Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
kulturbloggen

Äntligen törs även konservativa säga vad de tycker

Varför så himla rädda?

Det finns en middagsscen i den franska 1990-talsfilmen »Ett vinterhjärta«. av , där en av huvudpersonerna Stéphane (Daniel Auteuil) som vanligt sitter tyst medan det övriga sällskapet debatterar hett. Efter ett tag blir de alla obekväma av att han inte säger något, trots att debatten handlar om ämnen där han har sin expertis, konst och musik. De känner på sig att han tänker sina åsikter i stället.

Stephane hävdar då att han tycker att de andras åsikter tar ut varandra och att det därför inte är någon mening för honom att tillägga något. Till sist utbrister den andra huvudpersonen, hans romantiska kontrahent, Camille (Emmanuelle Béart), irriterat: »Genom att prata så tar vi, förstås, risken att ha fel.«.

Ledarskribenten Erik Helmerson (DN 20/12) hittar i den nyligen utkomna boken »Klanen«. från Timbro Förlag det slutgiltiga beviset för att den svenska åsiktskorridoren är jämnad med marken.

Beviset som framhålls är att boken, som handlar om klantänkandets faror, hyllades tämligen unisont av recensenter, och han avslutar sitt ledarstick med konstaterandet att vi äntligen kan slå fast att man får säga vad man vill i det här landet och att vi hädanefter, i stället för rasistanklagelser och kronisk självömkan bör luta oss mot argument. Klokt så.

Men en Aftonbladetrecensent tyckte annorlunda än övriga recensenter. Och detta vädrande av en åsikt har väckt det vanliga skränet om åsiktskorridorer.

Tröttsamt, dels för att det har ju de facto aldrig i modern tid varit förbjudet att säga någonting i det här landet (jag bryr mig inte om att gå in på brottsliga undantag). Dels för att om det nu är så att det faktiskt fanns en åsiktskorridor som florerade under »peak woke«, »höjdpunkten för nyvänsterns speciella radikalism, den som kunde hitta rasism i en punkterad tennisboll«., som Erik Helmerson beskriver den, så skapades den ju inte av den radikalvänster som uttryckte sina åsikter – utan av alla de socialkonservativa som satt ofattbart tysta i ett hörn och skälvde av rädsla för att öppna munnen och berätta att de tyckte annorlunda.

Vad väntade man på? Medhåll? För att först sedan våga säga att man håller med medhållaren?

Till Stéphanes försvar får man framhålla att han aldrig försökte hävda att det var de andra som hindrade honom att tala, genom att uttrycka åsikter som han inte kunde dela.

I stället medgav han att han kanske bara var rädd.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera