Så blir #Metoo partipolitik
Metoo-upproret är en av de största politiska omvälvningarna i Sverige på mycket länge. Det förändrar de politiska förutsättningarna på många fronter. Det går på djupet, är konkret och kommer att leda till andra maktförhållanden. Inom medieforskningen talar man om tröskelvärden i nyhetsförmedlingen. Plötsligt ändras värderingarna, och tröskeln för vissa ämnen sänks, eller höjs. Tröskeln för nyheter om sexuella trakasserier har sänkts för många år framöver. Det som förut inte förtjänade en notis får nu rubriker. Förutsättningarna för debatten kommer också att ändras på flera sätt. Det gäller särskilt integration och arbetsrätt.
Den högerextrema propagandan har länge varit att det är den muslimska invandringen som är problemet när det gäller brottslighet, särskilt sexualbrott. De nyhetsefterliknande hatsajterna koncentrerar ju sin »rapportering« på vålds- och sexualbrott som begås av unga män med arabisk bakgrund. Den bilden blir lite svårare att upprätthålla när de värsta förövarna tycks befinna sig i kulturens finrum. Det vimlar inte av marockanska flyktingbarn eller ensamkommande afghaner på Dramaten, i Svenska akademien eller på medieföretagens centralredaktioner. Det passar inte in i den högerextrema filterbubblan att rapportera om och förfasas över dessa blonda talibaner.
När nu de »gamla« moderaterna är tillbaka på banan kan man förvänta sig en nygammal arbetsmarknadspolitik med krav på ändrad arbetsrätt och mindre pengar till arbetsmiljö. Men den argumentationen blir svårare att driva när det återkommande strukturproblemet i alla branschers #Metoo-upprop är den skeva maktstrukturen. De som riskerar övergrepp är de som har osäker anställning, korttidskontrakt eller ständiga vikariat. Förövarna är äldre män med fast anställning, offren törs inte bråka av rädsla för att inte få förlängt eller nya uppdrag.
För fackföreningsrörelsen och socialdemokratin har arbetsrätt och arbetsmiljö länge varit en paradfråga. Här finns utredningar, förslag, statistik och förhandlingsutspel sedan länge.
LO visade i en rapport i somras att tidsbegränsade anställningar är vanligast bland kvinnor. Var fjärde kvinnlig arbetare och över hälften av alla anställda mellan 16 och 25 år har en tidsbegränsad anställning. Detta är vanligast inom hotell, restaurang, kultur, nöje och fritid, just de branscher där larmrapporterna om övergrepp är som starkast.
I början av november gjorde LO en särskild förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv om förhandlingar kring arbetsmiljö och allmän visstidsanställning. LO vill hellre förhandla än lagstifta, och det man vill komma åt är de regler om visstidsanställning som regeringen Reinfeldt införde, som underlättar korttidsanställningar.
#Metoo är på väg att landa politiskt i arbetsrätten. De första signalerna från regeringen har redan kommit. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson och jämställdhetsminister Åsa Regnér har bjudit in arbetsmarknadens parter och organisationer till samtal om sexuella trakasserier i arbetslivet.
– Flera av de vittnesmål som spridits har tydliggjort att det också ofta finns en koppling mellan arbetsvillkor och utsattheten för sexuella trakasserier och övergrepp, skriver de bägge ministrarna.
När Ylva Johansson häromdagen uttalade sig i den här riktningen i Rapport gick den borgerliga oppositionen i spinn. »Osmakligt, lågt och ovärdigt«, hette det i sociala medier när arbetsmarknadsministern beskylldes för att politisera #Metoo-kampanjen.
Det är en smäll som ministern nog tar mer än gärna. Socialdemokratin har allt att vinna på att göra arbetsrätten till en stor stridsfråga inför valet, i kölvattnet på alla vittnesmål i #Metoo.
Läs mer av Erik Fichtelius
