår under ett liv med alla dess skeenden är förvisso värd alla hyllningar och artiklar som fyllde tidningarnas kultursidor. Men glöm för guds skull inte »Dagar av ensamhet« – Elena Ferrantes roman som gavs ut i september och som inleds med årets kanske bästa litterära citat: »En eftermiddag i april, alldeles efter lunch, meddelade min man att han tänkte lämna mig«.

Girls gick i graven, Twin Peaks kom upp från densamma

Det kanske gör ont när knoppar brister men det gör minst lika ont när en serie blommat ut. Den 16 april i år sändes det sista avsnittet av »Girls« och utan att slå på en alldeles för stor trumma kan man konstatera att det finns en värld före och efter Lena Dunhams tv-skapelse. För de fyra tjejerna i Girls var alla osympatiska på sitt sätt, de levde inga avundsvärda liv och hade ingen vänskap att vara särskilt avundsjuk på. Så ljuvligt med unga kvinnor som på intet sätt ska agera förebilder. Men medan en serie gick i graven steg »Twin Peaks« ned från tv-himlen till jubel och hyllningar. Under arton avsnitt från maj till september sjösatte David Lynch en tredje säsong av sin kultserie som ritade om tv-kartan fullständigt när den dök upp för tjugosju år sedan. Till den tredje säsongen återvände Kyle MacLachlan som specialagent Dale Cooper och tog med sin en hel svans av berömda skådespelare och musiker (bland annat Pearl Jams Eddie Vedder och Nine Inch Nails Trent Reznor) att skriva upp på rollistan. I oktober gav producenten Mark Frost ut boken »Twin Peaks: The Final Dossier« som berättade om vad som hände mellan den andra och tredje säsongen. Inga Twin Peaksologer behövde gå hungriga.

Läs mer årskrönikor av Fokus:

Politik

Lokalpolitik

Utrikes

Kultur

Vetenskap

Bråken 

 

 

Läs nästa artikel
Video: Erik Fichtelius

»Så dålig är alltså arvs- fondsdelegationens styrning och kontroll«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera