Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Den virala paradoxen

Rätt i sak spelar ingen roll. När alltför många vredgas på webben svänger sympatierna.

Att öppet säga ifrån när någon vräker ur sig något nedlåtande eller beter sig illa brukar framhållas som en god gärning, och betraktas som viktigt för att upprätthålla gemensamma värderingar.

Men internet, med sin exponentiella logik, tycks kasta omkull det där. Ungefär samtidigt som några av de utpekade förövarna under förra årets metoo-avslöjanden börjat pocka på uppmärksamhet, har en rapport kommit om hur viral vrede påverkar människors syn på kränkande beteenden. Stanford­professorn Benoît Monin har genomfört sex experiment på 3 377 deltagare och upptäckt att ilskna reaktioner mot mobbningsbeteende väcker sympati och beundran så länge de framförs som individuella påpekanden och fördömanden. Men när dessa mångfaldigas svänger sympatierna över till mobbaren. Synen på den goda gärningen växlar alltså skepnad. I takt med att kritiken av mobbningen eller trakasseriet blir allmän egendom och eskalerar upplevs inte det sunda tillrättavisandet som sympatiskt. Tvärtom. Som mobbning av mobbaren, som överreaktion, och som ett obehagligt kollektivt fördömande.

– Ett av inslagen i den digitala tidsåldern är ju att vem som helst som säger något eller gör något kan få en enorm spridning på det, oavsett om det är avsikten eller inte. En person behöver inte vara på sociala medier, deras ord eller handlingar kan bli virala ändå, säger Benoît Monin.

I en av studierna visade han sina försöksdeltagare ett inlägg från en verklig händelse: En kvinna lade ut en bild på sig själv när hon gjorde en obscen gest och låtsades vråla intill en skylt som utanför Arlingtons nationella krigskyrkogård uppmanade »Tystnad och respekt«. Vad tyckte försöksdeltagarna om hon som postat? Pueril, sa de flesta, beteendet var förkastligt. Och den person som på sociala medier fördömt kvinnans beteende fick försökspersonernas respekt och applåder. Men när de såg att fördömandet fick medhåll av många andra fick de en mer fientlig syn på det. Det första populära fördömandet bestraffades alltså av de senare, trots att dessa bara höll med om och stämde in.

Det finns uppenbarligen en balans mellan sympati och vrede. Vid en viss tidpunkt börjar vi uppleva mobbningen av den osympatiske som värre än dennes ursprungliga handling.

Förövarens sociala status spelar tydligen ingen roll. I en studie visade Monin ett verkligt inlägg från sociala medier: en komiker förlöjligade en överviktig kvinna. För några beskrevs komikern som en av många i djungeln av sociala medier-junkies. För andra som en framtida superstjärna.

Oavsett status väckte komikern ingen sympati. Även om de trodde att talangen kunde orsaka större skada genom sin förnedrande postning. Men också i denna studie försvann vreden mot bägge mobbarna i takt med att drevet växte och spreds.

Samma öde drabbade en osympatisk vit makt-kille i ett av delexperimenten. Man fattade sympati för honom också, när drevet mot honom blev för vildsint.

Studien pekar alltså på att vår digitala tidsålder rymmer en moralisk maning: en samling individuellt berömvärda ageranden kan kumulativt resultera i ett oschysst slutresultat. Benoît Monins slutsats är inte att människor ska hålla käft om andras felbeteenden. Men överväga om mass-shaming gentemot specifika individer är det bästa sättet att förbättra världen på.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera