Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Nudge Veckans reportage

Politikernas knuff mot en bättre framtid

Vad har en fluga i urinoaren, grönmålade steg på trottoaren och handmålade offentliga askkoppar gemensamt? Det här är historien om hur psykologin slog undan fötterna för nationalekonomerna och letade sig in i maktens korridorer.

***
En vänlig knuff under ett friår

Francisca Ramsberg tog tjänstledigt från finans­departementet och bosatte sig i Boston med sin familj. Maken hade fått ett stipendium för att forska en termin på prestigefyllda Harvard. Ramsberg skrev in sig på en kurs om beteendeekonomi på samma universitet.

Sommaren därpå arrangerade institutionen en tvådagarskonferens om de dokumenterat enkla metoder som kunde knuffa en del irrationella mänskliga beteenden i rätt riktning. Eftersom beteendeekonomin visat att människan inte är fullt så rationell som ekonomerna antagit, var det förstås intressant att lyssna på erfarenheter av knep för att göra oss mer förnuftiga. Talarlistan var imponerande. Alla disciplinens stjärnor var där. Störst av alla: juristprofessorn Cass Sunstein som gärna stoltserar som »världens farligaste man«, ett epitet myntat av den konservativa radiovärden Glenn Beck. Nu var han näst sista programpunkten under rubriken »Hur pratar vi om nudging?«. Argument gavs för att tysta den mest högljudde kritikern.

Francisca Ramsberg blev alltmer intresserad av att veta hur politiker och regeringar världen över som redan börjat använda sig av kunskaperna om nudging; den fascinerande enkla tekniken att vänligt och snällt knuffa in människor på rätt spår, få oss att bete oss rationellt utan att vi ens tänker på det. Tanken att sprida det hon lärt sig i USA på finansdepartementet växte sig allt starkare.

Tillbaka i Stockholm skrev hon ner de vunna kunskaperna. Det blev en 96 sidor lång rapport för finansdepartementets kommitté Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO).

Francisca Ramsberg presenterade den på Rosenbad med titeln »När det rätta blir det lätta«.

Intresset var stort. 53 tjänstemän anmälde sig. Majoriteten var från finansen, och finansmarknadsminister Per Bolund (MP) satt bänkad på första raden.

Från talarpodiet berättade Ramsberg att hon ville byta ut ordet nudge, som hade en manipulativ klang, mot beteendeinsatser. Reklamare skulle ha kallat hennes drag för »framing«. Genom att vrida på ett budskap kan ett negativt laddat ord framstå som positivt.

Näst på tur var Per Bolund. Han gjorde klart direkt att han som biolog i grunden vet att människan är en social och biologisk varelse. I salen skrattades det åt nationalekonomernas naivitet, åt den förlegade tron på att människan är kapabel att fatta optimala beslut.

Men vad gjorde väl det, om man med en hygglig knuff, som att erbjuda ett rationellt sett bättre förstaval, kunde ge människor en möjlighet att välja rätt.

– Till exempel har vi i Miljöpartiet serverat vegetarisk mat som huvudalternativ på våra partikongresser. Men man kan förstås välja kött eller fisk.

I samma mening kom Bolund på sig själv: de flesta tar antagligen det vegetariska alternativet av social press på en MP-kongress och kanske inte på grund av en nudginguttänkt förvalsstrategi.

Nåväl, han drog ett annat favoritexempel, det om hur Köpenhamn lagt ut gröna fotspår till papperskorgarna. Det resulterade i 46 procent mindre nedskräpning.

Efter talet gick han ivrigt mot de uppställda borden bredvid ESO-ordförande Hans Lindblad för att delta i den efterföljande diskussionen.

Men den skulle inte börja riktigt än.

– Du kan sätta dig där nere. Om du inte tycker det är nyttigt att stå, sa Hans Lindblad, och skrattade gott åt sin fyndighet.

Budskapet från seminariet var tydligt: Sverige bör använda sig av systematisk nudging. Gärna ett eget departement nära regeringen. Det är billigt, ger snabb effekt och är en pusselbit som fattas i politikernas verktygslåda. Den moderna tekniken kommer att vara nyckeln för att realisera den stora potentialen. De kritiska frågorna lyste med sin frånvaro.

Några av deltagarna på plats beskrev stämningen på Rosenbad som ett väckelsemöte. Nästan skrämmande. Andra hade känt sig frälsta. Varför hade det tagit så lång tid att komma fram till detta?

***
Dåliga vanor

I slutet av 60-talet fick den då okände perceptionspsykologen Daniel Kahneman i uppdrag att undervisa i träningspsykologi för det israeliska flygvapnet. Det han ville lära ut var en grundläggande regel för all färdighetsträning: morot är bättre än piska. Otaliga experiment på duvor, råttor, människor och andra djur visade det.

Kunskapen togs emot med stor skepsis. En av de mest erfarna instruktörerna räckte upp handen för att läxa upp den unge professorn. Kanske fungerade teorierna på duvor men att människor skulle reagera på liknande sett var trams.

– Många gånger har jag berömt eleverna när de genomfört någon akrobatisk manöver helt enligt instruktionsboken. Nästa gång de ska göra samma manöver misslyckas de. Och när jag skällt efter en dålig prestation lyckas eleven bättre nästa gång. Så försök inte slå i oss att belöningar fungerar och att bestraffningar inte gör det för jag har själv upplevt motsatsen, sa instruktören.

Åhörarna höll med. Militären hade redan inrättat en policy där de skulle kritisera piloterna oavsett prestation.

Kahneman tog kritiken med ro och beskrev händelsen på sin Nobelföreläsning för femton år sedan som ett Heurekaögonblick. Flygofficeren hade rätt i sak. Piloterna presterade, men förklaringen till varför de gjorde så var felaktig: Man hade ignorerat det statistiska fenomenet regression mot medelvärdet.

Framgång kan enkelt förklaras utifrån två parametrar: skicklighet och tur. Den sistnämnda är en slumpfaktor, turen kommer att variera från gång till gång, och röra sig mot mitten – som en osynlig kraft. En sprinter eller golfare som gör en ovanligt bra insats kommer nästa gång troligtvis att prestera på sin normala nivå, och springa långsammare eller gå nästa runda sämre. Det finns till och med ett ord för fenomenet: »Sports illustrated-förbannelsen«. Den går ut på att hamnar man på omslaget, då vet man att det är kört nästa säsong.

Flygofficeren hade gjort sin analys med hjälp av det Kahneman upptäckt och kommit att benämna som hjärnans System 1; en snabb, känslomässig och intuitiv beslutsdel. Den vill skapa en sammanhängande logisk förklaring till allting.

Att studera människors beslutsprocesser var länge outforskad mark. Det var först när den matematiska psykologen Amos Tversky föreläste för Kahnemans studenter om ett banbrytande experiment, som går ut på att människor har svårt för sannolikhetslära, som perceptionspsykologen kom i kontakt med teorierna: Om ögat kan bli lurat, varför skulle inte hjärnan bete sig på samma sätt?

Det blev startskottet för ett samarbete som på kort tid kom att förändra synen på rationalitet och skaka om nationalekonomin i grunden. Genom enklare experiment, oftast med bara en simpel fråga, började Kahneman och Tversky systematisera hur människor begår samma misstag om och om igen – oavsett hur bevand­rad en person kunde vara inom matematikens lagar.

Ett slagträ och en baseboll kostar tillsammans 1,10 dollar. Slagträt kostar 1 dollar mer. Hur mycket kostar bollen?

Typstudenten på Harvard tror att svaret är 10 cent. Efter lite långsam och resonerande tankeverkstad, i det som Kahneman kommit att kalla hjärnans System 2, klurar en del ut det korrekta svaret 5 cent.

Det är en psykologisk thriller – kampen mellan system 1 och system 2 – där det förstnämnda alltid vinner. Det skriver Kahneman i boken »Tänka snabbt och långsamt« från 2011 där han summerar sin gärning och var kognition och socialpsykologi står i dag.

År 1974 publicerade Tversky och Kahneman sitt mest klassiska verk, »Beslut under osäkerhet: heuristiker och snedvridningar«. Människor använder sig av tre heuristiker – tumregler – som fungerar ganska bra (se faktaruta intill).

Men som också leder till allvarliga och systematiska fel, kognitiva tankefällor, snedvridningar eller bias.

»Mitt hjärta började banka […] Artikeln tog mig trettio minuter att läsa från start till mål, men mitt liv hade förändrats för alltid«, skriver årets Nobelpristagare i ekonomi, Richard Thaler, i sin biografi »Misbehaving«.

***
Psykologer lär ekonomer en läxa

När Nobeltider nalkas är ekonomiprofessorerna på Chicagouniversitetet nyklippta. Det är inte utan anledning. Skolan har haft nobelprisade ekonomer som Milton Friedman, Gary Becker, Ronald Coase och Harry Markowitz för att nämna några. De studerar alla samma person, homo economicus, en strängt nyttomaximerande varelse, kapabel att rangordna olika val och fatta det optimala beslutet. Gång på gång. Homo economicus behöver ingen vägledning, och framför allt inte en välvillig stat som förklarar hur man ska bete sig, paternalism är överflödigt, till och med skadligt.

Marknadens effektivitet är helig i Chicago och utmanas av Richard Thaler, lärjunge till Kahneman och Tversky. Han är den stigande stjärnan som lyckats förena ekonomi och psykologi.

– Det första jag gjorde när jag startade tidskriften »The Journal Of Economic Perspectives« var att be Thaler skriva en kolumn inför varje utgivning under rubriken anomalier, säger den nobelprisade ekonomen Joseph Stiglitz till Fokus och fortsätter:

– Kahneman erkänner mig som fadern av beteendeekonomi på grund av inflytandet som jag hade.

Den första kolumnen inledde Thaler kaxigt med att citera Thomas Kuhns »De vetenskapliga revolutionernas struktur« från 1962. Ett paradigmskifte var på gång. Nationalekonomerna hade stått och stampat på samma ställe.

Hans texter blev en stor succé och nådde ut bredare än vad en akademiker någonsin kunnat drömma om. Det var en attack mot allt som Chicagoskolan står för. Tidigare hade de försökt ignorera Kahnemans och Tverskys fynd. Men när det kom från en kollega inom samma fält, som kunde sina motståndares argument utan och innan – då blev det svårare att nonchalera upptäckterna.

Han beskrev finurligheter som att aktier har en kalendereffekt, stiger på fredagar och sjunker på måndagar, eller varför det vinnande auktionsbudet är högre än det verkliga värdet. Oftast samskrevs texterna med de bästa psykologerna.

Vid millennieskiftet bad folk Thaler sia om framtiden i samma tidskrift: »Min förutsägelse kan summeras ganska lätt: Jag förutspår att Homo Economicus kommer att utvecklas till Homo Sapiens.«

–Få nationalekonomer tror i dag på Homo Economicus, säger Robert Östling, nationalekonom på Stockholms universitet, och medlem i ESO-rapportens referensgrupp.

Richard Thaler låg i sängen när han fick reda på att han fick Nobelpriset. Han var inte nyfriserad. Men trots det professor på Chicagouniversitetet.

***
Systemkrigen i hjärnan

»Om bolåneobligationerna var gnistan och CDO:erna var fotogen, var syntetiska CDO en atombomb med en full president vid avtryckaren.

Och jag vet vad du tänker. Vad fan är en syntetisk CDO?«

Så börjar en scen i Hollywoodfilmen »The Big Short« om finanskrisen 2007–2008.

Den unga popstjärnan Selena Gomez sitter vid casinobordet bredvid Richard Thaler. Båda spelar sig själva. De är där för att förklara det obegripliga begripligt.

– Låt säga att jag satsar 10 miljoner på en blackjack-hand, säger Selena Gomez och tittar in i kameran.

Thaler flikar in:

– 10 miljoner dollar representerar en bolåneobligation.

Croupiern ger Selena Gomez knekt, åtta, totalt 18. Croupiern delar en sjua till sig själv. Närmast 21 vinner.

Selena Gomez stannar, inget nytt kort delas ut.

– Det är riktigt bra för Selena. Hennes vinstchans är faktiskt 87 procent, säger Thaler.

Selena Gomez:

– Mina odds är bra. Jag har en följd av vinster på raken.

Hon vänder sig om och bakom henne syns ett folkhav med klingande cocktailglas. Alla vill rida på Selena Gomez framgångar och de flesta har gett sig in i leken och satsat på att hon ska vinna. Det har till och med bildats en sidomarknad där det spelats på att personen som satsat på Gomez ska vinna.

Thaler förklarar att de gjort massvis med studier som visar på den här tankefällan. Den kallas för extrapoleringensbias. System 1 är inne och spökar och man tror att vinsterna kommer att fortsätta för evigt.

– Precis som bostadsmarknaden, säger Gomez.

Inom sportvärlden återfinns extrapoleringsbias i »heta handen-illusionen«, förklarar Thaler. Amos Tversky, Daniel Kahnemans parhäst, visade på 80-talet att en basketspelare som sätter flera skott i rad är lika benägen att missa nästa skott. Tversky analyserade varje basketkast under en och en halv säong för varje spelare i Philadelphia 76ers för att nå slutsatsen. Tron på en het hand var bluff. Människor har en tendens att söka efter mönster genom tumregel ett, tillgänglighet, och använder sig av sin bekräftelsebias, löd förklaringen. Illusionen »spelarens felslut« är precis tvärtemot den heta handen, men står på samma grund. En spelare tror att roulettkulan måste landa på svart för att det varit rött flera gånger i rad. Roulettbord har inget minne.

Forskare förklarar hur båda kan leva samtidigt när de går emot varandra genom »tron på lagen om små tal«. Exemplet som ibland dyker upp bland debattörer är att det är större chans att dö i ett badkar än av terrorism. Ändå är vi rädda för terrordåd. Människor generaliserar med lite data och en terrorattack på nyheterna eller i samma stad gör att man tror att sannolikheten för dåd är större. Trots att statistiken säger något annat.

Tillbaka till blackjackbordet.

Croupiern, som har en sjua, ger sig själv två nya kort – tre och kung. 20 totalt mot Gomez 17. Vinst till croupiern. Kedjan är bruten. Allting kraschar samtidigt.

Att studera casinobeteende eller andra typer av spel är tacksamt. Det går att räkna på vad som är ett logiskt rationellt beslut och vad som går emot de ekonomiska teorierna.

En experimentgrupp fick 1 000 enheter i handen och fick välja mellan:

a) Få möjlighet att vinna ytterligare 1 000 enheter med 50 procents sannolikhet.

b) Få 500 enheter helt säkert.

Majoriteten valde alternativ A.

En annan grupp fick 2 000 enheter i handen och ställdes inför valet:

a) Förlora 1 000 enheter med 50 procents sannolikhet.

b) Förlora 500 kronor helt säkert.

Här valde majoriteten alternativ b. Men båda alternativen har samma utfall, enligt ekonomerna. Kahneman och Tversky kallar fenomenet prospektteorin. Det går i korthet ut på att förluster är dubbelt så smärtsamma som vinster. Sades det då. Experiment på senare tid har visat att effekten inte är lika stark som man trott.

Ett annat vanligt spelbeteende är att insatsen läggs undan och man bara väljer att fortsätta spela med den vinst som gjorts, »husets pengar«. Då ökar riskbeteendet. Skulle oturen komma har åtminstone ett nollresultat nåtts. Thaler kaller det för mental bokföring.

– Människan skiljer på pengar och pengar. Man har exempelvis ett konto för nöjen, ett för investeringar och ett för räkningar. Och dessa blandar man ogärna ihop trots att värdet på pengarna är detsamma, säger Robert Östling.

Livet sägs vara ett spel, men är utfallen och sannolikheterna verkligen givna?

***
Politikernas nya bibel

På Chicagouniversitetet kan du kalla någon marxist, anarkist eller till och med ett Green Bay Packer-fan, men att kalla en kollega för paternalist är det svinigaste du kan göra, skriver Richard Thaler.

Ekonomerna hade långsamt omvänts. Siktet var nu inställt mot lagstiftarna.

Av en ren slump sprang Thaler in i juristprofessorn Cass Sunstein, som även han jobbat ihop med beteendeekonomins gudfader Daniel Kahneman, och precis flyttat till Chicago.

»Att lägga till Cass till sitt forskningslag är lite som att lägga till Lionel Messi i ditt fotbollslag. Snart var vi i gång. Och jag menar i gång, för Cass är snabb«, skriver Thaler.

De samlar forskningen om beteendeekonomi, lägger in en dos socialpsykologi och formar en politisk teori om hur en människas tillkortakommanden ska användas till att förutsägbart få dem att välja rätt, ett beslut som de egentligen hade velat ta. Nutidens frestelser lockar, samtidigt som vi har långsiktiga mål. Thaler kallar den inre konfliktens två delar för planeraren, den smarta system 2-personen och ageraren, den kortsiktiga system 1-personen. Ageraren liknar mer Homer Simpson, den korkade gula pappan i den animerade komediserien Simpsons.

Bokens titel blev »Nudge«, (knuff på svenska), och kom ut i bokhandeln 2008.

I den bästa av alla världar fungerar en nudge på så sätt att den inte minskar en människans frihet. Ett exempel som oftast tas upp är den ditmålade flugan på pissoaren vid Amsterdams flygplats. En rationell person kommer inte att bli påverkad då denne redan vet, eller märker, att det är bäst att urinera snett till vänster från mitten. Däremot är en vanlig människa benägen att sikta fel, kanske för att den är trött, och kommer ledas in rätt – om den vill – och spillet minskar. Nudging har beskrivits som det som reklambranschen sysslar med, fast med ett högre syfte. Kritik mot manipulation har varit ett stående inslag.

För att en nudge ska vara legitim används den socialliberala filosofen John Rawls publicitetsprincip ur boken »En teori om rättvisa« från 1971. Den förbjuder en stat att välja en policy som den inte skulle kunna eller vilja försvara offentligt för sina egna medborgare.

Cass Sunstein har i efterhand, i sin bok »Knuffandets politik« från 2015, citerat filosofen John Stuart Mill och den österrikiska ekonomen Fredrich Hayek om frihet. Alla liberalismens giganter tillfredsställs.

– Jag ser ingenting inom nudge som nödvändigtvis står i strid med Mill och Hayek, eftersom en nudge per definition inte får inskränka en människas autonomi. Det finns ett antal österrikiskt influerade ekonomer som tycker nudgeprogrammet är bra. De menar inte att det är det ultimata, men second best, säger Erik Angner, universitetslektor i praktisk filosofi på Stockholms universitet och författare till läroboken »A Course in Behavioral Economics«.

Boken tilltalade politikerna. Richard Thaler drog iväg till Storbritannien och hjälpte konservativa David Cameron – som precis bildat koalition med Liberaldemokraterna – att starta världens första statliga nudgeenhet. Sunstein återtog kontakten med sin vän och kollega från Chicagouniversitet, president Barack Obama, och fick titeln regleringstsar i Vita huset. En policyrevolution var född.

»Välkommen till vår nya rörelse: libertariansk paternalism«, skriver de i inledningskapitlet till den nya bibeln »Nudge«.

***
Nudging som politiskt redskap

Samma höst som Francisca Ramsberg satt i skolbänken på östkusten i USA skrev Barack Obama under presidentdekret #13707. Titeln var »Användning av beteendeinsikter för att bättre betjäna det amerikanska folket«. Läser man dekretet i detalj skulle beteendevetenskap genomsyra alla departement i Vita huset.

Både USA och Storbritannien hade i dokumenterade rapporter kunnat visa hur de ändrat beteenden genom subtila förändringar när beslut skulle fattas. Exempelvis skickade Storbritannien ut ett meddelande om vägavgiften med texten »Betala din skatt, annars förlorar du bilen«. Det gav effekt. Bland dem som fick samma meddelande tillsammans med en bild på fordonet ökade inbetalningarna dramatiskt.

I dag använder över 100 länder nudging på statlig nivå. EU, OECD och Världsbanken har också hakat på tåget och utmaningar som klimathot, fattigdom, folkhälsa, arbetsmarknad och utbildning står på agendan.

– Attraktionen med nudge är att de tror att väldigt stora problem kan lösas med väldigt små förändringar. Ibland när vi vill lösa problem måste vi göra stora saker, säger 2012 års Nobelpristagare i ekonomi Alvin Roth till Fokus.

I Sverige har det varit tystare. Nudging är för mjäkigt och vi behöver ingen nudge­enhet, menade Robert Östling i ett blogg­inlägg 2014. »Om vi har problem med att människor snubblar när de dansar på en bar, förbjuder vi dans i stället«, skrev han.

Men att Sverige står utan nudgeprinciper är inte riktigt sant. Det har bara inte kallats så. Kyrkomedlemskapet var utformat så att du aktivt behövde lämna, eller välja en annan församling, för att inte vara med i Svenska kyrkan. Skatteverkets mångårige medarbetare Lennart Wittberg har länge varit en stor entusiast och utformat blanketter och deklaration därefter. Sverige har även löst sitt pensionssparande på egen hand. De som använt soffliggarfonden AP7 sedan start, även kallad Såfan, kunde i fjol glädja sig åt en 149-procentig ökning jämfört med 63 procent som varit snittavkastningen för de privata fonderna. Nu ska socialminister Annika Strandhäll (S) reformera systemet och vem passar bättre att göra det än Richard Thaler, som fått uppdraget att se över de nära 900 fonderna.

– Det handlar om att bygga en valstruktur som människor förstår och kan hantera, säger Annika Strandhäll.

Eller som Thaler sa i en intervju med DN i höstas:

– Vilken restauranggäst kan välja från en så lång vinlista?

Från politikerhåll är Per Bolund den som drivit på hårdast. I höstbudgeten 2017 öronmärktes ett forum under Konsumentverket, »Forum för miljösmart konsumtion«, för att samla kunskap om ämnet. De är fortfarande i startgroparna. Kommuner har upphandlat och står för en stor del av omsättningen för de få byråer som innehar expertisen. En av dem är Beteendelabbets medgrundare Ida Lemoine som tycker det är synd att det ofta blir en fråga för enbart miljörörelsen.

– Nudge har kapats av miljörörelsen. Det är ofta som Köpenhamns fotspårsexempel omnämns, vilket inte ens är en vetenskapligt publicerad artikel. Det finns massor med andra områden som borde få mer utrymme.

Erik Angner instämmer och går ett steg längre i sin bedömning.

– Det är väldigt stor skillnad mellan det nudge­program som Thaler och Sunstein föreslår i boken och det som syns på sina håll därute. I den variant som ESO-rapporten föreslår har man helt tappat perspektivet att förbättra individens egna villkor. I stället ser man nudging som ett sätt att uppnå politiskt fattade mål.

Nås inte målen hotade Bolund på Rosenbad med att »råsopan« åker fram.

***
Knuffandet i statlig regi

Ut på fältet och hitta riktiga data! uppmanade Richard Thaler forskarna som lyssnade på honom i Vancouver bara veckor efter utmärkelsen. Psykologerna har länge suttit fast i labbmiljö och gjort sina experiment i kontrollerade miljöer med studenter som försökskaniner.

Statliga nudgeenheter världen över är ute på fältet. De gör små kostnadseffektiva experiment på medborgarna. På så sätt testar man befolkningen och det går att hitta på vilket sätt knuffen; meddelandet på blanketten, färgen på papperskorgarna, ordningen på fonderna, storleken på tallrikarna ska konstrueras för bäst effekt. Kritiska röster anser att det borde vara tvärtom: medborgare som utvärderar politiker.

Få studier har undersökt vad befolkningar egentligen tycker om det här. Tre undersökningar på svensk mark talar sitt tydliga språk. Svenskar verkar gilla det. Kanske för att vi har en hög tilltro till staten.

En studie från Linköpings universitet visade att en nudge som är till för samhällets välfärd, exempelvis en ledsen smiley när energikonsumtionen är högre än din grannes, uppskattas mindre än en nudge som är till för den egna välfärden; som en röd markering vid fet mat och en grön vid nyttig mat. En annan studie visade att system 1-nudgar, de som handlar om de undermedvetna och automatiska besluten, är mindre uppskattade än system 2-nudgar, de informerade och kalkylerande besluten. Vi gillar inte att känna oss manipulerade och lurade in i något, och föredrar att få en påminnelse när vi är på väg att övertrassera kontot framför en möjlighet att donera med ett klick.

Cass Sunstein har visat att nudge inte är en politisk fråga om vad du röstar på. I stället pratas det om en nudge partisan bias: En republikan var mer positiv till en knuff som kom från George W Bush än exakt samma knuff från Barack Obama, och vice versa.

I Sverige är det annorlunda. Fokus har tagit del av undersökningsresultat från Handelshögskolan i Stockholm och opinionsinstitutet Demoskop där närmare 6 000 personer fått svara på frågor om ämnet. De visar en tydlig höger–vänster-uppdelning. Vänsterpartiet gillar det mest och Sverigedemokraterna minst.

De undersökte även politikernas verktygslåda. Nudging är näst minst uppskattat efter informationskampanjer, subventioner och skatter. Det minst omtyckta alternativet var att använda förval som metod – något som också är det starkaste och mest effektiva draget som nudgekonceptet har att erbjuda.

Då återstår frågan och det som ekonomer gillar att göra mest, att sia om framtiden.

Kommer Sverige att få sin egna nudgeenhet?

– Jag bedömer det som mycket sannolikt. Förr eller senare, säger Erik Angner.

Robert Östling, som tidigare förkastade tanken på en specialutformad nudgeenhet, är i dag inte lika självsäker.

– I slutänden handlar det om vad som funkar. Då kommer det att sprida sig. Thalers nobelpris kan sparka liv i idén om en riktig nudgeenhet. Varför inte testa det? Kostnaden är liten, och vinsten kan bli betydande.

***
Nudge 2.0

På en forskningskonferens i Haifa i år stod professor Ido Erev framför de ledande beslutsforskarna. Han hade skapat ett artificiellt monster, en enda självlärande beräkningsmodell. Den var så intelligent att det kunde förutspå mänskliga beslut bättre än någon annan tidigare gjort. Beslutsforskare har konstruerat separata modeller för olika beteenden vilket gjort det svårt att få det greppbart menar en del kritiker. En slagning på Wikipedia ger 175 kognitiva tankefel, irrationella beteenden. Det pekar på en slapp analys enligt den tyska evolutionspsykologen Gerd Gigerenzer, bland många på Rosenbad en okänd figur.

»De flesta av de som ansetts vara resonemangsfel grundar sig i en smal idé om vad rationalitet är och kan rättfärdigas som intelligenta handlingar«, skriver Gigerenzer.

Likt de som valde vegetarisk kost på MP-kongressen på grund av rädsla för sin omgivning, ett ekologiskt rationellt beteende.

Men Erevs skapelse var större och förklarade mycket mer.

Inom kort kan vi förvänta oss att superdatorn kommer att vara bättre på allting som en människa kan göra, inklusive att förstå oss själva. Att Googles AI-maskin vann det komplexa strategispelet Go mot en av världens bästa spelare genom att lära sig 3 000 års mänsklig kunskap på 40 dagar var tecken på att roboten lyckats vara intuitiv, precis som människan.

För vad händer när ord som big data, artificiell intelligens kombineras med nudge? Då menar forskarna att det inte finns några gränser för hur sofistikerade och skräddarsydda knuffarna kan bli. Thaler signerar alltid sina böcker med »nudge for good«, för att markera att kunskaperna kan användas till ondo. Men även om det knuffas för det goda – vem ska sätta gränsen och hur långt kan det gå?

Ido Erev visste inte varför monstret hade presterat så mycket bättre. Det fanns ingen teori bakom, bara vetskap.

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera