Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

En fransk stjärna flyttar in i operahimlen

Balettchefen planerar förnyelse snarare än revolution.

Blomdoften låg tjock över hemmet när Nicolas Le Riche vaknade på morgonen den 10 juli 2014. Det var hans första dag som pensionär. 42 år gammal – den obligatoriska pensionsåldern för en dansare vid Operan i Paris – och med nästan tre decennier av dans bakom sig hade han kvällen innan gjort sin avskedsföreställning.

– Jag antar att det är så det måste kännas att vara död. Blommor precis överallt.

I The Telegraph kunde man läsa att applåderna efter föreställningen höll på i en halvtimme och i sin recension av kvällen hyllade The New York Times »herr Le Riches kvaliteter som en danseur noble, ett skinande exemplar av toppskiktet inom den klassiska tekniken och med en form som smälter samman lyrik och grace med en väldigt maskulin virilitet och styrka«.

Nicolas Le Riche hade rört sig i Parisoperans lokaler sedan han var tio år. Han hade där dansat under den ryske balettlegendaren Rudolf Nurejev och gjort gästspel på scener över hela världen. Men det var inte med sorg som han tog farväl av sin tid som stjärndansör.

– Jag saknar inte alls att stå på scen. Jag uppskattade det livet väldigt mycket men det är lite som körsbärsblommorna här utanför i Kungsträdgården. De blommar nu och därför måste man dit och titta på dem precis nu – inte om tre veckor. Var sak har sin tid.

Det är som balettdansör Nicolas Le Riche har gjort sig ett aktat namn men det är i sin roll som relativt nybliven – han tillträdde jobbet i augusti – balettchef på Kungliga Operan som nu han rör sig i dansvärlden. I och med rekryteringen knöts ytterligare ett band mellan den svenska och franska balettkonsten lagom till det annalkande hundraårsjubileet av den svenska baletten i Paris. Det var den 25 oktober 1920 som Les Ballets Suédois hade premiär för »Jeux«, ett dansat poem av Vaslav Nijinskij med musik av Claude Debussy och design av Jeanne Lanvin, på Théâtre des Champs-Élysées. Under sina fem verksamma år skulle kompaniet – som leddes av Rolf de Maré och Jean Börlin – framföra verk av bland annat Maurice Ravel, Hugo Alfvén, Pär Lagerkvist, Nils Dardel och Erik Satie.

När Nicolas Le Riche pensionerades från Operan i Paris var hans nästa steg att gå till den svenska balettens gamla spelplats. Tillsammans med hustrun och ballerinan Clairemarie Osta grundade han skolan L’Atelier d’Art Chorégraphique på Théâtre des Champs-Élysées. Att Le Riche tre år senare tog över det konstnärliga ledarskapet för Kungliga Baletten är lite av en fransk-svensk danscirkel som sluts.

– Jag hade varit i Stockholm ett flertal gånger och jobbat – bland annat med Mats Ek (den världsberömde svenske koreografen, reds anm). Men det rörde sig mest om snabba besök. Åka från flygplatsen till scenen och sedan direkt tillbaka. Mats har haft en väldigt viktig roll i mitt liv. Jag började jobba med honom som 20-åring och han fick mig att växa som dansare. Han är lite som dansens fader för mig.

Efter åtta månader på kontoret på våning elva – han beskriver det som himlen på Operahuset – känner Nicolas Le Riche sig som hemma. Från Paris saknar han egentligen ingenting och när han åker tillbaka en gång i månaden är det för jobbets skull. Hans kontrakt som balettchef löper över fem år och i slutet av hösten börjar Le Riches konstnärliga ledarskap synas i programmet.

– Det är inte min uppgift att göra en revolution – vi i Frankrike har ju annars försökt med revolutioner i två hundra år. Jag ser snarare att min uppgift är att hjälpa till att utveckla konstformen. Kungliga Baletten är ett av de äldsta kompanierna i Europa, den grundades ju 1773, så jag kommer bara att vara liten del av historien. Samtidigt ser jag ju mitt jobb här som väldigt viktigt.

Kommer du själv att koreografera?

– Om det skulle fylla en funktion för ett projekt skulle jag göra det men jag är framför allt här för att arbeta för kompaniet och vara till deras tjänst. Jag är mycket i studion och håller klasser och är med på repetitioner. Dans är en konstform som ändras hela tiden, varje dag. För mig är det viktigt att stå i ständig kontakt med dansarna och ta del av deras konkreta arbete. Man måste följa med i det som händer.

En vanlig dag som balettchef börjar Nicolas Le Riche med att ta alla trapporna upp till sitt kontor. Sedan följer möten av olika slag – programmöten, koreografmöten, strategiska möten och kommunikationsmöten – blandat med work shops, besök i dansstudion och kontakter med kostymavdelningen, produktionsavdelningen och musikavdelningen.

Just nu är man exempelvis i färd med att rekrytera en balettpianist. Dessutom gäller det att hålla koll på vad kompanierna i resten av världen sätter upp på sina scener. Som tur är har Le Riche en balettdansörs erfarenhet av att jobba hårt.

– Jag är van vid hård disciplin, det är inga problem för mig. Jag tillbringade trettio år med att arbeta mig upp till toppen och sedan stanna kvar där. Efter att ha ägnat ett helt liv åt att pusha kroppen till att göra det mest extrema hela tiden får jag nu använda den kraften i min nya roll som balettchef.

I juli 1993 – ett halvår efter att Rudolf Nurejev avlidit – utnämndes Nicolas Le Riche till »étoile« (stjärna) – den högsta utmärkelsen inom fransk balett. Myterna är många kring balettvärlden och dess stenhårda hierarkier men när det gäller att rekrytera dansare till sitt eget kompani letar Le Riche inte efter de största divorna i branschen.

– För mig är det viktigt att hitta dansare som tror på det konstnärliga projektet. Visst ska det finnas individer i ett kompani men jag är inte intresserad av någon som ska göra tio piruetter när alla andra gör nio. Jag letar efter dansare som strävar efter poesi och känslighet i rörelserna. Det vackra med balett är att det är så förgängligt. Allt som sker, sker i stunden och sedan är det borta för alltid. Det gäller att vara fullständigt närvarande. <

1972
Föds den 29 januari i Sartrouville utanför Paris.

1982
Börjar som elev på Parisoperans balettskola.

1991
Utnämns till premiärdansare. Dansar bland annat i Rudolf Nurejevs uppsättningar av »Romeo och Julia« och »Raymonda«.

1993
Utnämns till »étoile« – den högsta utmärkelsen inom fransk balett.

2001
Börjar koreografera vid sidan av det egna dansandet. Gör under 00-talet gästspel på världens balettscener, från Moskva till New York.

2014
Går i pension från Parisoperan.

2015
Grundar L’Atelier de L’Art Chorégraphique på Théâtre des Champs-Élysées.

2017
Börjar sitt arbete som balettchef på Kungliga Operan i Stockholm.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera