Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Årskrönika / Veckans bråk

Bråkåret 2017: Grotescerier, journalistjabbar och drakarnas dödsdans

Som vanligt fajtades det vilt under 2017. Kultureliten pucklade på varandra, liksom sportexperterna. Mats Holm har hittat årets mest spektakulära strider.

Jerringpris-fejden

Tydligt influerad av samtidsbekant retorik mellan »folk«och »elit«, drog 2017 igång med ett bråk om folkets förmåga att bedöma idrottsprestationer. Hästhopparen Peder Fredricson vann radions Jerringpris och boxaren Mikaela Laurén utbrast: »katastrof«, blev »skitförbannad« och »ville gå därifrån.« Hästfolket var som en sekt, sa hon, bara ringer och ringer. Hon visste inte ens vem »den där ryttaren är.« Att vara okänd bland de urbana var suspekt i sig, och Expressens Anna Friberg tyckte följdriktigt att priset var ett »dåligt skämt« och utgick att hästfolket arrangerat en »röstkupp«, vilket inte var något annat än »en idrottsprislig skandal«.

Sådana skandaler måste undvikas i framtiden och GP:s Erik Hilmerson föreslog att Sifo hädanefter borde avgöra vem som varit bäst under året. Efter att åtgärdsförslagen var insamlade var det dags för analysen. SVT:s Jacob Hård menade att folket var okunnigt, inte förstod sig på den svåra konsten att väga idrottsprestationer på ett adekvat sätt: Hård sa att folket »inte röstat på den bästa prestationen, för de vet inte att det är det de röstar på». Hopplandslagets förre tränare Sylve Söderström svarade att sportjournalisterna bara var sura för att de var berövade en gnutta av sin makt, men de som föraktade hästsporten hade problemformuleringsprivilegiet och var röststarkast, och Expressens kolumnist Jenny Strömstedt strödde salt i såren på hästfolket genom att slå fast att »Jerringpriset är, jag är ledsen att behöva vara så obarmhärtig, ett litet struntpris i det stora världsaltet«. Men fejden kan mycket väl bryta ut på nytt på idrottsgalan 2018, eftersom Peder Fredricson i augusti tog EM guld i banhoppning på hemmaplan i Göteborg.

Mello-morrandet

Samma tema, folkets primitiva smak mot elitens avancerade, flammade några veckor senare upp häftig och bittert när en annan av säsongens tv-högtider drog igång, Melodifestivalen. Den tidlösa parollen  »fel låt vann« proklamerades redan innan tävlingen var avgjord, eftersom journalisternas favorit, Loreens »Statement«, ett politiskt nummer, slogs ut i »Andra chansen«. »Hur kunde Loreens låt inte gå vidare«, frågade DN:s Hanna Fahl. Göteborgs-Postens Johanna Hagström skrev att Statement »lämnade alla trallvänliga popdängor långt efter sig vad gäller konstnärlig ambition och politisk vilja.«

I en DN-ledare svarade Erik Helmersson: »Det finns en liten möjlighet att folk vill skilja på lördagsunderhållning i tv och ett statsvetenskapligt seminarium.«

Bråket om låtkvalité övergick efter finalen till att bli ett gräl som mer liknade just statsvetenskap. Var mellon för euro-anpassad? 13 miljoner svenska röster kom framför tv:n fram till att artisten Nano varit bäst. Men svenskarnas röster trumfades av en internationell expertjury, som valde Robin, svenska folkets trea.

Anders Nunstedt i Expressen skrev: »Inte ettan, inte tvåan – utan freaking trean. Det är inte bara ett historiskt resultat, det framstår som ett historiskt systemfel.«

Var vi Sverige inte längre herre i vårt eget hus? Tiondeplacerade Anton Hagman tyckte att »det här är Sveriges bidrag och det ska inte någon annan bestämma«, och sjuan Ace Wilders att »Någonstans ska väl folket få bestämma vem de vill ska representera oss.«

Mellochefen Christer Björkman såg det krasst. Att skrota juryn var inte aktuellt, den hade sedan den infördes »gett ett resultat i positiv riktning.«

Folkets vinnare Nano tyckte att systemet var skumt: »Jag vann Sveriges röster – vad mer kan man begära? Sen att Sverige har ett system där man tar in internationella röster, det är lite weird men det är som det är.«

Bert Karlsson påpekade att det »är som om Norge skulle utse vilka av våra svenska skidåkare som ska vara med och tävla i VM. När en låt kommer trea ska han fan inte vinna i Sverige. Det är Sverige och svenska folket som tävlar, ingen annan.«

Vinnaren Robin valde att ansluta sig till eliten: »Jag var inställd på att inte bli folkets vinnare.«

Från åldersdiskriminering till kulturbråk…

När det mullrar om att folket inte får bestämma brukar moderna chefer agera snabbt, och plocka bort sådant som de tror folket tycker förknippat med mossiga institutioner, det vill säga äldre människor. När en av programledarna för SVT:s God Morgon Sverige, Marianne Rundström, sa upp sig i protest mot att »kunskap och erfarenhet« inte längre värdesätts i public sevicebolaget var det i protest mot att SVT meddelat att man till hösten skulle ersätta morgonprogrammet »God morgon Sverige« med ett nytt morgonprogram, »Morgonstudion«. »Det är ungdomligt som gäller«, konstaterade Rundström, 66. Bakgrunden var att Det nya, meddelades det, skulle andra programledare och andra inslag. Med beskedet att bok- och filmrecensioner inte ska förekomma i det nya morgonprogrammet övergick diskussionen om åldersdiskriminering till ett kulturbråk.

»Så märkligt. Inga bokrecensioner i framtidens 'Gomorron Sverige'. SVT har 4,5 miljarder i budget... men inte plats för 10 minuter böcker?«, skrev Daniel Sandström, litterär chef och förläggare på Albert Bonniers förlag på Twitter. Litteraturkritikern Yukiko Duke, som regelbundet medverkat i »Gomorron Sverige« twittrade att det var trist att boknyheter inte räknas som nyheter. SR:s Annelie Dufva sa att det var en »total missläsning av både kulturens betydelse och tittarnas intresse av den.« Den kändes »väldigt fel i tiden.«

Duke undrade vilka signaler SVT gav. »Att böcker och film inte är nödvändiga?«

Projektledaren för »Morgonstudion«, Marie Hubinette på SVT, svarade att det berodde på vad man »menar med litteraturkritik, vi gör ett helt nytt program«.

Margit Richert skrev i Svenska Dagbladet: »Public service påminner inte så lite om släktkalasets värsta morbror, som efter fem glas amarone minsann ska visa hur nere han är med kidsen – en kampanj som alltid slutar med att tonåringarna, inte helt utan fog, misstänker att han är en rätt slemmig fan.«

DN:s Johan Croneman tyckte att alla skulle sluta tjafsa.  »Vem i herrans namn kan protestera mot att nuvarande »Gomorron Sverige« läggs ner?! De står för ett närmast musealt medialt stugtittande som lett fram till en monumental journalistisk trötthet«.

… som blir pladder om publikförakt

När det nya programmet drog igång var »Största nyheten att nyheterna varannan gång babblades sönder av programledarna.«, skrev Jan-Olof Andersson i Aftonbladet. Fredrik Strömberg, grundare av sajten Kit, tyckte inte heller om vad han såg i SVT:s nya program.

»Så här långt har #morgonstudion lite varit som att titta på det första idémötet på temat Vi måste förnya oss. Tveksam till premissen här«.

En tydlig programpremiss tyckte sig forskaren och skribenten Emma Frans ha hittat i SVT:s program: att påminna  påminde om Aftonbladets morgon-tv. Emma Frans twittrade:

»Morgonstudion i SVT är en exakt kopia av Aftonbladet Morgon?«

Björn Landeberg tyckte att det var skönt att vara av med myset: »Bästa med #morgonstudion är frånvaron av mys. Mys hör hemma på helger och i Gokväll. Högt tempo, inga fruktskålar.«

Johan Croneman på DN tyckte samma sak.  »I många stycken struntar SVT blankt i de som faktiskt bryr sig.« Han tyckte det var välgörande.

Bröstbråket

»Boobs prove that men can focus on two things at once«, skrev förre boxaren Paolo Roberto på sitt InstagramkontoBröst bevisar att män kan fokusera på två saker samtidigt. Robertos grabbskämt om mäns påstått undermåliga simultankapacitet, ett drygt halvår innan metoo-kampanjen, levde ett liv i skymundan i ungefär en vecka. Men när programledarna Filip och Fredrik i Kanal 5:s Breaking News på Internationella kvinnodagen den 8 mars bjöd in Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt Initiativ, som sa »det är ju rent ut för jävligt att man lägger ut en sån här grej. Det är ju ännu värre om det var många män som skrattade åt det.« Paolo Roberto svarade på Instagram: »Alla är upprörda... Att vara politiskt korrekt är egentligen intolerans kamouflerad som tolerans!  Så Nöjesbladet, Gudrun Schyman, Filip och Fredrik ni kan sätta er på era höga feministiska hästar och galoppera åt helvete! Kommer aldrig rätta mig i ert led!« Ivar Arpi, ledarskribent på SvD, twittrade: »Filip och Fredrik jagar oliktänkande, kapitel 27632872«». Filip svarade: »Du supportar en pastakung som reproducerar sexism som i förlängningen leder till våldtäkt. Oliktänkande värt att försvara, Ivar?«

Där en skara män i bröstskämtet såg ett uttryck för oliktänkande, såg Aftonbladets Johanna Frändén att det snarast representerade en »undermålig« grabbhumor som mest var en förolämpning männens egna intellekt: »Paolo Roberto har de senaste åren iklätt sig rollen som förespråkare för en tynande »boys will be boys«-mentalitet som allt färre känner igen sig i.« I samma anda skrev den 17-årige Abdirahman Mohammed Ahmed,  sekreterare i FI:s ungdomsförbund Unga feministers (UF) styrelse i en debattartikel på SVT Opinion. Feminister borde fokusera på viktigare problem än Paolo Robertos bröstskämt. »De åsikter som lyfts fram är ingenting Unga feminister kan stå bakom«, skrev Hedda Tingskog, sammankallande i styrelsen. Abdirahman Mohammed Ahmed förklarade att han inte tänkte dra tillbaka artikeln  och fick svaret:

»Om det är så du känner så är det nog bäst att vi går våra separata vägar här«.

Abdirahaman Mohammed Ahmed fick sparken.

Frankrikefajten

Utlandet lyckades någon gång väcka debattlystnaden i svenska sinnen.  Var Frankrikes nya president Emmanuel Macron någon att fästa förhoppningar vid? Efter den första franska valomgången skrev Olle Svenning att Macron inte var något »storartat vänsterprojekt« men »tillräckligt för att besegra Nationella fronten. Och det är huvuduppgiften i presidentvalet.«

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg tyckte att vänstern med sådana argument avslöjade att man saknar maktanalys.  Precis som Macron, »en ögontjänare, en populist utan folk«. Frankrike stod »med två högerpopulister att välja emellan, varav den ena är väl så farlig som den andra.«

Har vänstern fått fnatt, undrade Petter Larsson och skrev att i »valet mellan denna pest och kolera måste vänstern alltid välja den betydligt beskedligare koleran.«

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg tyckte inte heller att Macron var kolera, utan att valet stod mellan »pest och penicillin«.

Macron vann, och historikern Kjell Östberg uppmanade socialdemokrater att bestämma sig för om de ville »fortsätta marschen mot slukhålet i mitten« eller vara en del i kampen för att återupprätta »den systemkritiska ­rörelse underifrån som rubbade självklarheten i en borgerlig värld.«

Frankrike valde »skojaren« framför »fascisten«, skrev Åsa Linderborg. »Det som gör att vi uppfattar Le Pen som värre är att hon har en ideologi bakom sin politik. Hon är helt enkelt ärligare än de mainstreampopulister som fattar ad hoc-beslut på tillfälliga opinioner.«

Debattörerna stal ljuset från terrordåd

Ett terrordåd den brittiska valrörelsen i början av sommaren reducerades till ett bråk om samtalston i svenska sociala medier. »Arpi, Hakelius, Teodorescu.. uppmanar nu till hat och krig, och då givetvis inte bara mot terrorismen utan mot islam. Bush all over again«, skrev Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima på twitter. Hon hade i texter av de tre nämnda läst att det var begripligt att reagera med ilska på terrordåd som det i Manchester. »Du ljuger. Jag har inte uppmanat till krig mot islam. Visa mig var jag har gjort det eller ta tillbaka din tweet«, svarade Arpi, som skrev att han lusläst Hakelius och Teodorescus texter. »Ingen av dem, eller jag, har sagt att man bör hata. Ingen av oss har förklarat krig mot islam. Det är något Jonna Sima på Aftonbladets ledarsida hittar på. Du har alltså inte ens läst min text innan du skriver att jag förespråkar hat och förklarat krig mot islam?!«.

Alice Teodorescu hotade med att anmäla Jonna Sima för förtal om hon inte kunde presentera någon källa till anklagelsen.  »Jag börjar tröttna på alla lögner och som du vet har jag haft väldigt hög tröskel«, twittrade GP-profilen. Vänsterpartiets riksdagsledamot Ali Esbati twittrade att Teodorescu var en »högerextrem hetsanförare«, en grupp som »måste bilda vår samtids mest lättkränkta subkultur.«

Teodorescu svarade: »Om detta är nivån från en folkvald, vad ska vi då förvänta oss från anonyma nättroll»«

Statsminister Stefan Löfven riktade en uppmaning om språklig besinning till landets politiker:  »Vi är farligt ute i demokratin om vi hela tiden ska trigga mer och mer, och använda hårdare och nedvärderande uttryck. Jag gillar inte den utvecklingen.«

Stadsministerns uppmaning fick inget gehör. Bråket som ingen längre begrep vad det handlade om rullade på.

Expressens reporter Niklas Svensson skrev en artikel om Esbatis tweet. Esbati svarade att det var väntat »eftersom nazistiska Nyheter Idag redan häromdagen skrivit en sådan artikel och det numera är en betydande inspirationskälla för den helikoptrande superlajvreportern.«

Qviberg vs journalisterna

Strax innan semestern intervjuade den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag den då tillträdde Metroägaren Mats Qviberg och hans kompanjon Christen Ager-Hanssen. På en fråga om ett Metroreportage som reportern på Nyheter Idag ogillade – reportaget ifrågasatte att tiggeriet var organiserat – sa att Qviberg att Metros reporter var en »typisk stalinist som vi borde bli av med«. Ager-Hanssen berömde Nyheter Idags reporter med orden: »du är en framtida samarbetspartner. Vi skulle kunna konvertera din sajt.«

»Efter att ha läst intervjun i Nyheter Idag med de nya ägarna Qviberg och Ager-Hanssen, har jag meddelat Metro att jag slutar som kolumnist«, twittrade Metros krönikör, juristen Viktor Banke. Åsa Larsson, fackordförande på Metro var besviken på tidningens nya ägare. Krönikören Evyn Redar meddelade att hon hoppade av, medan krönikören Cissi Wallin på Facebook försäkrade att hon »med rak rygg och tydliga krav på fortsatt oberoende« stannar. Mats Qviberg sa att han ångrade att han ställde upp på intervjun: »Jag medger att jag inte visste vad det var för något. Jag har gjort ett misstag som pratade med en högerextrem kanal som Nyheter Idag.« Miljöpartiets gruppledare i Stockholms läns landsting, Tomas Eriksson, ville se över Metros avtal om att få distribuera tidningen i tunnelbanan: »Om Metro innehållsmässigt utvecklas till en alternativhöger tidning är det ingenting vi bör dela ut i tunnelbanan.« Qviberg fick förklara sig i Aktuellt. Han hade använt ordet stalinist som beskrivning av en person som var obenägen att gå med på förändringar, inte som en politisk etikett. Qviberg lämnade Metro.

Journalist-jabbarna

Det finns en misstro mot journalistiken. Särskilt den om invandringsfrågorna. En rapport, publicerad på ett seminarium om mediefrågor i Stockholm i slutet av maj, visade att så många som 54 procent av befolkningen tycker att medierna förtiger fakta om invandringens konsekvenser.

»Vad är det som förtigits om invandring?«, skrev SVT:s programchef Jan Helin i DN. Han refererade till en undersökning som visade att sedan 1985 har det mesta som skrivits om invandring i dagspressen tagit upp problemen med den.

Publicistklubbens ordförande Anna Hedemo svarade att Helin borde se sin del i skulden. Helin tillhörde dem som »buntat ihop Agenda med främlingsfientliga krafter» när SVT i en partiledarutfrågning 2012 ställt frågan »Hur mycket invandring tål Sverige.» Därför var det »knepigt» för Helin att avsäga sig ansvaret för hur »den fria debatten» hämmats sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.  »När högt profilerade ledarskribenter, kulturskribenter och krönikörer klistrar främlingsfientliga etiketter på journalister som försöker lyfta även de svåra frågorna, riskerar en tystnad att breda ut sig.«

Helin vände sig emot bilden av att medierna »avsiktligt skulle ha mörkat« om invandringen. »Så har det inte sett ut«, sa han i SVT:s Aktuellt. Alice Teodorescu sa i samma debatt: »Vi borde ha haft en diskussion för tio femton år sedan om vilken migration vi ska ha« men att det  inte skett för att man trott att den frågan i sig är rasistisk.  Helin »man rör ihop saker«. Granskningar har gjorts. »Bara de senaste åren«, sa Teodorescu.  Professorn i journalistik Jesper Strömbäck skrev att debatten missade en viktig poäng: att olika grupper – på olika sidor i en konflikt – uppfattar samma medieinnehåll som om det missgynnar den egna sidan och gynnar den andra.

Dramadokumentären om utbrändhet

»Ytliga människor med ytliga ideal drabbas alltid av tomhet och utmattning«, skrev författaren Lotta Lundberg i en kolumn i Svenska Dagbladet i måndags. Lundberg hade sett SVT:s dokumentärserie »We can´t do it«, som handlar om framgångsrika kvinnor som går in i väggen. »Det är dock inte tjejer som jobbar ihjäl sig på ett slitjobb i en fabrik eller i hemtjänsten, utan det är medelklassflickor som är helt förtvivlade över att de inte kan plugga heltid, ha tre extrajobb, skriva en skriva en bok och driva ett insta-konto samtidigt. Asså, kolla vad smal jag är, på väg till mitt fjärde möte med en latte i handen, gud vad ballt asså«, skrev Lundberg, som inte såg ett samhällsproblem utan en självupptagen medelklasskarriärism som individen själv måste ta ansvar för.

DN:s ledarskribent Evelyn Schreiber tyckte att Lundberg var orättvis.

Centerpartisten Dana Pourkomeylian uppmanade Lundberg att, »som gammal högstadielärare«, gå till utbrända skolflickor som måste gå upp en halvtimma tidigare för att sminka sig, och »se dessa tolv år gamla elever i ögonen och säga att deras utmattning och ätstörningar är deras eget fel.«

Tora Hammar, studerande, skrev i SvD att hon var en av dem som Lundberg »raljerade över«. »Jag är inte ytlig, jag brinner för frågor som jämställdhet, mänskliga rättigheter och - föga förvånande - psykisk ohälsa.«

Andreas Ekström på Sydsvenskan, tyckte att mönstret Lundberg beskrev var intressant. Det »retar gallfeber på mig: Personliga misslyckanden tenderar idag att förklaras med strukturer till absurditetens gräns.« Ida Ölmedal skrev i Expressen att Lundberg tagit på sig mannens roll att nedvärdera »kvinnokönet« och skuldbelägga.

Lundberg sammanfattade med ett leende: »Jag kliver av foten. Bra att ni skrek. Att ständigt bekräfta den utbrända kvinnan som offer tror jag dock inte hjälper.«

Groteskerierna i rutan 

»Till alla rasister som sitter där och kurar: Mitt Europa bygger inga murar«, sjöng en till Stefan Löfven förklädd Henrik Dorsin i humorgruppen Grotescos premiäravsnitt Flyktingkrisen i SVT.

»Ingen dokumentär, inget undersökande reportage, har kunnat tydliggöra vad humorgruppen Grotesco gör på en halvtimme – hur Sverige och svenskarna gick från att vara ett enat, beslutsamt folk som skulle leva upp till sitt ansvar … till tvärvändningen då sossar, Miljöpartiet och stora delar av Alliansen gjorde halt och inbromsning och övergav både ideal, ambitioner och humanistiska värderingar«, skrev Jonas Gardell i Expressen. Kulturchefen på samma tidning Jens Liljestrand skrev: »…bland det bästa jag sett på svensk tv. Någonsin.«

Av samma uppfattning var Markus Larsson i Aftonbladet. »Ett långt och rasande skickligt skrivet kärleksbrev till en gammal, svensk och kär satirtradition«.

Larssons kollega Martin Aagård, tyckte att humorgruppen skildrade den hårdnade flyktingpolitiken som om den var en tillnyktring, och hur mycket Aagård än skrattade åt »Grotescos offentliga avrättning av vårt gemensamma hyckleri blir jag ändå lite ledsen.«

Göteborgs-Postens nye kulturchef Björn Werner tyckte att hyllningarna av Grotesco  var »ett intellektuellt haveri av episka mått… Åtminstone för oss uppenbart få personer som faktiskt läst nyheterna de senaste åren. »Verkligheten är ingen musikal.«

Timbros Andreas Ericson skrev att »Grotesco har nämligen ganska mycket fel». Han tyckte det var märkligt att »låtsas som en i grunden idealistisk vänster  hösten 2015 blev förförd av mörka, nationalistiska locktoner från Jimmie Åkesson.«

Satir bygger på karikatyrer, skrev Sydsvenskans Rakel Chukri, »Det tillhör allmänbildningen… Men GP:s Björn Werner och Timbros Andreas Ericson bedömer Grotescos satir som vore det en nyhetssändning«.

Drakarnas dödsdans

Aftonbladets chefredaktör och vd Sofia Olsson Olséns stoppade de egna medarbetarnas kartläggning om sexuella trakasserier på arbetsplatsen, Dokumentet 2.0. Expressens chefredaktör Thomas Mattson gav konkurrenttidningen en dödskyss i en fem sidor lång »hyllning« till Aftonbladet, som kryddades med en upplysning om att det nu spekulerades: »både inom och utom redaktionen, om chefredaktör Sofia Olsson Olsén kan sitta kvar på sin post.«

Mattsson tog upp den sexuella trakasserikulturen på konkurrenttidningen och namngav tre Aftonbladetmedarbetare som »enligt sina kvinnliga kolleger, uppträtt mycket olämpligt.» och slog fast: »Inget drömläge för (…) Sofia Olsson Olsén.«

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg svarade att: Mattsons artikel var »full av ogrundade påståenden och vilda spekulationer.» och genom »att släppa på all pressetik kan Expressen agera åklagare och tribunal på samma gång.«

Linderborg påminde om att Mattsson är »chef över en så kallad stjärnreporter som i #maktenskorridorer anklagats för att »medelst sms krävt oralsex av en pressekreterare som arbetade för ett statsråd som stjärnreportern granskade.« Fredric Karén, chefredaktör Svenska Dagbladet, skrev att det hade »varit klädsamt om Thomas Mattsson hade ägnat sig åt lite självkritik vad gäller strukturerna och grabbigheten som funnits (och kanske finns?) på hans egen tidning«. Drakarnas krig illustrerade övertydligt att man är bra på att angripa de strukturfel man ser hos andra, men inte egna, men  socialminister Annika Strandhäll tyckte att det framför allt handlade om systerskap, och twittrade sitt stöd till – Sofia  Olsson Olsén, som sjukskrivit sig när de kvinnliga medarbetarna på Aftonbladet kritiserade att hon stoppat Dokumentet 2.0.

»Vi är många som läst vad du skrivit och förstår att det är väldigt tufft just nu @sofiaoo och finns här som kvinna och vän«, skrev Strandhäll.

Läs mer årskrönikor av Fokus:

Politik

Lokalpolitik

Utrikes

Kultur

Vetenskap

Bråken 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera