Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Blogg

Klass mot politisk klass

Ung Vänsters försök att störa ut Sverigedemokraterna visar att Jonas Sjöstedts ungdomsförbund både saknar analysförmåga och klassmedvetande.

Jonas Sjöstedt kan inte riktigt bestämma sig för om hans ungdomsförbund gör fel när det uppmanar sina medlemmar att störa ut Jimmie Åkesson då han talar. Han vill nog helst säga att det inte är fel, men hänvisar samtidigt till polisen, så kanske är det lite fel, ändå.

Det anmärkningsvärda med det är inte Sjöstedt hållning. Det är att ingen, Sverigedemokrater inkluderade, verkar särskilt upprörd över Ung vänsters skriktaktik. Det görs formella markeringar av ett antal ledarskribenter, men inte mycket mer. Ett skäl är förstås att de drabbade är Sverigedemokraterna. Men ett annat, och antagligen viktigare, är att allt fler upplever Ung vänsters sätt att agera på som genant och irrelevant, snarare än militant. Antagligen är det dessutom till fördel för Sverigedemokraterna, snarare än tvärtom.

Det här baserar sig på partiernas egna erfarenheter.

Ung vänsters taktik är, om man bara minns de senaste åren, inte särskilt extrem. Fram tills för något år sedan har tvärtom huvudfåran i svensk politik varit att ignorera och i möjligaste mån tysta ned Sverigedemokraterna. Alla har inte använt megafoner och vuvuzelor för att göra det, men tanken bakom att inte debattera, inte diskutera och isolera, har varit densamma. Officiellt är det här fortfarande huvudfåran, men eftersom taktiken har lett till att den politiska debatten nästan uteslutande utgörs av diskussioner om och reaktioner på Sverigedemokraterna, har rätt många börjat inse att det inte fungerar.

Det är bara det att ingen vill vara först med att sätta en ny standard. Det sker istället en krypande förändring. Först kan man inte debattera med SD. Sedan kan man debattera, men inte förhandla. Sedan kan man tala i utskotten, men inte på annan plats. Och så vidare.

Det Ung vänster oroar sig för och försöker stoppa är med andra ord precis det som sker: Sverigedemokraterna håller gradvis på att ”normaliseras” i svensk politik. Ung vänster försöker upprätthålla undantagstillståndet i ett läge när partipolitiker med ett uns av klarsyn börjat acceptera att det slaget är förlorat och letar efter en ny väg framåt. Sverigedemokraterna, å sin sida, är säkert glada över Ung vänsters konservatism i det här avseendet. En normalisering av Sverigedemokraterna är något de kämpat för, men det är också en gigantisk risktagning. Hur länge kan man upprätthålla sitt vinnande utanförskap, om man blir ett parti bland andra? Ung vänster är precis rätt fiende. Liten och ofarlig, men högljudd och polariserande på ett sätt som mobiliserar de egna.

Ung vänster har förstås också rätt i att det finns mycket i Sverigedemokraternas nära förflutna, i nuvarande partikadrer och antagligen i partiets utveckling om det fortsätter att växa, som är ovanligt oaptitligt. Det här är ett parti startat av gamla nazister. Det är ingen bagatell. Men det Ung vänster – och fram till nu nästan hela det politiska etablissemanget – inte kan förlika sig med är att den som bara ser just det, aldrig kommer att begripa varför Sverigedemokraterna har sådana framgångar.

Det är inte så att SD växer på grund av sina nazistiska rötter. Partiet växer trots dessa. Det är inte så att SD:s framgångar är bevis på en hård och spridd svensk rasism. Framgångarna bygger snarare på väljares vanmakt och frustration, när de upplever att de etablerade partierna allt mer givit uttryck för verklighetsfrämmande, tidvis rätt extrema floskler.

Ska man förstå varför Sverigedemokraterna går framåt, måste man begripa att de gör det därför att de som röstar på SD inte uppfattar partiet som extremt och avvikande. De uppfattar det tvärtom som normalt och rimligt. De förstår precis vad Jimmie Åkesson menar när han åberopar Per Albin Hansson.

Vill man bättre förstå hur det här fungerar finns ett utmärkt reportage av Kenan Habul i dagens Aftonbladet. Habul har rest med Jimmie Åkesson på turné i norra Sverige, där Socialdemokraterna nu tappar stort till SD. De som intervjuas återkommer till att Socialdemokraterna, det naturliga valet i norra Sverige, inte längre känns igen.

Det här är människor som känner sig politiskt övergivna, inte för att de själva bytt åsikt, utan därför att de etablerade partierna förändrats och blivit språkrör för en urban, övre medelklass. Det här är människor som förstått att uttryck som ”förlorare” och Hillary Clintons ”de bedrövliga”, gäller alla som inte tillhör denna urbana, övre medelklass. De etablerade partierna har ställt dem inför ett ultimatum: bli som vi, eller vi kopplar bort er. De har valt ett tredje alternativ, när det dök upp. Det har inte ett dugg att göra med nazism och mycket mindre med rasism, än vad Ung vänster och andra vill tro.

Att det som skett i andra delar av landet nu sker i norra Sverige gör saken bara tydligare: det här är till en ganska stor del en klasskamp. Och Ung vänster ställer sig, med förbundets egna terminologi, på den härskande klassens sida.

Det är förstås en strid som redan är förlorad, men den kan ändå sluta på många olika sätt. Det som börjar bli tydligt är detta: ju längre det dröjer för de andra partierna att medverka till en normalisering av svensk offentlighet, där inte en femtedel eller fjärdedel av väljarna omyndigförklaras, desto större är risken för ökad polarisering och ett olyckligt slut.

Så, Jonas, om du undrar: Ung vänster gör fel på mer än ett sätt: moraliskt, taktiskt, demokratiskt och ideologiskt. Dessutom verkar ditt ungdomsförbund sakna klassmedvetande.

 

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera