Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Debatt

Miljöpartiets kris handlar om regeringsfrågan

För chansen att få regera har Miljöpartiet gett upp sin ursprungliga värdegrund. Nu måste partiet hämta sig i opposition och återgå till sina ideologiska rötter, skriver Birger Schlaug.

Säg det parti där det inte finns interna splittringar i ledningen. Så på den punkten är Fokus konstaterande om Miljöpartiet inte särskilt upphetsande. När partier förflyttar sina politiska positioner – och till och med värderingsgrunder – måste rimligen splittring följa. För Miljöpartiets del bottnar spänningarna egentligen i vad man anser vara »regeringsduglighet«.

Den nu ledande strömningen menar att man måste slipa av de politiska ståndpunkter som andra partier, främst Socialdemokraterna, ogillar.  Det gäller sådant som kritik av arbetslinje och globalisering, införande av medborgarlön, motstånd mot militär upprustning och starkt försvar för civilsamhällets roll i samhället. Partiets ledning har, vilket spiller över på de flesta politiska områden, vandrat från den ursprungliga värdegrunden till att mer anpassa sig till ekomodernismens tes om att ekologisk hållbarhet går hand i hand med ekonomisk tillväxt även i redan materiellt rika länder. Denna förflyttning har gjort det lättare för andra partier att se MP som en tänkbar regeringspartner.

I själva verket redogjorde Göran Persson redan 1998 – när vi samtalade första gången om det budgetsamarbete som bland annat ledde fram till grön skatteväxling, friår och stopp för nya miljarder till militärens svarta hål – vad som krävdes för regeringsmedverkan. Stoppa tillväxtkritiken, lägg ner »den mer pacifistiska uppfattningen« samt avveckla EU-motståndet. Till detta lades att ledningen måste kunna hantera sitt parti, vilket ska tolkas som att köra över intern opposition för att klara hem uppgörelser inom en regering.

De som förde partiet i denna riktning var språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Första steget skedde den 1 augusti 2004 då dessa tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly, skrev på DN Debatt:

»Våra tre partier är fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer.«

Det var ett ett budskap som stred totalt mot partiprogram, kongressbeslut och partiets ideologiska bas. Men Göran Persson hade fått signalen. Språkrören kunde köra över sitt parti. I detta finns också kärnan i det som blev den mest synliga splittringen i partiets riksdagsgrupp och som fick till följd att Carl Schlyter, Valter Mutt och Annika Lillemets inte kandiderade till riksdagen i årets val.

Kan man då ge Gustav Fridolin och Isabella Lövin skulden för att det inte gick speciellt bra i valet? Knappast, den strategi man arbetat utifrån har haft stöd av majoriteten i såväl riksdagsgrupp som partistyrelse. De strategier man har valt har bekräftats av kongresser. Den strategi man strikt följt med motiveringen att partiet ska vara regeringsdugligt har varit att språkrören under fyra år i princip varit språkrör för regeringen, inte för Miljöpartiet. Denna strategi har genomförts konsekvent med några få undantag. De riksdagsledamöter som försökt framföra partiets politik har kritiserats för att driva plakatpolitik. Isabella Lövin hävdade till och med, som avslutning på förra årets kongress, att dåliga opinionssiffror berodde på att främst de tre ovan namngivna valt att torgföra partiets ideologiska grundbultar.

Inför regeringsbildandet 2014 var Miljöpartiet ohyggligt dåligt förberett, man var så inriktad på att få statsrådsposter att Socialdemokraterna tycks ha sett ynnesten att ge partiet dessa som sin stora kompromiss. Om partiet får erbjudandet, och väljer, att ingå i en ny regering lär den inslagna vägen fortsätta. Troligtvis med Per Bolund som nytt språkrör när Gustav Fridolin avgår nästa år.

Hamnar partiet däremot i opposition kan man lättare, om man så vill, återgå till sina rötter som grönt radikalt parti med grundbultar som miljö, fredspolitik, rättfärdig fördelning samt försvar av civilsamhällets ställning gentemot både stat och kapital. Helt enkelt bryta med ekomodernismen och lämna den banala föreställningen att opinionsbildning för systemförändringar är plakatpolitik. Det lär kräva nya frontpersoner och grön omstart. Inte så lätt det heller.

Birger Schlaug

Tidigare språkrör, Miljöpartiet

Läs Fokus artikel »Nu måste något hända i MP« här

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera