Måndag hela veckan – eller 1914?
Nästa år blir som det förra. Eller en verklig katastrof. Här är uppslagen för dig som vill lägga sordin på nyårsfirandet.
Toppbild: TT
Det är förstås siffermagi. Ingen bruten gammal man går in i evigheten vid tolvslaget på nyårsafton. Inget nyfött, oskuldsfullt barn tar vid som ett nytt år. Allt det bagage världen hade med sig på kvällen den 31 december bär den vidare den 1 januari. Och hur det brukar bli med nyårslöften vet vi alla.
Med tanke på det: hur blir 2022? Det finns två sätt att beskriva den saken.
Vi är inne i en politisk, ekonomisk och social omstöpning av samhället som pågått tillräckligt länge för att vi ska har vant oss. Regeringskriser hör till vardagen. Nya bolag, ibland utan färdiga produkter, kan på några månader gå om börsens åldermän i värde. Vår infrastruktur — el, tåg, vägar — börjar falla sönder, ungefär som de romerska akvedukterna i slutet av den civilisationen. Klankrig blossar upp i mellansvenska förorter utan att någon blir mer häpen än över en trafikolycka. Rädslan för pandemin har bitit sig fast till den grad att ingen riktigt vågar finna en väg ut. Klimatproblemet finns kvar.
Ser man saken så, innebär 2022 bara mer av samma vara.
Vi ska ha ett val. Vi vet redan nu, nästan säkert, att det inte kommer att ändra något. Ingen stor, stabil majoritet finns i sikte. Det blir ett val som i regeringsbildningsmening bara har förlorare och i ett sådant läge vinner alltid Socialdemokraterna.
Mer av detsamma, alltså.
Läser man nyårsaftonens Svenska Dagbladet finns en artikel som visar att smittspridningen av den nya covidvarianten går snabbare än Folkhälsomyndighetens högsta prognoser, men även att inläggningarna på intensivvård är lägre än FHM:s lägsta prognoser. Goda nyheter, kan man tycka, men typiskt är att ingen i artikeln tar fasta på dem. Istället pratas om vilka restriktioner, krav och förbud som kan behövas de närmsta månaderna.
Mer av detsamma.
Infrastrukturen, maffiakrigen, klimatförändringarna: Inget av det har början och slut på något tydligt sätt. Det tar år och decennier att ändra något. Steg för steg. Mer av detsamma, alltså.
Så, välkommen till 2021 en gång till, bara med ett annat ordningsnummer.
Måndag hela veckan.
Men man kan beskriva läget på ett annat sätt också.
* * *
I Anthony Powells romansvit ”A Dance to the Music of Time” finns en scen som utspelar sig i slutet av juni 1914. Det var, enligt den etablerade myten, en av de vackraste somrarna någonsin i stora delar av Europa. Det var förstås också den sista sommaren före världskriget. I Powells roman befinner sig huvudpersonerna på den brittiska landsbygden. De får besök av General Conyers, vars kärlek till teknik och utveckling, har fått honom att skaffa sig en automobil.
Den hopplöse farbror Giles får frågan om han kan något om bilar.
”Aldrig kört en i hela mitt liv”, säger farbror Giles och fortsätter:
”Inte särskilt förtjust i dem. Alltid olycksdrabbade. Någon kunglighet i en automobil var inblandad i en otäck händelse i dag. Hörde nyheten i Aldershot. En kamrat jag träffade fick höra det över telefon. Fantastiskt, eller hur, att få veta det så snabbt. De har just mördat en österrikisk ärkehertig nere i Bosnien. Gjorde det i dag. Skedde bara för några timmar sedan.”
Generalen, som är aningen mer insiktsfull än farbror Giles, konstaterar:
”Det här kommer att ställa till bekymmer”.
Det nya år som vi går in i har rätt många möjliga ärkehertigar på kornet. Ukraina är förstås en.
När nyårsafton närmade sig talade Joe Biden och Vladimir Putin i telefon. De var oense. Det ska förhandlas, men om vad är oklart. Det Putin kräver kan inte Biden ge, eftersom han inte har den makten. Det vet förstås Putin. Antingen är det förhandlingstaktik, eller så vill Putin ha konflikt. Kanske är det en test av den relativt nye amerikanske presidenten, precis som vid Kubakrisen. Hur den testen utfaller vet ingen.
Putin har problem på hemmaplan och har nytta av en yttre fiende. Men detsamma är sant för Joe Biden. Han har till stor del slarvat bort sitt första år. Han motarbetas av vänsterflygeln i sitt eget parti och det republikanska partiet, nu i praktiken helt och fullt Donald Trumps eget hemvärn, har övergått till politiskt gerillakrig.
Bidens opinionsstöd är sämre än någon annan modern presidents efter ett år på posten, med ett undantag: Donald Trump låg något sämre till. I november är det val till samtliga platser i representanthuset, en tredjedel av platserna i senaten och 39 guvernörsposter i delstaterna. Historiskt straffar mellanval av det här slaget alltid det parti som sitter på presidentmakten, även när opinionsstödet är bättre än Bidens. Nu befaras en katastrof, särskilt som alla möjligheter till överenskommelser över partigränserna är bortrensade.
Ska Joe Biden kunna rädda situationen måste han stöpa om sig i amerikanernas ögon. Han har haft svårt att göra det inrikespolitiskt, på grund av motstånd i kongressen. Han har större svängrum i utrikespolitiken. Att tillbakadragandet från Afghanistan inte blev någon succé gör saken än mer angelägen. Han behöver helt enkelt bevisa sig i frågan om Ryssland, Nato och Ukraina. Samtidigt är Kina på väg att syna USA och dess president, särskilt i frågan om Taiwan. Även här måste Biden sätta sig i respekt. Det är ett mycket farligt spel, av precis det där slaget som historiker i kommande generationer kan komma att beskriva som en huvudlös marsch in i en katastrof som ingen egentligen vill ha. Och det kan bli 2022 som spelet sker.
Men vi måste inte över Atlanten eller till Asien för att hitta vår möjliga ärkehertig.
Den kanske mest underrapporterade pågående nyheten under de senaste två åren är EU:s långsamma självförstörelse. Ingen verkar vilja tala om den, trots att den faktiskt är alldeles uppenbar.
När Storbritannien lämnade EU talades det mycket om vilken förlust det var för britterna. Det var märkligt hur lite det talades om vilken förlust det var för EU att bli av med sin andra största ekonomi, en åttondel av sin befolkning och en av den gemensamma budgetens största bidragsgivare. Från EU har Storbritanniens utträde behandlats som en irrelevant fotnot, något för bisarrt för att behöva förstås. Unionens framtidsplaner tar ingen hänsyn till några lärdomar av brexit, förutom att de som ständigt trycker på för ytterligare centralisering har passat på, hjälpta av pandemin.
Samtidigt visade det akuta skedet i pandemin att de politiska lojaliteterna i grund och botten är nationella. I flyktingkrisens och pandemins fotspår har de öppna gränserna blivit betydligt mer svårgenomträngliga. Undantag och brott mot EU:s grundläggande friheter får passera, eftersom ingen vill dra uppmärksamhet till den saken. De akuta skeendena i Grekland och Italien, som riskerade att leda till en kollaps för euron, är för tillfället hanterade, men inte lösta. Klyftan mellan öst och väst i unionen har bara växt. Kraven på åtgärder mot Ungern och Polen har försatt unionen i en situation där den antingen kan välja att se mellan fingrarna, även när det gäller frågor om rättsstat och demokrati, eller att i praktiken driva på för unionens splittring.
I april är det presidentval i Frankrike, det nuvarande EU:s andra största ekonomi och en grundarstat. Fram till för ett halvår sedan låg EU-skeptikern Marine Le Pen högre än sittande president Macron i opinionsmätningarna. Nu har hon fallit, delvis på grund av att republikanerna utsett sin kandidat, Valérie Pécresse, men mest därför att Éric Zemmour seglat upp till höger om Le Pen. Slår man samman stödet för Le Pen och Zemmour är det fortfarande större än stödet för Macron. Om Le Pen slår Pécresse i den första valomgången – de är just nu jämsides – är Macron fortfarande favorit, men mycket hänger på de många väljare som röstar vänsterut. De ogillar Macron, men han måste övertyga dem om att de ogillar Le Pen ännu mer.
EU:s kärna är, hur man än skär saken, inte stabil. Det osäkra läget i Frankrike samspelar med att Angela Merkel lämnar politiken i Tyskland.
Det centrala är att det inte finns någon uppenbar väg fram för EU. Unionen band sig för länge sedan vid masten för en evigt närmare union. Det är till stor del den strategin som har lett fram till brexit, till konflikterna mellan öst och väst, till återkommande eurokriser och en växande EU-skepsis, även i kärnländerna. Den enda lösning på problemen som EU:s ledande krafter kan ange är mer av samma vara.
Unionen är i kris, rentav i begynnande sönderfall, men också i förnekelse. Den försöker låtsas som om varje enskilt problem är just ett enskilt problem, snarare än en del av en större, ohållbar helhet. År 2022 kan bli året när den illusionen spricker. Det kan bli dramatiskt.
Men låt oss hoppas att vi i alla fall får en fin sommar.
* * *
Läs även: Lundkravallerna, ingen vanlig släktträff
Läs även: En halkmatta till Jan Guillou
