Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Synvinkel

Dags för ett avslut

Om USA drar sig ur Syrien finns det en risk att IS återetablerar sig i landet.

Den arabiska våren som inleddes för åtta år sedan inspirerade till social och politisk förnyelse i delar av den arabiska världen, kanske främst i Egypten men också i andra länder. I Syrien reste sig landets majoritet av sunnimuslimer mot den av president Bashar al-Assad ledda regimen.

Assad själv tillhör religiöst gruppen Alawiter, en komponent av den shiamuslimska grenen av islam. Sedan år 1971 hade al-Assad-familjen, först genom  Hafez al-Assad och därefter sonen Bashar kunnat strukturera sin maktposition på Baath-partiet – ett socialistiskt parti, som med sekulär orientering kunde politiskt neutralisera Syriens sunnimuslimska majoritet.

I Syrien såg Bashar al-Assad ingen anledning att böja sig för den breda folkliga folkliga utmaningen iden arabiska vårens spår. Med utnyttjande av sin kontroll av landet, arméstridskrafter och polismakt kunde han med början år 2011 brutalt slå tillbaka mot det folkliga upproret.

Våldsanvändningen utvecklades till ett fullskaligt inbördeskrig när den sunnimuslimska majoriteten vägrade att böja sig för regimen. Oppositionen – organiserad främst i den fria syriska armén, den islamiska fronten och den internationella terrororganisationen al-Qaida (som hade ansvaret för attacken mot USA den 11 september 2001) –  tvingades till reträtt över stora delar av det syriska territoriet.

Med ett av FN:s säkerhetsråd beslutat mandat sökte den internationella gemenskapen få till stånd förhandlingar om en fredlig uppgörelse. Det underförstådda målet för initiativet, som förhandlingsmässigt leddes av Staffan de Mistura, var att uppnå en fredlig reform av Syriens politiska ledning och ett majoritetsstyre, inklusive en avsättning av al-Assad från posten som landets president.

Ett krig som först sågs som en nationell inre konflikt, ett civilt krig, kom emellertid att få en dramatisk ny dimension när år 2015  den sunniextremistiska Islamiska staten, IS, från sina baser i Irak engagerade sig fullskaligt i Syrien, som stöd för den folkliga majoriteten i dess konflikt med Assadregimen. Detta skedde inledningsvis med stora framgångar, såsom den totala förstörelsen av den klassiska staden Palmyra.

Denna utveckling kom att innebära en påtaglig förändring av konfliktens internationellt politiska karaktär, som inledningsvis präglats av ett starkt internationellt opinionsmässigt stöd för det folkliga upproret. Med terroriströrelsen IS inträde på den politiska scenen har Syrienkonflikten fått en helt ny internationell dimension. IS, en fundamentalistisk sunnimuslimsk terroriströrelse har engagerat sig på det demokratiska syriska folkupprorets sida.

Med en av historiens mest brutala terroristorganisationer i centrum har det syriska dramat kommit att dra till sig en lång rad andra internationella aktörer. På plats har nu anlänt de båda stormakterna Förenta Staterna och Ryssland. Tydligast har blivit fortgående ryska flygangrepp från baser i Syrien och positioner i Medelhavet, främst riktade mot IS men också mot den fria syriska armén, detta för att stödja Assadregimen. Kurdiska militärförband i Syrien har framgångsrikt engagerats i kampen mot IS men, som en svårfrånkomlig konsekvens, också mot den syriska oppositionen. USA, med brittiskt och franskt militär medverkan, har i sin tur kommit att fullt ut stödja de kurdiska styrkorna, då särskilt de vältränade Peshmergatrupperna i deras kamp mot IS, först i Irak och därefter i Syrien. Samtidigt har USA kommit att leda en multilateral flygstyrka direkt riktad mot IS. Utan att fullt ut samverka har USA och Ryssland ägnat betydande omsorg åt ömsesidiga militära kontakter för att förebygga incidenter som flygplanskollisioner eller angrepp på varandras markstridskrafter.

Turkiet har också kommit att engagera sig i det syriska dramat av minst två skäl. Det ena för att säkra att dess ärkefiender, olika kurdiska organisationer och militära förband, inte blir alltför dominerande och inflytelserika i Syrien, det andra skälet för att säkra sina gränser mot Syrien. Med det entusiastiska amerikanska stödet för kurdernas operationer finns det hela tiden en osäker dimension i operationerna som oavsiktligt kan leda till militära incidenter mellan de båda Nato-allierade, USA och Turkiet.

En ny och inflytelserik aktör i den inre syriska konflikten har blivit Iran, som, efter sin framförhandlade internationella uppgörelse (JCPOA) om sitt nukleära program, känt sig ha fått ett växande utrymme för ett säkerhetspolitiskt agerande i regionen. Från en växande politisk bas i Shiastyrda Irak har Irans Qads-styrka framgångsrikt kunnat bekämpa IS i Syrien genom att tillsammans med kurdiska förband och amerikanskt stöd nedkämpa och eliminera IS närvaro i Irak. Från baser i Irak har Iran därefter kunnat bekämpa IS i Syrien och gradvis bygga upp en länk genom hela Syrien fram till norra Libanon som kontrolleras av den Iraninfluerade och välrustade Hizbollahrörelsen. Till detta kommer att också Hizbollah opererat i Syrien och utkämpat hårda strider mot den syriska oppositionen, inklusive IS. Det har skett samtidigt som rörelsen har hållit uppe ett politiskt tryck på Israel.

För Israels del har framträngandet av iransk militär förmåga till dess omedelbara närområde skapat allvarliga bekymmer, eftersom man upplever den iranska regimen som ett långsiktigt hot mot sin nationella säkerhet. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har i sina kontakter med Rysslands Vladimir Putin försäkrat att Israel inte avser att skada al-Assad så länge som Israels egna intressen inte skadas. I och med att Assadregimen nu blir alltmer beroende av Irankontrollerat stöd, blir situationen alltmer kritisk för Israel. Iran tycks nu vara på väg att få ett alltmer växande inflytande i Syrien, vilket oroar inte bara Israel utan också sunnitiska arabländer som Saudiarabien.

Det ironiska i denna utveckling har blivit att den sunnimuslimska uppresningen mot al-Assads minoritetsregering, som med IS engagemang på upprorets sida, initialt vunnit stora politiska och sakliga framgångar, efterhand kommit att bryta samman när USA och allierade, Ryssland, Turkiet och Iran, alla samlat sig mot IS och därmed i processen råkat slå också mot den fria syriska armén och Syriens folkliga opposition.

Den allmänna meningen tycks nu ha blivit att al-Assad inte kan drivas bort från makten i Syrien. FN:s ansträngningar att förhandlingsvägen få till stånd ett regimskifte får anstå. President Donald Trumps deklaration i april i år om att han nu ansåg det vara tid att överväga ett tillbakadragande av amerikansk trupp (nu cirka 2 000) från Syrien kunde vara motiverad, när det nu faller klart att terrorgruppen IS krossats. Uppdraget har fullgjorts! Det bör dock kanske inte uteslutas att IS kan uppstå i någon form om alla dess fiender med USA i spetsen skulle överge regionen Irak/Syrien.

Assads förmodade användning av kemiska vapen mot civilbefolkningen nyligen har dock kommit att leda till att frågan ställts om det riktiga i ett hastigt amerikanskt militärt tillbakadragande från Syrien, eftersom farhågor finns att IS i ett sådant läge skulle kunna återetablera sig i Syrien.

Kanske mer komplicerat, i vart fall från ett amerikanskt perspektiv, skulle vara om tre politiska aktörer, Syriens grannstater Turkiet och Iran samt Ryssland, säkrade Assads fortsatta ställning som brutal diktator över Syrien. Det skulle möjliggöra för Ryssland att strategiskt stärka sin militära och politiska närvaro i regionen med kontroll bland annat över hamnar i östra Medelhavet (Latakia och Tartus). Iran, med en trygg militär närvaro och politiskt inflytande i shiastyrda Irak och med en militär räckvidd genom hela Syrien till norra Libanon (Hizbollah) och den israeliska gränsen, kommer att bli en central politisk aktör i regionen. Detta kan väcka allvarlig oro, inte enbart i Israel utan också hos en sunniarabisk stat som Jordanien och komma att ifrågasätta Libanons exi-stens i en dragkamp mellan Saudiarabien och Iran. Turkiets möjligheter att angripa och förtrycka kurderna i regionen skulle öka och kunna ske med både ryskt och iranskt gillande, när kurderna inte längre kan åtnjuta amerikanskt stöd.

Det är hög tid att det syriska kriget nu avslutas. Med början år 2011 har det lett till att nära en halv miljon människor omkommit och många mer lemlästats, skadats och psykiskt förstörts. Kriget har tvingat nästan 10 miljoner (av landets 22 miljoner invånare före kriget) att lämna sina hem, varav 5 miljoner drivits ut ur landet. Monument över den mänskliga historien har förstörts. Den sociala strukturen har skakats. En djupt mänsklig tragedi har utspelats. <

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera