Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Brännpunkter för något större

Förra veckan lyckades Theresa May kompromissa sig ur ett nederlag i parlamentet. Brexitkritikerna i hennes eget parti kunde inte – eller ville kanske inte – mobilisera tillräckligt många för att ge henne en riktig näsbränna. Den här veckan åker May till Bryssel för att förhandla med EU. Men hon gör det utan något förslag, utan några nya inspel, utan något alls, egentligen. Nästa vecka har hennes kabinett möte på Chequers. Då ryktas det att hon tänker sätta ned foten till förmån för ett mjukare brexit. Men alla sådana rykten brukar föda direkta motkonspirationer som vanligtvis leder till att allt förblir som förut: inga beslut, inga linjer, inga framsteg.

Det har gått två år sedan britterna röstade för brexit. Då hade ingen någon fast idé om hur Storbritannien skulle hantera folkomröstningsresultatet. Två år senare är läget ganska precis detsamma. Det finns ingen stabil majoritet för något, ingen realism i vad som är möjligt att åstadkomma, inget förtroende för den politiska ledningen och ingen lust att ersätta den, eftersom alla vet att det just nu är ett politiskt självmordsuppdrag att leda landet.

I en äldre, mindre instabil värld, hade antagligen Theresa May varit det ideala valet för att hantera brexit. Hon var själv för att stanna i EU, men har gedigna konservativa meriter och en dokumenterad förmåga att kompromissa. Förutsättningarna för att kunna bygga något slags enighet och överbrygga den klyfta folkomröstningen skapade hade varit goda. Men nu lever vi inte i den världen längre.

Klyftorna inom torypartiet och i parlamentet är inte, som det ibland kan vara med sådana saker, något som bara återfinns bland yrkespolitiker. Brexit har splittrat stora delar av det brittiska samhället. Klyftor som funnits tidigare – stad-land, ung-gammal, storstad-landsbygd – har accentuerats och fördjupats. Ännu två år efter folkomröstningen finns ingen ansats till försoning. Snarare tvärtom. Det fokuseras ofta på brexitanhängarnas blockeringar och intriger för att stoppa May, men bremainanhängarna har inte varit ett dugg mer konstruktiva. De taktiserar och ägnar sig åt krypskytte, som bara ökar motsättningarna både inom politiken och i samhället i stort. Oförsonligheten har, om något, växt. Varje vecka sker något nytt som ökar polariseringen. Förra veckan dök till exempel en del vänstersympatisörer mot brexit upp och hoppades att multinationella företag skulle sätta tumskruvarna på regeringen. När vänstern sätter sitt hopp till multisar för att neutralisera en folkomröstning, kan man utgå från att vi har att göra med mycket djupa motsättningar.

Det blir allt mer sannolikt att vi kommer att få en oförhandlad, hård brexit, med alla oklarheter det innebär. Eller en hastigt framförhandlad nödlösning, som saknar stabilitet. Helt säkert är att den här instabiliteten inte kommer att vara över nästa vår. Den kommer att fortsätta i flera år till.

Det är knappast så att någon annan än May hade haft stora chanser att göra ett bättre jobb. Det här är helt enkelt inte i första hand resultatet av politisk oskicklighet, även om de exakta sätten som det hela utspelar sig på kan bero på oskicklighet. Det här är en verklig, faktisk och djup spricka som går genom det brittiska samhället. Hade den inte tagit sig detta uttryck hade den kommit till ytan på annat sätt.

Situationen är densamma i USA. I helgen kom rapporter om att flera av president Trumps medarbetare nekats servering på restauranger i Washington DC. Upprördheten över den migrationspolitik som innebar att barn skildes från sina föräldrar vid mexikanska gränsen, har tonartshöjt indignationen bland Trumpkritiker ytterligare ett steg. Washington Post kände sig till och med manade att skriva en ledare om saken, där de uppmanade till lugn och sans. Om vi fortsätter att färdas längs den här vägen, menade tidningen, får vi en värld där »bara de mest fanatiska intresserar sig för offentlig tjänst. Det gynnar ingen«.

Samtidigt rapporterade New York Times att Donald Trumps popularitet bland republikaner nu slår nya rekord. Han har 90 procent av republikanerna bakom sig, en siffra som ingen slagit sedan George W Bush strax efter attackerna den 11 september 2001. För ett knappt år sedan stödde 35 procent av väljarna Trump. I dag tycker 45 procent att han gör ett bra jobb. USA är kluvet. Det finns inga tecken på försoning.

Brexit och Trump är brännpunkter för något större. Det kommer att dröja innan vi funnit en ny balans.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera