Petra Mede: ”Det gjorde mig väldigt låg”

Efter att ha suttit ensam och skrivit sin andra bok var det en lättnad för Petra Mede att få göra tv igen. Svårast för henne under pandemin har varit att inte få sitt tillräckliga antal dagliga skratt.

Varje kväll präntar Petra Mede ner på en gul postit-lapp vad hon ska göra dagen därpå. Inte i stora drag, nej, in i minsta detalj. 7.00 vakna, frukost; 8.00 till skolan, hämta paket Brommaplan; 8.45 Hem, duscha; 9.00 mejla Let’s dance om schemat, betala räkningar; 9.50 tandläkaren; 12.00 lunch; 12.30 möte om sociala medier  …

I den stilen styr hon upp resten av dagen, med ärenden, möten och aktiviteter ända fram till kl 20.00, då hon ska ta bort nagellack och lägga sig och dottern.

Petra Mede

Ålder: Fyller 52 den 7 mars.

Yrke: Komedienn, programledare, författare.

Aktuell: Med självbiografiska boken Svindlande stunder i Blackeberg (Norstedts). Programleder Let’s Dance och Hjulet i TV4.

Familj: Dottern Adeline.

Dricker helst: En mycket berömd kolsyrad dryck.

Äter helst: Pasta.

Dold talang: Haha, tro mig, de få talanger jag har döljer jag inte.

Motto: Inget. Ju äldre jag blir desto färre livsvis­domar har jag.

Tror på stjärntecken: Den frågan är under både din och min värdighet.

Favoritfärg: Lila.

Läser helst: Svag för självbiografier, hur själv­bedrägliga de än må vara.

Favorit-tv-serie: After Life.

– Jag följer mina listor till punkt och pricka, säger hon. Utan dem får jag ångest över att kanske glömma något viktigt. Så det är ett sätt att ha kontroll, antar jag. Barn gillar ju att veta exakt vad som ska hända, att ha rutiner och så. Jag tänker att det funkar väldigt bra för vuxna också.

Kanske är postit-lapparna en förklaring till hur hon hinner arbeta med boklansering och programleda två underhållningsprogram parallellt. Petra Mede fyller 52 år i dagarna, samtidigt kommer andra delen i hennes självbiografiska svit ut.

– Jag har ju gjort flera sommarprogram i P1 och hade ingen tanke på att skriva någon bok. Men flera förlag kontaktade mig. Jag tvekade eftersom jag är uppvuxen med en mycket stor respekt för det skrivna ordet. Min familj håller litteraturen högt. Då fick jag rådet att bara fortsätta skriva i samma anda som jag hade gjort sommarprogrammen. Med det föll prestigen kring det hela.

Hur tycker du det är att skriva?

– Den möjligen överdrivna vördnaden för författaryrket har försvunnit lite. Så är det med alla saker man tar sig an tycker jag, att när man själv klarat av att skriva en bok exempelvis känns det inte så märkvärdigt.

Debutboken Skam och högmod i Sävedalen (2020) beskrev hennes liv under barndomen på sjuttio- och åttiotal strax utanför Göteborg. Andra boken, Svindlande stunder i Blackeberg, har skrivits under pandemin. Ramberättelsen utgår ifrån nuet, i stor utsträckning från Petra Medes vänskap med den äldre grannen Doris som i dag är över hundra år. Återblickarna skildrar tonåren och hur hon börjar dansa balett, fram till ryggskadan som bromsade livsplanerna på att bli prima ballerina.

– I nästa del hoppas jag skriva om åren som sjukskriven, då jag levde med stor smärta dagligen. Utan min familj och min dåvarande pojkvän vet jag inte hur jag hade överlevt den tiden psykiskt.

”Jag har verkligen brottats med
spänningen mellan ’finkultur’ och
’fulkultur'”, säger Petra Mede. Foto: Lina Eidenberg Adamo/Norstedts.

Håller du litteraturen högre än humorn, som annars är din paradgren?

– För mig är humorn och dans de högsta konstformerna. Jag har verkligen brottats med spänningen mellan »finkultur« och »fulkultur«, och har nog haft alldeles för mycket respekt för det förra. Men jag märker att när man skriver och är väldigt mycket uppe i hjärnan och analysen, så riskerar humorn att försvinna. Därmed riskerar man att få ett tråkigare liv. Jag använder det i en replik i en framtida föreställning faktiskt, att jag är så rädd för att bli intellektuell och därmed djupt deprimerad.

Var kommer ditt sinne för humor ifrån?

– Jag kommer från en väldigt humoristisk släkt. Min mormor var otroligt dräpande, hon hade studerat i Paris och Berlin på trettiotalet, och var lärare i tyska och franska. Hon hade massor av böcker i sina hyllor, halvfranska band, alla klassiker, och hon brukade peka på dem och utropa: »Jag har läst dem allihop!« Förmodligen hade hon inte det. Min farmor var också väldigt humoristisk.

Farmodern betraktade Petra Mede som en fantastisk begåvning, hon kunde bli vad hon ville, som operasångerska på Metropolitan i New York, vilket gav flickan en känsla av utvaldhet som hållit i sig genom livet.

– Jag minns också att mamma och pappa skrattade tillsammans väldigt mycket under min uppväxt. Pappa är vansinnigt rolig och vi har alltid skämtat om precis allt. Sedan måste jag nog delvis tillskriva Göteborg min komiska talang. Jag är långt ifrån den roligaste bland mina gamla klasskamrater. När vi har återträffar så är ingen svarslös.

Petra Mede säger att pandemin har varit en prövning, inte minst för att hennes LPD-kvot – laughs per day – minskade drastiskt.

– Det gjorde mig väldigt låg. Skratt ger en sådan lättnad i tillvaron.

Hon har också varit sjuk i covid-19, två gånger. Den första gången inträffade hösten 2020 och då blev Petra Mede riktigt dålig. Hon låg inne på sjukhus i en vecka och var sjuk i ytterligare två. Eftersom inspelningen av en ny säsong av den populära tv-serien Bonusfamiljen startade i samma veva var hon tvungen att bli ersatt i sin roll som Katja av skådespelaren Emma Peters.

– När man är så sjuk är prioriteringen enkel. Sedan när jag var återställd insåg jag ju att det var jättesynd. Men jag är ändå väldigt tacksam för att inte ha några fysiska men efter sjukdomen.

”Jag är en ångestladdad och ganska driven person, men vid denna punkt i livet har jag hittat ett slags acceptans och försoning. Jag trivs väldigt bra med mitt liv just nu.”

Islutskedet av skrivandet av Svindlande stunder i Blackeberg kände hon ett desperat behov av att göra något handfast.

– Jag fattar inte hur författare står ut med att leva så isolerat. Jag blev djupt påverkad av det där enkelriktade grävandet i mig själv  … Då hörde TV4 av sig och jag fick åka till Göteborg och spela in Hjulet (som har premiär i april). Det var exakt vad jag behövde! Ett frågesportprogram med glitter, skinande golv och glada kändisar som snurrar runt, runt på sina stolar. Det innehåller riktiga kunskapsfrågor också, men utöver det enormt mycket flams och trams. Hade jag suttit kvar på kammaren och skrivit jämt skulle jag tappa livsgnistan.

Hon säger att hon som är väldigt extrovert ofta känt att hon är »lite för mycket«.

– En kille jag dejtade tyckte att jag skrattade för mycket. Han fick ångest av det. »Men blir du inte fylld med energi av skratt?« frågade jag honom. »Nej,« svarade han, »tvärtom, jag går hem och känner mig helt tom«.

Hahaha! Det är ju jätteroligt. Flams som är så livsbejakande?

– Själv tackar jag ju Gud för den lättsamma underhållningen, den är en ventil. Men jag har dragits till killar som varit väldigt högutbildade och intellektuella. En annan dejt sa något liknande, han var väldigt akademiskt meriterad och vi hade haft en jätterolig träff, jag hade skrattat hejdlöst, du vet sådär så man nästan hamnar i trans. Sedan när vi satt i taxin så suckade jag lyckligt och sa: »Åh, vilket underbart flams.« Då svarade han: »Ja, men ska du vara med mig så blir det inget flams och trams.«

Hur är det att leva som ensamstående tycker du?

– Jag är en ångestladdad och ganska driven person, men vid denna punkt i livet har jag hittat ett slags acceptans och försoning. Jag trivs väldigt bra med mitt liv just nu. Dessutom har jag, trots att jag är extremt social, ett allt större behov av att vara själv. Jag gillar mitt eget sällskap.

Är det svårare att träffa en partner när man är en offentlig person?

– Jag älskar verkligen att vara igenkänd och berömd, men just i det avseendet är det en rejäl nackdel. När det gäller att skapa vänskaper och kärleksrelationer så är det bara negativt, eftersom man börjar på en så ojämlik nivå. Sedan vill man ju inte misstänkliggöra människor, men det kan nog ligga nära till hands att göra det ändå. Jag umgås faktiskt alltmer med vännerna jag hade innan jag slog igenom.

Vad tänker du om utseendedebatten som förts på landets kultursidor? Tycker du att det är jobbigt att åldras som kvinna, kanske i synnerhet med tanke på ditt yrke i rampljuset?

– Jag vill inte yttra mig om någon annan, alla har rätt till sin upplevelse, men för egen del kan jag bli ganska provocerad, eftersom det är ett slags kvinnofälla. Om vi kvinnor pratar om hur hemskt det är för oss att bli gamla, så cementerar vi ju den bilden. Jag är väldigt glad för funktionen, mer än för formen. Så det tar inte så stor plats för mig, det här med rynkor.

Hon berättar att hon och systern brukar skoja om sina åldersförändringar.

– Jag har däremot en god vän i underhållningsbranschen och han tjatar ofta på mig att injicera botox. Botox, botulinumtoxin, är ett av de mest potenta gifter som existerar. Får du i dig 0,00000009 gram i blodet dör du. Och det tycker han att jag ska spruta in i min kropp frivilligt!

***

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.

Text:

Toppbild: FOTO: LINA EIDENBERG ADAMO/NORSTEDTS