Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Valet står mellan maktlös och måttfull

Om vi nu ska ta det här med flygångesten en gång till.

Det finns gott om personer i min närhet som inte har några som helst invändningar mot tanken att flyga mindre. Men bland de många som kanske funderar på om de själva ska sluta flyga, eller åtminstone känner skuld för att de flyger, finns också i de flesta fall en liten känsla av obehag.

Inte över att flyga. Inte över att tycka flygning är fel och ändå göra det. Utan ett mycket mer svårfångat obehag: det inför dem som offentligt proklamerar sin flygbojkott.

Vad kan det bero på?

Läs mer: Älskling, jag krympte världen 

Det verkligt digitala i vår tidsålder har inget att göra med datorer. Det har att göra med våra egna känsloliv. Över hela västvärlden – kanske andra delar av världen också – sprider sig känslan av att vi förlorat kontrollen. Den tar sig olika uttryck. En del fokuserar på migrationen. Andra på klimatet. Ytterligare andra på könsroller, eller sexualitet, eller finansmarknaderna, eller EU, eller vår mathållning. En del ser sig som höger, en del som vänster. En del som kulturradikala, andra som kulturkonservativa. Och så vidare. Gemensam är känslan av maktlöshet.

Vissa problem finns förstås på riktigt. En del är allvarliga. Det är inte poängen. Poängen är hur vi reagerar på problemen: vår känsla av att ha tappat kontrollen. Och våra försök att mota den känslan.

Det är en ganska enkel psykologisk mekanism att fatta drastiska, digitala beslut, för att återskapa en känsla av makt. Många konstiga och ensidiga dieter – eller direkt självsvält – har ofta det som drivkraft. »Aldrig« och »alltid« handlar sällan bara om saken i sig. Det är ofta ett försök att skapa något fast och otvetydigt, när allt verkar röra sig.

De som känner ett obestämt obehag inför flygbojkottarna, eller dem som varnar för att Sverige är på väg att gå under, eller för några av alla de andra digitala krösamajorna som kräver skrämda val mellan svart och vitt, gör det antagligen av det här skälet. De ser att kärnan är en annan än sakfrågan. Kärnan är upplevelsen av rädsla och maktlöshet, som gör måttfullhet till en fiende.

Svart – vitt. Aldrig – alltid. Alla – ingen. Vän – fiende.

Vi kanske ska flyga mindre, men ska vi sluta med något är det snarare att vara så fasligt rädda för allt.

Krönikor av Johan Hakelius

Det är något särskilt med utrikespolitiken

Kamprads livsverk speglar massamhället

Johans blogg 

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera