Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Aktuellt / Inrikes

Oklart stöd för Suhonens nya gäng

Vitalisera eller kapa ett parti i kris? Båda metoderna kan finnas på Reformisternas vänsteragenda. Men lyckas de?

Mönstret är detsamma. En uppgörelse över blockgränsen som tvingar Socialdemokraterna till smärtsamma eftergifter. I samband med krisuppgörelserna under finanskrisen på 90-talet blev reaktionen i partileden kännbar. Under kongressen 1993 särskilt påtaglig i motion 209.

I talarstolen stod en mustaschprydd kille från SSU Kalmar. Han stred för formuleringar som:

»Socialdemokratins ekonomiska politik har tyvärr på väsentliga punkter reducerats till att justera en förtorkad borgerlig åtstramningspolitik. Något eget klart och tydligt alternativ saknas. Någon egen klar ekonomisk teori finns inte heller«.

Håkan Juholt vann till allas förvåning över partistyrelsen med siffrorna 155–148. Mest överraskad blev kanske han själv, enligt dem som minns Juholts skräckblandade förtjusning över att ha lyckats få en hel kongress att göra tummen ner för ett överskottsmål för statens finanser. Mot sig hade han i och för sig haft Allan Larsson, som var mer av utredare och expert än debattör, och som just var på väg att lämna över som ekonomisk-politisk talesperson till Göran Persson.

Men Juholts vinst var, som en partikamrat uttrycker det, en rätt revolutionerande sak.

Året efter vann Socialdemokraterna valet och inledde en åtstramningspolitik som fick LO att 1996 demonstrera utanför riksdagen mot S-regeringens politik under parollen: »Vi står i vägen«.

När Socialdemokraterna i mars går mot kongress blåser vänstervindarna på nytt i partiet. Men mötet i Örebro är ingen »vanlig« kongress. Den är till för att under tre dagar debattera partiorganisationen och utbildnings- och kompetensfrågor. Punkt. Något utrymme för att diskutera S-vänstern i Reformisternas idéer om slopat överskottsmål, 35 timmars arbetsdag, köttskatt eller en ny variant på löntagarfonder finns inte.

Men det betyder inte att den bubblande vänstern inte kommer att försöka.

Vänsteroppositionen i Reformisterna agerar taktiskt slugt. Att bilda en S-förening – även om den här har formulerat ett samlat alternativt program – är fullt legitimt.

– Suhonen har historisk kunskap, men han kan inte räkna och saknar pragmatism, säger en företrädare med ledande partiuppdrag.

Till den historiska kunskapen hör att Katalyschefen och hans vänner lärt sig vad som händer med dem som går utanför den fastslagna organisationen. I början av 70-talet fanns en kritisk vänsterrörelse i det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. 1973 organiserade sig delar av dem i tidskriftsföreningen Offensiv, inspirerade av en liknande utveckling i brittiska Labours ungdomsförbund.

Några år senare avslöjades att Offensiv bedrev en parallell organisation; med egna medlemskap, egen styrelse och kongresser. Och att de var en sektion av den trotskistiska Workers International. Offensivarna uteslöts och sedan dess finns det en nedärvd misstänksamhet mot allt vad som kan beskrivas som fraktionsbildning.

Något liknande utspelade sig i småländs­ka Nässjö under debatten inför folkomröstningen om kärnkraft 1980. I Nässjö hade S-motståndare till kärnkraft bildat Socialdemokratiska arbetsgruppen för en alternativ energipolitik (Safe). I kommunvalet 1979 gick de fram med en egen alternativlista, toppad av frontfiguren Pelle Månsson. Alternativlistan var framgångsrik och fick fem platser i fullmäktige. Så småningom utvecklades Safe i en allmänpolitisk riktning, och de riktade stark kritik mot Socialdemokraternas högervridning under 1985 och början av 1986.

Den 28 januari 1986 kom Olof Palme till Nässjö för att debattera mot Pelle Månsson och de andra i Safe. Men Nässjögänget var inte de enda som protesterade. Det som döptes till Dalaupproret leddes av Åke Wiklund, metallordförande på Saab-Scania i Falun. Och fler och fler anslöt sig till upproret mot högervridningen.

Mordet på Olof Palme gjorde att mycket av upproret kom av sig, även om Safe fortfarande finns kvar i Nässjö med två mandat.

Dalaupproret gjorde också misstaget att försöka bilda ett alternativt parti inför valet 1991: Arbetarlistan. De fick 0,07 procent.

– Jag har alltid varit socialdemokrat och trodde i min enfald när vi startade Arbetarlistan att det skulle bli många socialdemokrater. Men det blev människor från den yttersta vänstern. Tokvänstern. Dom har sina jävla gubbar. Dom är fanatiker, sa Åke Wiklund till Dagens Nyheter långt senare.

Som ett slags övertydlig försäkran publicerar Suhonens reformister Stockholms arbetarekommuns stadgar på sin sajt. Att riksdagsledamoten Peter Persson, och tidigare riksdagsledamoten och tidningen Arbetets siste chefredaktör, Bo Bernhardsson, finns med som revisorer markerar också att föreningen avser att spela på hemmaplan.

Men det finns ändå de som uttrycker oro för vad det här kan leda till:

»Om Reformisterna vidgar det politiskt möjliga är allt gott. Men om initiativet förvandlas till en trampolin för intern maktkamp där fokus hamnar på att hitta vänner och identifiera fiender lär utrymmet för progressiv politik i det långa loppet krympa. Ännu mer«, skriver Håkan A Bengtsson på oberoende vänstersajten Dagens Arena.

Vad kan Reformisterna då tänkas göra när kongressen samlas? En symbolfråga för S-vänstern har länge varit vinster i välfärden. På S-kongressen 2017 fick man igenom att ett »regelverk« ska sätta »stopp för vinstjakten«. Men enligt överenskommelsen med C och L binder sig regeringen för att inte komma med förslag om vinstförbud eller vinstbegränsningar. En av de mest aktiva i vinstfrågan på senaste LO- och S-kongresserna, Dan Gabrielsson, ser inte det som ett definitivt hinder. Han hoppas att privatskolornas vinster ändå ska komma upp när utbildningsfrågorna diskuteras.

– Finns möjligheten att lyfta frågan gör jag det. På förra kongressen tog vi beslut om att begränsa vinsterna. Med 73-punktsöverenskommelsen tar vi tre steg tillbaka. Sverige är enda landet som tillåter vinstdrivna skolor. Jag tror det skulle gå att få till en hårdare reglering med stöd av C och L, säger han.

Dan Gabrielsson var tidigare LO-ordförande i Västsverige, men är i dag kommunstyrelsens ordförande (S) i Falköping. På kongressen i Örebro i mars är han återigen ombud.

– Många känner frustration över innehållet i överenskommelsen med C och L. Vi får en politik långt ifrån arbetarklassen. Men jag har ändå berömt regeringen för vad man fick igenom förra perioden. Stefan (Löfven) har hanterat det bra, säger Gabrielsson.

Men en av partistyrelsens föredragande på området, Ulf Olsson, kommunstyrelseordförande i Borås, menar att möjligheten knappast finns.

– I grund och botten tycker jag det är ett bekymmer med vinstdrivna företag i välfärden. Men den här kongressen har mer styrda former än en vanlig kongress. Den handlar om kompetensutveckling och organisation, och har inga motioner, säger han.

En annan sak som får vänstersossarna att gnugga sina händer är punkten organisationsfrågor. Sådana brukar inte vara något slagfält på kongresser, utan mest en transportsträcka. Men i Örebro i mars kan det bli tvärtom.

Det är här progressiva socialdemokrater, för att låna S-statsvetaren Stig-Björn Ljunggrens uttryck, kan göra partiet till en bångstyrig folkrörelse igen.

När Katalys i höstas presenterade en kritisk analys av valet hette det att partiets medlemmar inte längre skulle ses som en belastning. S behöver bli mer lyhört och demokratiskt, sa de, med fler beslutande medlemsomröstningar, full motionsrätt till kongresserna och möjlighet för aktiva att vara med och utveckla socialdemokratiska reformförslag.

»Man måste också våga modernisera de interna processerna och liksom nästan alla andra demokratiska partier i västvärlden ha öppna kandidaturer till ledningen och direktval via medlemsomröstning till partiledar- och partisekreterarposten«, stod det i Katalys analys.

En ordning inte olikt den som tog deras förebild Jeremy Corbyn och hans vänster till makten i Labour.

»Det som är avgörande är att när vi väljer personer till olika uppdrag ska de väljas med ett politiskt mandat, och då måste de kandidera med en idé.« Tidigare riksdagsledamoten Sara Karlsson är en av grundarna till Reformisterna. Foto: Linnea Vesterlund

Det här är känslig materia inom den fraktionsrädda socialdemokratin. Maktbärarna i partiet gillar inte tanken på att medlemmar ska avgöra partiledarfrågan. Lars Stjernkvist, tidigare partisekreterare i S, poängterar att öppenhet måste ske med balans; det behövs en valberedning som hittar majoriteter – innan det blir hårda låsningar.

– Och oron för sådana låsningar kommer nog att prägla ställningstaganden.

Tidigare riksdagsledamoten Sara Karlsson, en av medgrundarna till Reformisterna, säger att partivalsfrågan inte diskuterats på föreningens möten. Men tillägger:

– Det är absolut en fråga om vi skulle diskutera organisatoriska frågor, och då skulle många tycka att »varför inte pröva det?«.

– Men jag tror inte att det är avgörande om man har en medlemsomröstning eller inte. Det som är avgörande är att när vi väljer personer till olika uppdrag ska de väljas med ett politiskt mandat, och då måste de kandidera med en idé.

En del debattörer, främst på högerkanten, har sedan Reformisterna lanserade sig spekulerat i om grupperingen i själva verket står partiledningen nära, och att allt är en skicklig manöver från Löfven för att hålla tillbaka tappet vänsterut. Där Jonas Sjöstedt och hans parti står och viftar med förslag som liknar Reformisternas.

Så skulle man kunna tolka det överväldigande mottagande som vänsterföreningen fick av S partitopp, inte minst av partisek-reteraren Lena Rådström Baastad, som »alltid välkomnar när det bildas nya socialdemokratiska föreningar, som kan vara med och stärka politikutvecklingen och stärka idédebatten«.

Eller så var det en björnkram.

Erfarna socialdemokrater vet att maktsprång ofta föregås av försök till ändringar av stadgarna. I bakgrundssamtal har personer i den socialdemokratiska vänstern sagt att många på den kanten saknar förtroende för Stefan Löfven och att den verkliga förändringen kan ske först när han har lämnat sin post.

På frågan om Sara Karlsson tycker att Stefan Löfven är rätt person att förändra partiet, säger hon att hon inte vet. Men att han inte behöver vara fel.

– Vill han? Det kan bara han själv svara på.

Så försvagat som partiet är i dag tar partiledningen Reformisternas utspel på allvar, hävdar en S-källa med lång erfarenhet från regeringsarbetet.

– Det behövs inte så mycket för att ta över en förening som kallar sig parti i dag, säger personen.

Samtidigt, lär de erfarna socialdemokraterna påpeka: att vinna på en kongress är inte detsamma som att vinna i politiken.

Efter att Håkan Juholt klivit ner från scenen på kongressen 1993 befann han sig i en smärre chock. Det var ju trots allt en ganska omvälvande sak som han hade motionerat för – och hade fått igenom. Juholt och Lars Stjernkvist gick åt sidan och »Stjerna« gjorde det han kunde för att lugna sin kamrat. Precis då drog Aktuellts sändning i gång, med Håkan Juholts motion som toppnyhet.

Febril aktivitet utbröt i partistyrelsen, minns Stjernkvist. Kort därefter gjorde partiet – som sätter en ära i att ära ett kongressbeslut – som det brukar.

– Kongressen tog andra beslut som neutraliserade det mest dramatiska om att lägga om den ekonomiska politiken, berättar Lars Stjernkvist.

Kanske är Reformisterna, som förre S-ledaren Göran Persson uttrycker det, inget annat än »en följare i en gammal tradition«. Och när kongressen stänger portarna har pragmatikerna vunnit.

Läs mer:

S-veteraner tycker till om Reformiserna

Reformisterna: »S har blivit visionslöst«

Johan Hakelius: Go vänster, young man

Veckans FOKUS: »Måste. Hitta. Växtnäring – socialdemokrati i kris«

Strid om S strategi: »Enough is enough!«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Ekonomi
Blogg / Ekonomi

Bolagsjättar med egen utrikespolitik

Bolagsjättarna är numera stora som stater och beter sig också som nationer - med en helt egen utrikespolitik.

Ekonomi / Utrikes

Grispest höjer köttpriset i Kina – väcker symbolisk oro

En svinpest har drabbat Kina. Det driver upp fläskpriset – vilket skapar en ekonomisk oro i landet.

Blogg / Ekonomi / Inrikes

Göran Persson går i Carl Bildts fotspår

Blogg: Göran Persson vägrar sälja aktier när nya uppdrag adderas till portföljen. Carl Bildt har gjort likadant. Enda skillnaden – den ene är socialdemokrat.

Prenumerera