Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes / Veckans Fokus

Själsnöden skenar – är politikernas favorit lösningen?

Aldrig förr har så många svenskar haft mer ont inombords. Förr: ett dolt problem. Nu: ett ämne  politiker mer än gärna bekymrar sig vältaligt sig över. I alla fall kostnaderna för den skenande psykiska ohälsan. Men den som mår dåligt har fortfarande lika svårt få hjälp.

Han kom i randig sommartröja och visade bilder från sin vardag. Började med en graf.

Det här var svenskarna, sa han och pekade på kurvan: Alltid kärnfriska i lågkonjunktur och sjuka i högkonjunktur. Alltid mer sjukskrivna än övriga Europa. Förunderligt.

Han bytte bild. Ny båglinje. Sa att den här försökte visa två saker samtidigt.  Och det kunde ju vara komplicerat, särskilt för journalister. Han väntade på skratt. Men fick inget. Fel sorts publik. Inte direkt mediemisantroperna på plats. Vad forskningen sa om hur man kunde behandla den psykiska ohälsan i landet var ämnet som lockat de som nu trängdes i stolar, fönsternischer och längs väggar. De flesta på plats var kvinnor.

Mannen i randigt svalde sin raljanta kommentar med pokerfejset intakt, klickade fram två nya krökar som visade hur vi mådde. Den ena beskrev kroppssjukdomar. Den dalade. Bra. Det betydde att sjuktalen sjunkit de senaste decennierna. Faktiskt ända sedan man började mäta. Vi hade mindre ont i ryggar, nackar, huvud och leder. Sjukskrev oss i alla fall inte lika ofta. Vården hade aldrig förr i historien varit så bra på att hjälpa svenskar att må fysiskt drägligt.

Illustration: Pia Koskela.

Men så var det den andra linjen på bilden. Den handlade om själen och klättrade brant och stadigt uppåt. Psyket orsakade nu för tiden långt fler sjukskrivningar än kroppen. Var utan jämförelse vår tids största folkhälsoproblem.

Vad kallade man sådant?

Termen psykisk hälsa, förklarade han, omfattade ju så mycket. Allt från de dödliga psykossjukdomarna till stressen över att inte hinna med arbetslivets, skolans och privatlivets många krav på simultankapacitet och samarbetsförmåga; allt som vi alla upplever och som inte är sjukligt alla gånger men som får oss att må dåligt.

Han klickade bort grafen och tog fram en fråga vars tjocka svarta bokstäver lyste upp den stora vita duken på väggen: Vem löper risk för sjukskrivning i psykiska diagnoser? Framför allt, sa han, är de kvinnor.  Eller snarare mammor. Hans röst fick ett stråk av oförställd agitatorisk hetta när han konstaterade att ju mer vi förväntade oss att kvinnor tar fullt ansvar i arbetslivet, och ju mindre vi förväntade oss att män tar ansvar för hemmet, desto mer kunde vi räkna med att kvinnors sjukskrivningar skulle fortsätta att öka. Vad vi hade att göra med var inget mindre än ett fundamentalt jämställdhetsproblem: kvinnor är mer utsatta för dubbelt arbete. Och det visar sig alltså inte i fysisk, men i psykisk ohälsa.

Störst risk löpte mammor med småbarn, kvinnliga familjeförsörjare mellan 30 och 39 år. Men också barnen. Psykiska diagnoser drabbade allt fler barn mellan 3 och 12 år. Barn som lever i ensamhet, barn i familjer med låga inkomster. Det här var inget bra alls, sa han och hytte kontrollerat med vänsterhanden. Störst risk löpte man om man bodde i storstäder. Och i förorter. Och om man jobbade i nära kontakt med olika välfärdstjänster, ja, då mådde man ännu sämre.

Det är absurt, sa han, vi har för lite gedigen kunskap om vad som funkar.

I sina ljusa chinos och den mörkblåvita tröjan, och med sitt engagerade sätt att beskriva problemen fångade den moderate socialförsäkringsministern Ulf Kristersson sin publik den här eftermiddagen i ett stenhus i Visby under Almedalsveckan 2014.

Om man är deprimerad behöver man bara skärpa sig.

Hans bekymmer lös i graferna. Problemet var i sig gigantiskt, och än värre: människor som led av psykisk ohälsa fick inte den vård de förtjänade.

– Ingen, sa Kristersson, skulle våga gå till en vanlig vårdcentral med en kroppslig åkomma om man visste att hjälpen man erbjuds är lika outvecklad som den som erbjuds en som kommer med ont i själen.

Moderatorn Charlotte Signahl flikade in:

– Om man är deprimerad behöver man bara skärpa sig.

– Ja, lite så, eller lämna arbetslivet.

Illustration: Pia Koskela.

Flera gånger under seminariet stänkte den sortens anspelningar upp, som förstulna skämt. Man refererade till något man var noga med att markera att man inte själv gick och misstänkte, men som ändå, på något sätt, var värt att slänga ut som ett bete: var de psykiskt sjuka verkligen så sjuka att de inte orkade jobba? Var det kanske lite för lätt att bli diagnosticerad med ett psykiskt sjukdomstillstånd eller en neuropsykiatrisk diagnos?

Kristersson utvecklade tanken:

– Det finns ju ingenting som talar för att neuropsykiatrin har uppstått med dagens ungdomsgenerationer, men det är en väsentlig skillnad vad gäller antalet som diagnosticeras. Är vi för frikostiga med diagnoser, vilken risk finns det för stigmatisering med detta? Blir man bara sin diagnos? Både tjejer med asperger och killar med adhd har stor nytta av att få den diagnosticerad, få den erkänd, i vissa fall medicinerad, i andra fall hjälp med livsföring. Många skulle säkert fortfarande säga att det finns en underdiagnostisering, men det är klart att man funderar. Nyligen läste jag »Why french kids don’t have adhd«, och det  … var intressant  … är vi för strömlinjeformade, ska passa in i precis samma form, är det därför vi är så ivriga att erkänna varje avvikelse som i grund och botten sjuklig? Jag delar inte den bilden, men i grund och botten måste vi ha respekt för att människor måste vara olika och att varje bekymmer inte måste vara ett sjukdomstillstånd.

Statsrådet gav uttryck för en frågeställning som har dryftats sedan de psykiska sjuktillståndsdiagnosernas barndom. Antropologen Ruth Benedict visade till exempel på 1930-talet att vad som var normalt och onormalt inte var universellt, att det normala beteendet i en kultur kunde vara onormalt i en annan. Ulf Kristersson var insatt. En så lidelsefullt engagerad och vältalig regeringsföreträdare borde båda gott för insatserna för de psykiskt sjuka. Men när en socialförsäkringsminister sa att »varje bekymmer inte måste vara ett sjukdomstillstånd« menade han också något mer, och annat.

Kristersson är ekonom – likt de flesta svenska politiker, som Ida Ölmestad visade i Fokus häromåret. Graferna och bågarna var hans huvudintresse.  Och han var i gott sällskap. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar hade infört karensdagar i sjukförsäkringen och sett till att ersättningen till sjuka och arbetslösa inte hängt med lönerna. Kostnaden för sjuktalen måste ner. Och det kunde bara vara arbete, inte att vara hemma och sjåpa sig, som utgjorde grunden för folkhälsan. Även för de många som fått ont i själen för att arbetslivet blivit så stressigt.

För en sjukförsäkringsminister på 2000-talet, oavsett regering, fanns inga andra ledstjärnor. Tätt inpå ett riksdagsval kunde man såklart göra vissa reträtter. Som när medier uppmärksammade att en myndighet som Försäkringskassan verkade ha följt den socialdemokratiska regeringens instruktioner och belönade personalens misstro mot sjuka och gjorde allt för att neka dem ersättning. Sådan politik ville man inte stå och behöva försvara ett valår. Då var en snabb reträtt och att sparka generaldirektören bättre. Såg mindre illa ut.

Så något var annorlunda. Psykisk ohälsa var inte längre någon dold folksjukdom. Man pratade initierat om problemet, om de drabbade. Men hade svårt att göra det utan att på det ena eller andra sättet avslöja att man ändå inte trodde på dem.

Graferna och bågarna var Ulf Kristerssons huvudintresse. Foto: Maja Suslin/TT.

Idioter brukade de kallas. Dårhus ställena de var inlåsta på. På avskilda platser.  I ödemarken. Naturskönt brukade också det heta. Slutfasen av syfilis kunde vara deras tillstånd. Eller schizofreni. Varma bad var en vanlig behandlingsform.  Opium en annan. Psykiatrin var en ung disciplin.  Mellan världskrigen fick den vind i seglen och blev alltmer inflytelserik. Dess praktiserande experter kunde hjälpa, kanske till och med bota psykiskt sjuka.

Men dessa själens nya överstepräster väckte också fruktan: de hade makten att avgöra om en människa var normal eller vanartig; makten att befolka sina stora nybyggda sinnessjukhus, senare omdöpta till mentalsjukhus. Namn som Beckomberga, Lillhagen, Ryhov och Umedalen blev inte bara den alltmer vetenskapligt förankrade själavårdens kronjuveler, utan också skräckens boningar där människohjärnan inte bara botades utan lika mycket tuktades. I värsta fall förintades. Av opium, tvångströjor, spännbälten, elchocker och lobotomi. Under drygt tre decennier i mitten av 1900-talet lobotomerades 4500 svenskar. Var sjätte dog som en följd av ingreppen.

På 1950-talet kom medicinerna. Psykofarmakan. Framför allt neuroleptikan, särskilt effektiv mot psykotiska tillstånd. Det blev tystare och lugnare på avdelningarna, berättade psykiatern och seniorprofessorn Marie Åsberg i författarens Christian Dahlströms podcast »Sinnessjukt« i maj 2017:

– Så klev det plötsligt fram människor ur det där som hade varit dolt under den här sjukdomsmasken skulle man kunna säga. Man kunde börja skriva ut patienter. Men det visade sig, som det mesta i psykiatrin alltså, att det inte hjälpte alla, och för somliga var det väldigt tokigt. Man ersatte den fysiska tvångströjan med en mental tvångströja som det inte är alldeles säkert kändes bättre för patienten, även om det blev lugnare runt omkring honom eller henne.

Sedan början av 1950-talet hade psykiatrin också skaffat sig ett redskap som i mångas ögon gjort den än mer omnipotents: en röd liten bok med den anspråkslösa titeln DSM. Akronymen stod för »Diagnostic and statistical manual of mental disorders«, en handbok som det amerikanska psykiatriförbundet gav (och fortfarande ger) ut och som i stora delar av världen, inklusive Sverige, används av kliniker, forskare och läkemedelsbolag som ett uppslagsverk som beskriver psykiska sjukdomar. Den första DSM kom ut 1952 och listade 106 psykiska sjukdomar, däribland ett flertal kategorier av »personlighetsstörning«. Som en sådan personlighetsstörning beskrevs »homosexualitet«, som förklarades med en patologisk rädsla för det motsatta könet som hade sitt upphov i traumatiska upplevelser i relationen med föräldrarna.

En utökad utgåva, DSM II, publicerades 1968 och beskrev 182 psykiska sjukdomar. Den röda boken bestämde gränserna för psykisk sjukdom och gränserna mellan de olika sjukdomarna.  Fler diagnoser tydde på en högre grad av specificering, vilket brukar betraktas som ett tecken på vetenskapligt framåtskridande. Men vem kunde se skillnad på alla dessa tillstånd? Hur precisa var de? Kunde ens de medicinska experterna inom psykiatrin upptäcka en psykiskt sjuk bland friska?

Hösten 1972 lyckades Stanfordpsykologen David Rosenhan och sju av hans medarbetare bli inskrivna på åtta olika mentalsjukhus i USA. Alla åtta var friska och fullt fungerande samhällsmedborgare. De hade alla uppgett att de led av ett enda symtom: en hörselhallucination, en röst i skallen som viskade ordet »tomhet«.

Sju av dem fick diagnosen schizofreni, en klassades som bipolär. På avdelningen började de bete sig alldeles normalt, försökte bli utskrivna, försäkrade att rösten i örat tystnat. Men samtliga hölls kvar. Under en period som varade mellan 8 och 52 dagar matades de med sammanlagt över 2 000 mediciner. Och när de skrevs ut var det med sjukhusets förbehåll att de bara tillfälligt var på bättringsvägen, att de aldrig skulle bli friska.

Rosenhan gav sin studie titeln »Att vara frisk på vansinniga platser«. Den publicerades i den inflytelserika tidskriften Science. Budskapet var tydligt. Samhället såg psykisk sjukdom i varenda liten avvikelse från det normala och satte in hårda mediciner. »Okej«, sa en läkare på ett mentalsjukhus, »ni tror att vi inte vet vad vi håller på med. Skicka hur många pseudopatienter ni vill till vår akutmottagning de kommande tre månaderna. Vi garanterar att vi upptäcker varenda en av dem. Sätt i gång bara.«

Rosenhan lät offentligt meddela att han under de kommande tre månaderna avsåg att göra just det, och skickade ut en förvarning till sjukhuset: Under de kommande tre månaderna kommer friska patienter att dyka upp och säga att de är sjuka.

Sjukhuset lämnade tre månader senare in en redovisning till Rosenhan. Man hade fått in 193 patienter som sökt psykiatrisk behandling. 23 misstänktes vara pseudopatienter av minst en psykiater och skickades hem.   

Psykiatrin hade svart på vitt att man kunde skilja frisk från sjuk. Problemet var bara att David Rosenhan inte skickat iväg en enda pseudopatient. Hans studie visade att det kunde vara ganska komplicerat att skilja frisk från sjuk, och att diagnosmanualer och mediciner inte kunde ändra på det faktum att det ibland var platsen, samhället som var galet.

Det fanns författare som Ken Kesey, som skrev romanen »Gökboet«, om brottslingen McMurphy som spelade galen för att slippa fängelse, hamnade på mentalsjukhus och försökte göra tillvaron där lite muntrare med kortspel och basket. men hamnade i konflikt med den robotlika avdelningssystern Ratched, som till slut lobotomerade honom. Miloš Forman gjorde en film med Jack Nicholson i huvudrollen. I tio år strömmade svenskarna till biograferna för att beundra Nicholsons upprorsförsök, och alla sinnrika upptåg som syftade till att få patienterna att rymma från mentalsjukhuset. Samtidigt började svensk lagstiftning förändras. En psykiatrireform förbereddes. McMurphys budskap blev svensk politik: i mitten på 1990-talet släpptes de psyksjuka ut. Bättre med frivillighet än tvång.

Reformen blev snabbt kritiserad för att de psykiskt sjuka lämnades vind för våg. Många blev tiggare. Var fanns hjälpen? Psykiatrin flyttade till de allmänna sjukhusen, fick färre sängplatser, blev mer selektiv och hänvisade de hjälpsökande till primärvården. Kommunerna saknade pengar och kompetens för att ge tillräcklig vård och omsorg till de psykiskt sjuka.

Samtidigt började nya former av psykisk ohälsa att växa fram. Neuropsykiatriska diagnoser blev vanliga och ett villkor för att oroliga barn skulle få extrahjälp i skolan. Och allt fler svenskar började sjukskriva sig allt längre tid. De var utbrända av arbetslivet, eller deprimerade över att inte komma in på arbetsmarknaden.

Enligt en rapport från Europeiska socialfonden (2017/00051–2) speglar de stigande sjuktalen de senaste decenniernas regelförändringar inom sjukförsäkringen. Hårdare regler, fler karensdagar, lägre ersättning har till en början lett till kraftigt sjunkande sjuktal, men redan efter några år ökar de brant igen. Graferna visar att de sjuka följer rådet och »skärper sig« ett tag, men sedan blir de långtidssjuka igen.

Illustration: Pia Koskela.

September 2017. Primärvårdscheferna Anna Svensson, Boris Svensson och psykologen Lars Lavesson slår i en debattartikel i Svenska Dagbladet larm om dagens verklighet, där det är allmänläkare på vårdcentralerna som måste bedöma och behandla människor som egentligen inte är sjuka rent medicinskt, men som lider i själen.  Av psykologiska och sociala orsaker. De skrev att förhoppningen efter psykiatrireformen om mediciner och snabb psykologisk behandling med kognitiv beteendeterapi inte alls infriats. Och att det som kallades »första linjens psykiatri«, som innebär att primärvården tar hand om personer som inte är psykiskt sjuka men mår dåligt psykiskt, var förödande.

»En stor del patienter som tidigare fick hjälp i psykiatrin, skickas nu till primärvården, som inte har den kompetens som finns inom specialistpsykiatrin. Särskilt har nyligen påvisats i debattartiklar att psykologisk kompetens saknas. Dessutom är det väldigt få psykoterapeuter på vårdcentralerna. Det är inte bara psykologisk kompetens som saknas, utan också resurser för att möta denna grupp.«

Några månader senare, i december 2017, meddelade Socialstyrelsen att de psykiskt sjuka fortsätter att bli fler.

Kort därefter kom samma myndighet med en uppdatering av de nationella riktlinjerna för ångest och depression. Det behövs en kraftig ökning av tillgången på psykologisk behandling, skriver man, och vill se ett utökat utbud av psykologisk behandling, i första hand kognitiv beteendeterapi (KBT). Rekommendationen gick inte obemärkt förbi.

Jag tycker att den ensidiga satsningen på KBT är en dumhet.

I en debattartikel i Läkartidningen ifrågasattes varför myndigheten gett KBT en så framskjuten roll. Var Socialstyrelsen partisk till förmån för KBT och olika farmakologiska behandlingar? Varför ifrågasattes ständigt psykodynamisk terapi?

– I Sverige anser man att KBT är quickfixet och universallösningen samt att det är mest kostnadseffektivt, säger psykiatern Manuela Scheidenberger, född och uppvuxen i Österrike, men sedan flera år bosatt och yrkesverksam i Sverige, där hon har en privatpraktik i Göteborg.

– Jag tycker att den ensidiga satsningen på KBT är en dumhet, med det vill jag säga att just ensidigheten är problemet inte terapiformen.

Ensidigheten innebär inte bara att kostnaderna ökar utan att även kvaliteten i behandlingarna försämras, säger Manuela Scheidenberger.

– Man har gjort en stor satsning på bara en terapiform. Det man dock inte har tagit hänsyn till är att terapiformen ska anpassas till den individuella problematiken. Psykiatrin gäller hela människan och varje människa är individuell, har olika resurser och olika preferenser, och det är viktigt att ta hänsyn till detta. Det är inget fel med KBT, men det behövs mångfald. Det handlar också om hur man som patient ser på livet, sin sjukdom, sin situation.

"I Sverige anser man att KBT är quickfixet", säger psykiatern Manuela Scheidenberger.

Hon träffar mest patienter som lider av olika ångest­tillstånd, depression, stress, personlighetsstörningar eller sexuella problem.

– Jag gör psykiatriska bedömningar och försöker hitta det som är bäst för patienten: medicin och/eller psykoterapi? Om psykoterapi – i vilken form? För mig är det självklart att inte en enda terapiform kan passa alla problem och alla människor. KBT är mer symtominriktat och manualbaserat, medan psykodynamisk terapi fokuserar på hela människan och inte så mycket på symtom och diagnos.

– Om patienter inte vill eller kan välja terapiformen själva så rekommenderar jag den inriktningen som jag bedömer skulle passa bäst utifrån symtombilden och vem som sitter framför mig.

Manuela Scheidenberger är inte ensam om att efterlysa fler och mer djuplodande terapiformer än KBT. Stefan Hau, professor i klinisk psykologi vid Stockholms universitet, bjöds förra året in av riksdagen och påpekade då att de nationella riktlinjerna för grannländerna Danmark, Norge, Finland och Tyskland för 2015 och 2016 rekommenderar även andra terapiformer, som just psykodynamisk och relationsorienterad terapi.

Han uppmärksammade att i den svenska befolkningen knaprar hela 11 procent någon form av antidepressiva läkemedel. Han hänvisade till att i Tyskland bekostar sjukförsäkringssystemet flera år långa terapier för att man ser att de leder till att sjuka kommer tillbaka till arbetslivet, inte bara en kort tid.

Efter mer än ett decennium med kognitiv beteendeterapi – billig och bevisat effektiv på kort sikt – verkade dess hegemoni ifrågasatt. Modern Psykologi rapporterade häromåret om att efter KBT-boomen ökade forskningens stöd för psykodynamisk terapi och att terapiformerna dessutom alltmer börjat närma sig varandra.

The Guardian rapporterade i januari att Freud tagit revansch och att studier visade att korttids psykoanalytiska terapier var minst lika bra för många åkommor. Man rapporterade att depressioner och borderline fick bättre resultat med psykoanalytiska metoder än med KBT. Samtidigt hade de goda resultaten för KBT börjat ifrågasättas. I Sverige möttes kraven på uppdaterade rekommendationer från Socialstyrelsen med kalla handen av en rad forskare, som hänvisade till forskning som bekräftade KBT:s överlägsna resultat.

Hur kommer det sig att Sverige gör en så radikalt annorlunda bedömning av vilka psykologiska behandlingar som hjälper jämfört med länder som Tyskland, Norge Danmark och Finland?

– Det har med kulturella och idéhistoriska rötter att göra, berättade Ata Ghaderi, professor i klinisk neurovetenskap på Karolinska institutet, för Fokus i höstas. I Frankrike och generellt på kontinenten är psykoanalys starkt, man bryr sig mindre om den lägre evidensen. I Sverige är vi trogna ett positivistiskt förhållningssätt. Vi ser att det finns fler studier som visar att KBT och relationsorienterad terapi ger goda resultat. Alla länder har sin särart.

På tio år har det blivit dubbelt så vanligt att barn mellan 10 och 17 år lider av psykisk ohälsa, meddelade Socialstyrelsen i vintras. Även för unga vuxna har en »alarmerande ökning« skett. Framför allt en kraftig ökning av depressioner och olika ångestsyndrom. Vart tionde barn och var tionde ung man har någon form av psykisk ohälsa i dag. För unga kvinnor är siffran högre, 15 procent. Och ingen ljusning skymtas, noterade myndigheten. Sjukdomsfallen hade fortsatt att bli mer långvariga. Fortfarande var det vanligare bland de med svåra psykosociala förhållanden. Men »allt fler från hela ungdomsgruppen omfattas av ökningen«.

Under tioårsperioden ökade förskrivningen av antidepressiva läkemedel som en följd av att allt fler fick diagnoser. Socialstyrelsen konstaterar att barn eller unga vuxna som tidigt får psykiatriska diagnoser riskerar att förbli sjuka länge. Att risken för självmord och självmordsförsök ökar, och att de får svårt att klara högre studier. Vid en uppföljning av barn och unga som vårdats för depression och ångestsyndrom 2006, visade det sig att gruppen efter tio år hade en lägre utbildningsnivå jämfört med barn och unga som varit friska.

Rapporterna om den växande psykiska ohälsan har inte visat tecken på att sina. Antalet barn i skolan som lider av sömnsvårigheter, depression eller stress har fördubblats, meddelade Folkhälsomyndigheten i vintras. Den snabba teknikutvecklingen har förändrat barns och ungas vardag på många illavarslande sätt, skrev man. Stillasittandet ökar bland skolbarn. Flickor är missnöjda med sina kroppar.  Många barn söker hjälp, men de flesta får ingen.

Till barn- och ungdomspsykiatrin kommer man inte om man har lättare problem. BUP har fullt upp med de svåraste. Och det finns få psykologer på vårdcentralerna. I Göteborg finns sedan 30 år en psykoterapimottagning för gymnasieskolan, den ligger vid Landala torg nedanför Chalmers, och heter Humlan. Fem psykoterapeuter delar på tre och en halv heltidstjänster. De arbetar med samtal och psykoterapi för gymnasieelever.

Att undra vad folk ska tycka om mig, känns som ett nytt stressmoment de senaste åren.

– Jag håller på att pensionera mig nu, men grundidén här är densamma som när vi började. Vi är utbildade i terapi med psykodynamisk inriktning, den gamla skolan, berättar psykoterapeuten Marianne Lahger.

– Till Humlan kommer 16–17-åringar som ofta har existentiella frågor, många har fått diagnoser.

– Symtomlindring, som KBT sysslar med, är verksamt. Men våra ungdomar som har symtom de känner oro, säger att de har ångest, är kopiöst stressade, tjejer har perfektionsångest, saknar livserfarenhet och är panikslagna över att inte vara perfekta.

– Jag har arbetat länge med ungdomars psykiska hälsa, och just detta, att undra vad folk ska tycka om mig, känns som ett nytt stressmoment de senaste åren. Det drabbar mest tjejer. De kommer till Humlan, söker inte specifikt psykiatri utan snarare för sin svåra situation.

– De som kommer hit är på väg att bli vuxna. Många berättar om ett liv med stor fadersfrånvaro. En del mister sina föräldrar under gymnasietiden. Hur är det för dem, när allt bara faller? Så här funkar ångest, och då har man, som vi, en idé om att det här brukar hända. Då kan vi prata om hur det kan vara i chock. Vi är här för dig, säger vi, kom hit så länge du går i gymnasiet.

Psykoterapeuten Marianne Lahger jobbar på Humlan, en mottagning för gymnasieelever i Göteborg.

Det är det som är en del av poängen, enligt Marianne Lahger. Att få tjejerna och killarna att bara veta att möjligheten till samtal finns.

– Det är inte det symtomreducerande som är vårt huvudmål. Vi säger: du känner så här, vi kan undersöka det här tillsammans.

Samtalen är avgiftsfria. De flesta som kommer har sökt sig dit på egen hand, inte skickats av någon.

– Psykisk ohälsa, säger Marianne Lahger, är ett svårartat begrepp som med tanke på vad det innehåller behöver diskuteras. Helt plötsligt fick vi det. Det hände en grej, en katastrof i livet, alla ungdomar fick psykisk ohälsa; det handlar alltså om att man är ledsen, lider – mer eller mindre – men det har blivit lite svårare nu, och man har glömt att det inte går att vara människa utan ett visst lidande.

– Man kan nästa se när tjejerna mår som mest dåligt, det är runt elva-, tolv-, ett-tiden på dagen som man kollar sina likes och så bryter man ihop. Freud sa ju en gång att målet med terapi inte är märkvärdigare än att försöka transformera nervmisär till vanlig olycklighet.

– Diagnoser är inte vår uppgift men vi gör en bedömning utifrån vår kunskap. Det är klart att vi inte är fanatiska med det där, om vi har en tjej som svälter sig för mycket då tar vi det vidare. Många nya psykologer är inriktade på rätt behandling snabbt, det är inte så sammansatt alla gånger, det är jobbigt att se människan som ett vetenskapligt projekt.

Mäter ni resultatet av era terapier?

– Det är svårt att mäta men vi gör alltid en utvärdering när vi avslutar. Det är inte så enkelt att gå på gymnasiet, du behöver prata men vill inte visa att du är svag, så det här väldigt meningsfullt.

Det är runt elva-, tolv-, ett-tiden på dagen som man kollar sina likes och så bryter man ihop.

Köerna av gymnasieelever till mottagningen, flera månader långa, ger intryck av att den psykodynamiskt inriktade ungdomsmottagningen för gymnasieskolan behövs.

Humlan har begärt förstärkning i många år men utan resultat. Kravet har bemötts med att det behövs en utredning först, om behovet av mottagningens arbete.

Framtiden vilar i händerna på beslutsfattare som noga måste förhålla sig till bågar, kurvor och grafer över den växande psykiska ohälsan, och som kan lockas att se att på kort sikt kan det se bättre ut om man bara ser till att den som mår dåligt får medicin och skärper sig.

Depression vanligast

I Sverige är depression den vanligaste typen av psykisk ohälsa. Cirka 36 procent av alla kvinnor och 23 procent av alla män kommer någon gång under sitt liv att genomgå en depression.

På andra- och tredjeplats över de vanligaste typerna av psykisk ohälsa kommer utmattningssyndrom och social fobi, som drabbar cirka 18 respektive och 12 procent av svenskarna.

 

Fördubbling av drabbade barn

Den psykiska ohälsan bland skolungdomar i Sverige har ökat med skrämmande siffror under de senaste trettio åren. År 1985/1986 uppgav omkring 29 procent av alla flickor och 15 procent av alla pojkar i 15-årsåldern att de upplevt psykiska besvär minst två gånger under de senaste sex månaderna.

År 2013/2014 var siffrorna uppe i hela 57 procent för flickorna och 30 procent för pojkarna, vilket alltså är en ökning med omkring 100 procent för bägge könen.

 

Behandling effektivt

Psykisk ohälsa kan behandlas effektivt. Studier har visat att 70-90 procent  av alla personer med psykisk ohälsa mår avsevärt bättre efter att ha fått behandling.

Läs nästa artikel
Video: Read Proof Sharing

Nu lanserar Fokus ”Read Proof Sharing” – ett nytt sätt att dela med sig av nyheter på.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera