Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

Ödesåret när Ikea stod på spel

Det blev en osannolik framgångssaga. Men i begynnelsen var möbelföretaget så hårt pressat att hela affären äventyrades.

Ikea hade varit i gång i sjutton år när Ingvar Kamprad, 34 år gammal, ställdes inför ett vägskäl 1960. Två år tidigare hade det första varuhuset öppnat i Älmhult. Bara det hade varit en rejäl chansning. Ingen visste om kunderna verkligen skulle sätta sig i bilen för att köra dit. Men det visade sig bli en succé. Besökarna kom för att se och känna på möblerna de tidigare bara kunnat köpa via postorderkatalogen. Handla gjorde de också – i allt högre tempo.

Läs mer: Så gick möbeljätten från billiga kopior till dyr originaldesign

Uppstickaren i Älmhult irriterade många aktörer i möbelbranschen och allt fler började motarbeta Ikea. Till slut drev leverantörerna en blockad mot Ikea.

Utan möjlighet att lägga fler beställningar i Sverige vände man sig till Danmark. Men även där fanns risken att branschen skulle vända sig mot den utländska aktören. 1960 var Ikea ett pressat bolag – den stora utmaningen var att hitta långsiktiga och stabila leverantörer.

Läs mer: Utländska medier: Dolde sin nazism och byggde ett imperium

Inför verksamhetsåret 1961 var behoven akuta. Just pinnstolar var det bland kunderna en särskild stor efterfrågan på. Den småländska leverantören – en av få som vågade gå emot blockaden – kunde bara tillverka hälften av de 40 000 som Ikea behövde.

I en dagstidning hade Kamprad läst om att Polens utrikeshandelsminister nyligen besökt Stockholm i syfte att främja affärer länderna emellan. Kamprad tänkte att det kunde vara en öppning och skrev ett brev. Han fick svar, vilket ledde till att en inbjudan att träffa den polska möbelindustrins exportorganisation PAGED.

Den 21 januari 1961 landade SAS-planet i Warszawa. Ingvar Kamprad hade med sig sin far Feodor och inköpschefen Ragnar Sterte. Den hemliga polska polisen följde svenskarna på nära håll och långt senare ska man kunna spåra deras veckolånga besök.

Kamprad var snabb med att få till en affär, redan dagen efter ankomsten lades en order på stolar värd 69 000 kronor.

»Jag betalade sällan mer än 50 procent av motsvarande svenska tillverkningskostnad«, sa Ragnar Sterte till Bertil Torekull i »Historien om Ikea« från 1998.

I samma bok förklarar Kamprad varför han drevs till Polen.

»Just då var det rätt och slätt en fråga om att överleva eller dö. Vi saknade stolar att sälja, saknade hyllor, bord.«

Polackerna var intresserade av långsiktigt samarbete med kunskapsutbyte och i dem hade Ikea funnit en motpart som var villig att leverera allt större volymer. Den första resan följdes av många andra och i Polen fick Kamprad också nya dryckesvanor.

»Det var alltid sprit som gällde under alla överläggningar, även mitt på dagen. Det skulle skålas hit och dit. Till lunch var det jättesnapsar med 10 cl vodka som måste drickas upp till varje pris, eftersom man vände på glaset och ställde det på huvudet efteråt. Till slut började det smaka gott, och det var ju ett elände«, sa han till Aftonbladet 1998 om bakgrunden till hans alkoholism.

Nära sextio år efter besöket i Polen fortsätter det nära samarbetet. Dessutom har Ikea 10 varuhus samt ett 30-tal produktionsenheter. Exporten uppgår till mångmiljardbelopp. Endast Kina överträffar landets produktionsvolymer av Ikeamöbler. Men etableringen kom inte utan kostnader.

För några år sedan, med dokument från Stasiarkiv, kunde SVT avslöja att möbelfabrikerna i Polen under 1970-talet och framåt använde sig av politiska fångar i sin tillverkning. Även FN anser att det är legitimt med arbete i fängelse, dock inte för politiska fångar, som inte dömts för brott utan av politiska skäl eller efter de brukat sina mänskliga rättigheter.

Avslöjandet ledde till att Ikea gjorde en egen utredning. Den bekräftade sakförhållandena.

– Vi beklagar djupt att detta kunde hända, sa Ikeas hållbarhetschef Jeanette Skjelmose år 2012.

Utredningen visade även att ett flertal Ikeaanställda var medvetna om att politiska fångar möjligen användes i möbelproduktionen. Men om de som anade detta inkluderade Ingvar Kamprad, eller andra chefer som varit i Polen för att förhandla avtal, har Ikea aldrig klargjort.

Forna fångar ställde senare ekonomiska krav för vad man betraktar som slavarbete.

Läs mer: Patriarkens manual

Responsen från Ikea var att inga enskilda personer kommer att ersättas, däremot gavs ett finansiellt bidrag till organisationen UOKG, som forskar om tvångsarbete i före detta DDR.

När man i efterhand synar Ikeas utveckling framgår det tydligt att satsningen i Polen var av stor, möjligen avgörande betydelse för företaget. Utan möbler därifrån hade verksamheten begränsats och Ikea hade sannolikt bara varit en regional aktör i Småland, liksom många andra. I stället kunde den höga tillväxten bibehållas, och redan efter några ekonomiskt framgångsrika år för varuhuset i Älmhult kunde företaget satsa 17 miljoner kronor på att bygga det stora möbelvaruhuset i Kungens kurva i Stockholm. Därefter förändrades allt.

I samband med att det stora varuhuset skulle öppna i Stockholm 1965 ställde Ingvar Kamprad upp på intervju med SVT. Han stod inför ett stort steg i bolagsbygget och satsningen i huvudstaden var även den en stor chansning. Året därpå ska han fylla 40; det är ingen yngling som famlar kring sin identitet. Nej, han bar skräddarsydd kostym, exklusiva glasögon och rökte pipa.

Han körde dessutom en vit Porsche med röd skinnklädsel. Kamprad hade köpt inte bara en utan två bilar av samma modell. Den första hade nämligen börjat krångla och därför kostade han på sig en likadan. I intervju med Aftonbladet beskrev Kamprad senare bilköpen som uttryck för vad vi i dag skulle kalla en medelålderskris.

Läs mer: Osvenske Kamprad

»Man kan väl säga att det slog över lite för mig då. Jag hade ingen ungdom ... när kompisarna gick till Stadshotellets bakficka gick jag och satte mig med mina affärer på kontoret. Jag förlorade en viktigt bit där«, sa han 1998.

Kamprad slog fast i samma intervju att det hela varade i några år.

»Min första hustru sa att ›nu får du välja mellan mig och affärerna‹. Så det blev skilsmässa. Efter den var jag lite nere ett tag och tänkte att jag skulle unna mig ett par år av slarv. Det blev Porsche och krogen innan jag tog mig i kragen och återvände till mitt gamla liv.«

Det gamla livet var de småländska rötterna, med allt vad det innebar. Bilden av Kamprad och hur han byggt varumärket Ikea har studerats av Sara Kristoffersson, professor i designhistoria, i boken »Ikea – en kulturhistoria«.

– Man kan fråga sig i vilken grad Ikea har format honom och i vilken grad han har format Ikea. Var han snål från början eller blev han det senare? sa hon i en SVT-intervju nyligen.

– På 1970-talet förändrades modet generellt, och man kan se att då ömsade Ingvar Kamprad skinn. Han började snusa och klä sig i jeans, han blev en av grabbarna på golvet. Det skedde parallellt med att varumärket Ikea formades och formulerades. Jag tror helt enkelt att han blev sådan som han ville framstå.

Läs mer: Johan Hakelius: Kamprads livsverk speglar massamhället

Vid livets middagshöjd hade Ingvar Kamprad pekat ut sitt livs riktning och under återstoden dedikerade han sig åt sparsamhet. Det var också vad som skulle genomsyra Ikea – allt för att kunderna skulle få än billigare möbler. Hans personliga val blev Ikeas, och omvänt.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Analys / Ekonomi

Den motvilliga skattesänkaren

Budgeten för 2020 sätter punkt för värnskatten från 1995. Vinnarna är rika och män.

Analys / Ekonomi

Sidea: Svenskt bistånd är som ryska dockor

Man kan ägna mycken tid åt att reda ut alla budgetposter, skriver Emanuel Sidea.

Ekonomi

Jan Larsson blir konkurrent till Persson

Jan Larsson, S tidigare valgeneral, går till Handelsbanken – och blir därmed konkurrent till sin förre chef Göran Persson.

Prenumerera