Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Kjerstin Dellert

Operasångerska, dog den 5 mars, 92 år.

Först kastade hon bh:n. Sedan färgade hon håret illrött och ställde sig längst fram i kön för att få ut den första dosen p-piller i Stockholm.

Till en av Sveriges vackraste röster, sin egen nämligen, sjöng hon sedan ut sin gränslöshet genom att sparka in dörrarna till de kulturella finrummen.

Operasångerskan Kjerstin Dellert spelade sin kanske allra viktigaste roll utanför scenen.

I hennes brevlåda låg ett brev med en gammal bh i, som var halvt uppbränd, med en lapp: »Vi hatar dig«.

»Jag har aldrig haft några gränser, jag bara lever«, kontrade hon elegant i sitt sommarprogram från 2011.

Tillsammans med sin första make Carl-Olof Bergh fick hon sonen Thotte, konstnär och verksam i Berlin. Men det var mötet med den betydligt yngre dansaren Nils-Åke Häggbom 1968 som fick omvärlden och den kolorerade veckopressen att rynka på näsan.

Mötet med den 17 år yngre Nils-Åke var lika omtumlande som passionerat för Kjerstin.

»Det gick inte att göra något åt saken. En ljum vårkväll packade jag väskan och lämnade man och barn och 20 år av minnen. Jag var bara tvungen att få leva med Nils-Åke.«

De blev ett av 60-talets mest omskrivna par och de lyckades sannerligen bevisa att belackarna av åldersskillnaden hade fel. De var ett par i 50 år.

Kjerstin Dellerts debut ägde rum i New York 1948. Med »Someone to watch over me« vann hon en tävling i Arthur Godfreys radioshow. Som operasångerska ­debuterade hon på Stora teatern i Göteborg i operetten »Sköna Helena« 1951.

»Operakonsten har fått sin första pinuppa«, utropade tidningarna över den färgstarka kvinnans intagande sopran och, för sin tids, rättframma scennärvaro.

Men Kjerstin ville till Operan i Stockholm. Det blev debut redan året därpå, 1952, som Musette i »La Bohème«. Sedan följde några år i det lyrisk-dramatiska facket med »Carmen«, som Leonora i Verdis »Trubaduren« och Amelia i »Maskeradbalen«.

Trots att hon gjorde minst ett hundratal stora operaroller blev hon känd för den breda publiken med ett sällsynt vältajmat framträdande: »O, min Carl Gustaf« i samband med Kungen och Silvias bröllop 1976. Folket jublade och från samma scen försökte ABBA komma i kapp med »Dancing queen«. Kjerstin vann.

Hon pensionerades från Operan 1979 men extraknäckte en hel del, bland annat som schlagersångerska. I Melodifestivalen 1972 tävlade hon med »Kärlek behöver inga ord«, och kom fyra.

Kjerstin Dellert blev rikt belönad för sina kulturella insatser. Bland annat med Kungens medalj i 8:e storleken (1976), medaljen för tonkonstens främjande (1982), Natur & Kulturs kulturpris (1988), Illis Quorum (1994) och Bellmanpriset (2000).

Kjerstin Dellerts konstnärskap var spretigt, gränslöst och fascinerande. Vad sägs om detta ystra utdrag över hennes medverkan på vita duken och på tv, ibland som röst, ibland som skådespelare:

»Med flyg till sjunde himlen«, »Askungen«, »Carmen«, »Tintin i Hajsjön«, »Någonstans i Sverige«, »Snövit och de sju dvärgarna«, »Tjocka släkten«, »Elvis! Elvis!«, »En vandring i solen« eller – och varför inte? – »Nu smurfar vi igen!«.

1962 drabbades hon av en neurologisk sjukdom som satte röstapparaten ur spel. Hon kunde varken tala – eller sjunga. Det hela utvecklades till en depression. Hon hade därför förberett sig noga. Sömntabletter och stora mängder vitt vin. Hon hittades medvetslös och väcktes av en rungande örfil på sjukhuset. Det var doktorn som slog henne. Han var förbannad:

»Du borde veta hut att bära dig åt på det här sättet när du har allting!«

Senare i livet överlevde hon såväl cancer som en stroke.

Onsdagen den 17 november 1976 blev en avgörandets dag i Kjerstin Dellerts liv. Väninnan prinsessan Christina hade under en promenad i Ulriksdal guidat henne till en ruin som en gång varit en teater. Där och då inleddes återupplivningsförsöket av Ulriksdals slottsteater, Confidencen. Dellert visste då inte att detta skulle komma att bli hennes livsverk.

»Jag halkade in på ett bananskal. Det är prinsessan Christinas fel alltihop.« <

Kjerstin Dellert har under alla år varit en beundrad, älskad och omsvärmad primadonna. En hängiven beundrare var författaren Vilhelm Moberg.

” Vid min 38-årsdag, den fjärde november 1963, uppvaktade han mig med sin nyutgivna roman »Din stund på jorden«.

På försättsbladet skrev Vilhelm Moberg:

»Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera