Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Ett omöjligt uppdrag

Nicola Clase försöker förstå både flyktingar och migranter.

Från entrén i jugendhuset på Fredsgatan i Stockholms Klarakvarter, uppför en trappa, förbi en kollega som hon blixtsnabbt presenterar som »min stjärnmedarbetare« – och med ivriga steg fram genom en smal korridor visar Nicola Clase vägen till sitt tjänsterum på UD. Där står ett fönster öppet. Gatans sensommarlarm studsar in och ilar ut. Överallt möter ögat stora färggranna kartor. Två är utlagda på bordet. Mellan fönstren hänger en tredje.

Som Sveriges ambassadör i Storbritannien gjorde Nicola Clase häromåret en femtio minuter lång radiodokumentär i BBC world service. Dokumentären hette »The swedish ambassador’s guide to Eurovision«. Clase, ett stort fan av tävlingen, tyckte att politiker och diplomater borde ta den på större allvar. Världens största underhållningsprogram handlar ju lika mycket om politik som pop. I dokumentären sa tävlingens överhuvud under åtta år att Eurovisions förmåga att skapa samhörighet berodde på ett beslut: att bannlysa kartorna. Hur klarar man sig utan kartor?, undrade Clase, och fick svaret: »Man kan göra suddiga kartor.«

Kartor utan gränser, häpnadsväckande!, utbrast Nicola Clase. Efter sex år i London reste hon tillbaka till Stockholm, och blev Utrikesdepartementets samordnare för migrations- och flyktingfrågor.

– Det gäller att upprätthålla den intellektuella disciplinen, säger hon, och syftar på den i debatten olyckliga hopklumpningen av migranter och flyktingar där migranter blir en övergripande beskrivning, men många är flyktingar, med rätt till skydd.

Hon böjer sig över en av kartorna på bordet.

– Tittar du på Mellanöstern i dag, så är det primärt flyktingar. Huvuddelen kommer ju från kriget i Syrien. Tittar man på Afrika så är det en blandning. Ett antal stora kriser generar flyktingar. Den främsta är Sydsudan. Sedan har du Somalia. Men det finns också väldigt stor migration i Afrika.

Hon flyttar blicken till den andra kartan.

– Tittar man på den här kartan, så är det just området här – i Ecowas-länderna – där det råder fri rörlighet och är väldigt mycket migration, som är det område i världen där önskan att mi­grera är störst. Vi har alltså en blandning av migranter och flyktingar. Vad som då blir rätt komplicerat är att   …

Clase reser sig upp. Pekar på den tredje kartan, den på väggen.

– … en resa kan ju börja här i Guinea, och så   – det är ju fri rörlighet här, hela det här området  – och då kanske man inte har mycket pengar, och tar sig kanske till Mali, kanske vidare till Niger. Sedan kommer man till platser som Agades. Eller Vintar, där man måste fatta beslut om huruvida man ska ta sig igenom Sahara. Då lämnar man Ecowas-regionen, och den fria rörligheten, och det är här som vi har noterat med förskräckelse hur många som stryker med i öknen. Exakt hur många som dör vet vi inte, men det är väldigt ofta unga killar som tar den vägen.

– Sträckan här från Agades till Libyen tar tre dagar med pickuptruck. Och då är vi i Libyen, och kommer du dit utan papper är det lätt att du fångas upp av milis. Då hamnar du i förvar. Och då blir det rätt illa. Sedan kommer nästa steg. Om man lyckas ta sig vidare till Medelhavet väntar nästa prövning. Att ta sig över. Det är väldigt mycket färre i dag som når till Medelhavet.

Den dagsaktuella siffran är 67 000 som hittills har tagit sig över Medelhavet i år. Den kan jämföras med 2016. Då reste 181 000 enkom på den centrala Medelhavsrutten.

– Det är en jätteskillnad, men det som är problemet nu är att dödligheten ökar på Medelhavet.

För två år sedan var det en på 43 som dog på den centrala Medelhavsrutten, i dag är det en på 17.

– Så det är mycket jobb med att försöka ge så mycket information som möjligt till de personer som ger sig ut på de här resorna.

På ett fotografi på väggen syns några killar som försökte.

– Vi var i Mali i en stad som heter Gao. Det kan jag inte rekommendera, att resa dit. Det är nästan en krigszon. Vi var på ett migranthus, och träffade de här killarna. Det här var en man som hade farit så illa att han bara satt i ett hörn. De hade släppts av i öknen, trott att det skulle finnas världens möjligheter. Men det visade sig inte stämma. En hade förstått att han blivit lurad och tagit sig tillbaka till Gao, men killen i gul tröja gick inte att få kontakt med.

Hon pekar på honom på fotografiet.

– Då kommer jag tillbaka till det här jag började med, den intellektuella disciplinen, för att vi vill ju gärna att vi skiljer på migranter och flyktingar, men det blir allt svårare. För de använder numera oftast samma vägar. Och du kan börja som migrant, men du kanske blir så sårbar på vägen när du färdas att till slut så har du blivit i princip en flykting. Man har ofta numera börjat beskrivit de här personerna som »sårbara migranter«, men det är ju ofta ytterst utsatta personer, inte minst kvinnor; för det är ju så gott som bara kvinnor, det är otroligt hög andel flickor och kvinnor som färdas som utsätts för sexuella övergrepp.

Hon tittar på fotografiet igen.

– Jag måste ha människorna jag träffat på bild, så att jag blir påmind hela tiden om varför man går till jobbet.

Nicola Clase är född och uppvuxen i Göteborg, nära Nya varvets kyrkogård. Pappa var ingenjör, mamma hemmafru. Morfar diplomat. Hon tänkte bli arkeolog, läste Östasienlinjen på universitetet och valde kinesiska som huvudspråk.

– Det var det ingen annan som gjorde, och på UD kunde man härbärgera en sådan som jag.

Mer besvärande tyckte UD att det var att Nicola Clase som 23-åring hade cyklat sig igenom fem länder i Afrika.

– Min man, en amerikan som ännu inte var min man då, tyckte att det var ett bra sätt att upptäcka världen på. Vi åkte genom Kenya, Uganda, dåvarande Zaire, Rwanda och Burundi. I två månader var vi ute. Jag kan inte rekommendera det i dag, för farligt.

Vad kan omvärlden göra för att vända den utvecklingen i Afrika?

– Om jag i dag står på gränsen till Sydsudan och pratar med unga människor om varför de reser ser man att vi skulle kunna bli lite bättre på hälso- och sjukvård för de här grupperna. Och utbildning. Om man tittar på siffrorna för utbildning söder om Sahara så blir man faktiskt lite orolig, och talar man om flickor är det väldigt dåligt. Om vi vill att Afrika ska komma igen kan vi inte hoppa över utbildning. <

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera