Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

»Kulturprofilen« anas – hennes nya är en nyckelroman

Kulturprofilen kan anas som ett »du«. Katarina Frostensons nya diktsamling kan – tvärtemot vad många säger – läsas som en nyckelroman.

Det har lagts några spaltmeter på att betyga att Katarina Frostensons nya diktsamling »Sju grenar« varken kan eller bör läsas som en nyckelroman. I själva verket lämpar den sig ypperligt för det. En vän får demens, döda släktingar tilltalas direkt. I vissa fall så tydligt att namnen står med, som i dikten »Far« om hennes pappa, agronomen Georg. Och i den kärleksfulla dikten »Tig min skatt« anas hennes make – »kulturprofilen« –  i form av ett »du«, komma hem till synes mitt i natten.

»Jag kan höra på långt håll att det är du / som kommer / jag hör bara det / dina steg / särskildheten i att sätta / ner foten så tyst / kanske hälen sist för hon / sover nog nu«

Katarina Frostenson är en hörande poet, hennes dikter smakar på orden, ljudar och leker med språkets rim och likheter.

Men mer spännande är nog ändå att fördomsfritt följa med det diktjag som lever i »utkanten« av en hård stad där människor stirrar tomt in i sina skärmar medan rädslan för terror, i form av en »hatbevingad« skåpbil, för miljöförstöringen och för tiggare sprider sig.

Katarina Frostenson är en hörande poet, hennes dikter smakar på orden, ljudar och leker med språkets rim och likheter. Men i de senaste diktsamlingarna, efter millennieskiftet, har hon jobbat på att se mer, vilket har gjort hennes lyrik, som en gång väckte kontrovers med sin svårbegriplighet, ganska samhällstillvänd.

Det är en utmaning att beskriva samtidens problem och orättvisor utan att hamna i socialrealistisk plakatpoesi, men Frostenson hanterar det elegant genom att gestalta den personliga känslan inför att befinna sig på konstmuseet Beaubourg i Paris när lastbilsdådet i Nice genomförs. En utsträckt hand i avsnittet Tanken på en gåva: »människan – att först förstöra, sen ge ner«,  väcker på liknande vis tvivel och kval:

»Ska jag ge i dag / hon är svart nästan / bränd av solen«

Diktjaget vaknar i en fasansfull lust att skrika, plågad av att inte känna något: »det gör ont att det inte gör ont«

Diktjaget vill vara en av de omoderna, som sitter »utan skärmarnas blänk i sina anleten«

»Sju grenar« är i mångt och mycket en diktsamling om åldrande, om att visserligen hänga med i sin tid, men att inte vilja göra det längre, en vemodig kritik inte mot ungdomens utan mot konsumtionssamhällets fåfänga övermod.

»världen är gammal och blicken släckt / eller / det är kanske bara / jag som är gammal –«

Diktjaget vill vara en av de omoderna, som sitter »utan skärmarnas blänk i sina anleten«, ett avståndstagande från en mänsklighet som tar bilder av ting innan de ens hunnit se vad det är de har framför sig. Och som gammal ofta är äldst så blir kritiken emellanåt svidande.  Så ser Frostenson till exempel hur lätt återvinningen hittat sin roll som den moderna människans botgöring:

»tingestar tomma, dalar och dunsar: något tomt far / mot en grund, åh, här sker något, äntligen händer det saker!«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera