Krönika

Au revoir, français

Tysk grammatik. Franska verb. Hell no!

Skolelever vill inte längre läsa andra främmande språk än engelska. I veckan rapporterade Ekot att i Kristianstad funderar kommunen på att avveckla franskan i varenda högstadieskola. Språkundervisning lyder numera under samma principer som läskförsäljning. När färre väljer ett språk, då plockas det bort. Det är redan svårt att få tag på språklärare, och ordföranden för Lärarnas Riksförbund, Åsa Fahlén, konstaterar att det brakar fortsatt utför: framöver blir det ännu mindre intressant att utbilda sig till språklärare. Utvecklingen går snart inte att vända, eftersom det inte finns lärare som kan undervisa. Sverige går därmed en rakt motsatt väg än andra EU-länder. Där trycker man på vikten av att kunna två andra språk än modersmålet.

Den pågående utrensningen av franskan och tyskan från det svenska bildningsidealet är resultatet av en process som inte saknar paradoxer. Ett av ja-sidans argument i EU-folkomröstningen 1994 var att det var på tiden att Sverige återknöt de kulturella banden med Europa, efter decennier av fixering vid amerikansk populärkultur. Men i skuggan av talarstolarnas högstämda budskap malde sig en stillsamt byråkratisk idé hela vägen från det politiska verkstadsgolvet till riksdagsbeslut. Det gick ut på en helt annan tanke. I den nya läroplan för skolan som trädde i kraft 1994 stod det visserligen att det var ett måste för elever att utöver engelska läsa ett främmande språk på högstadiet. Men det var ett mjukt måste. Det var det som var nyordningen. Elever som vill skippa franska, tyska eller spanska kan och får sedan dess göra det. En rapport från Skolinspektionen konstaterade redan häromåret att många hoppar av franskan och tyskan, och att skolan inte analyserar varför, och framför allt inte gör något för att minska avhoppen. Att lite görs för att motivera eleverna att hänga i, kämpa på, och att anpassa undervisningen till elevernas förkunskaper. Nu funderar alltså kommuner på att ta bort franskan helt och hållet. Så då står vi där, EU-medlemskapet till trots, och tycks ha blivit alltmer provinsiella. Ett litet exportberoende land med en självbild som tröstar oss med föreställningen att vi i alla fall är bäst i världen på engelska.

Men precis som under EU-folkomröstningen är det skillnad på vad som sägs och vad som görs. Det vet de som kan göra berättigade anspråk på att kallas elit på både främmande språk och svenska, de professionella översättarna. I höstas rapporterade branschtidningen Svensk Bokhandel att Bonniers har krävt att deras översättare ska acceptera ett nytt avtal. Det innebär försämrade villkor, där alla format – inbundet, pocket, ljudbok och digitalt – ingår i ett paket och att upplåtelse­tiderna blir längre. Författarförbundet har uppmanat översättarna att inte skriva på. Det nya avtalet, med sänkta inkomster, riskerar att rita om spelplanen för kåren, säger man. Bonniers har upprättat avtalet ensidigt, det finns ingen ömsesidig överenskommelse mellan parterna. Översättaren förlorar rätten till sista ordet, och respekteras därmed inte längre som upphovsperson. Enligt avtalet har förlaget nu rätt att kunna gå in och ändra i texten utan översättarens samtycke.

Det är något märkligt när samhällsinstitutioner man förväntar sig ska värna bildningsidealet är de som håller i yxan när det utarmas. Men förvånad ska man kanske inte vara. Andelen politiker som själva läst franska eller tyska minskar, och på Bonniers är det längesedan makten låg hos de som varje morgon vaknade och mötte August Strindbergs blick från en tavla på väggen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera