Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
kulturbloggen

Bästa Augustnomineringen

»Ædnan« tar modern svensk poesi ett jättekliv framåt.

Veckans melodi har varit klagosång. Många stora författare förbisågs när juryn nominerade skönlitteratur till Augustpriset i år, och det har orsakat en del gnissel. Skrivande stjärnor som Jonas Hassen Khemiri, Sara Stridsberg, Jonas Gardell och Agnes Lidbeck hör till dem som gett ut hyllade romaner i år men som inte kallades upp på Södra teaterns scen där de nominerade presenterades i veckan.

Men det var trots allt några som nominerades i år också. Sex stycken som vanligt. Och jag är mer benägen att stämma upp i glädjesång över vilka det faktiskt blev.

Poeter. Två diktsamlingar. Jag kan inte minnas när det hände senast.

Augustjuryn har i år önskat poesin välkommen tillbaka. Det är något som ligger i luften.

I flera decennier har den breda allmänhetens intresse för poesi krympt, i samma takt som den har blivit inåtvänd och konstnärligt utforskande. Med hiphoppen kom spoken word och Poetry Slam och väckte ett nytt intresse för rytmiska förtätade texter hos unga, och med tiden har de etablerade poeternas intresse för en berättande poesi återvänt.

Det intresset kröntes i år med den magnifika diktromanen »Ædnan«, en poetisk debut av Linnea Axelsson, som för åtta år sedan skrev sin första roman »Tvillingsmycket«.

»Ædnan« är en släktkrönika som löper över hela 1900-talet och berättar ett par samiska familjers öden från fjällnära nomadliv under det tidiga förra seklet till dagens vardagsliv: »Halvsvenskar som / latar sig hemma«, både en del av samhället och några som både vill vara och motvilligt är de andra. Det är mättat och händelserikt och ger en politiskt laddad inblick i samiskt liv förr och nu.

Men om vi nu ändå ska klagosjunga så tycker jag det är märkligt att Sami Said inte har nominerats för någon av sina tidigare romaner. Det är med andra ord på tiden att han blev det nu för sin »Människan är den vackraste staden«. Dessutom undrar jag över en tredje, saknad, poet, Katarina Frostenson. Hennes diktsamling från i våras »Sju grenar« är inte bara stor poesi, den är mer tillgänglig än många tidigare år då hon nominerats, totalt fyra gånger, 1991, 1999, 2008 och 2013. Hon är således en av dem som varit nominerad flest gånger. Också Katarina Frostenson har rört sig stadigt mot det berättande sedan millennieskiftet, i den senaste diktsamlingen främst via promenader i Vasastan.

Men Augustjuryn valde en annan poets promenader i Vasastan. Ulf Erikssons »Skalornas förråd« kan med sina avslutade dikter rentav vara en väg tillbaka in i poesin för dem som sedan 1990-talet har tappat bort den, med sina reminiscenser från en svunnen barndom. Barndomen behandlad som naturlyrik.

Jag tippar att »Ædnan« vinner och, hur mycket jag än skulle unna den lågmält roliga och myllrande Sami Said ett Augustpris, jag hoppas innerligt att det blir så. Det är ett tillfälle för unikt för att förbigå. Det berättande dikteposet tillbaka. Hjälp Axelssons bok bli den satsbräda för den framtida svenska poesin som den har kapacitet för.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera