Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Aktuellt / Inrikes

DÖ driver Ulf Kristersson mot stupet

I botten av allianskrisen ligger decemberöverenskommelsen. Centern och Liberalerna har egentligen aldrig lämnat den. Det kan betyda extraval.

Stämningen i centertoppen låg någonstans mellan lättnad och entusiasm.

Det hade blivit allt tydligare att Annie och Anna – förnamnsintimitet är regel för kvinnliga politiker – inte fann varand­ra. Från centerpartistisk sida uppfattade man det som att Kinberg Batra inte hade ett tydligt mandat från sitt parti. Dessutom använde centerpartister ofta det gamla begreppet: »personkemi«.

Och så kom det där textmeddelandet till alliansledarna i mitten av januari 2017. Anna Kinberg Batra meddelade att hon tänkte föreslå att alliansen lade fram en gemensam budget, redan den hösten. Röstade Sverigedemokraterna för den, skulle regeringen falla och decemberöverenskommelsen skrotats på riktigt.

– Det skapade mycket indignation, säger en central centerkälla:

– Annie tog illa vid sig på ett personligt plan.

Det var därför lättnaden, till och med entusiasmen, spred sig i Centerns toppskikt när Anna Kinberg Batra fick ge plats för Ulf Kristersson.

– Jag är odelat positiv till Ulf Kristersson, sa en centerpartist i den absoluta toppen i början av det här året:

– Alla längtade efter en möjlighet till nystart inom alliansen och med Ulf kom den.

Centerstudenterna, som visserligen hör till partiets högerfalang, lät trycka upp »Almedalens succétröja«, en t-shirt med trycket »Kristersson Lööf ’18« på amerikanskt presidentvalsmanér. Lööf fick lite större typsnitt, men Kristersson stod överst. Tröjan går fortfarande att köpa på deras hemsida, om än till halva priset: 40 kronor.

Men under ytan var de konflikter som Anna Kinberg Batra blottlagt lika levande och lika olösta.

***

Det går inte att förklara hur den här regeringsbildningen skurit ihop utan att återvända till decemberöverenskommelsen.

Den kom till julhelgen 2014 för att undvika det extraval Stefan Löfven utlyst, efter att Sverigedemokraterna sett till att den rödgröna regeringen tvingades regera med alliansens budget. Den största partikonstellationen och dess budget skulle i fortsättningen släppas fram till regeringsmakten. Allianspartierna tvingades hålla tillbaka sina egna gemensamma förslag, av rädsla för att Sverigedemokraterna skulle rösta på dem. Ironiskt nog i ett läge då alliansen var ense om att de politiskt stod varandra närmare än någonsin.

Det var för mycket för de breda lagren i Moderaterna och Kristdemokraterna.

Vad var poängen med att sitta i riksdagen, om man undvek att driva sin politik?

Partiledningarna, särskilt den moderata, försökte kväsa kritiken, men det eldade bara på missnöjet. I oktober 2015, bara nio månader efter att överenskommelsen slutits, prövades den av Kristdemokraternas riksting. Ebba Busch Thor pläderade för att hålla ingångna avtal, men röstades ner. Samma dag accepterade de andra allianspartierna faktum: Decemberöverenskommelsen var död.

Men faktumet var löst i kanterna.

För Moderaterna och Kristdemokraterna hade det blivit allt svårare att försvara uppgörelsen internt. DÖ:s död var en lättnad. För mittenpartierna var läget ett annat.

Bara någon vecka innan Kristdemokraternas riksting dödade DÖ, hade Centerpartiets partistämma bekräftat den. Decemberöverenskommelsen löste ett problem för liberaler och centerpartister. Den skapade en blocköverskridande konvention om det anständiga sättet att förhålla sig till Sverigedemokraterna. Som moralprincip var DÖ kanske en aning luddig – den hindrade på inget sätt att mittenpartierna och Sverigedemokraterna ändå röstade åt samma håll i stort och smått – men den friskrev partierna från att behöva försvara sig när sådant inträffade. Det var det fiffiga.

Om bara Alliansen fick ett mandat mer än de rödgröna i valet, kunde man tänka bort Sverigedemokraterna och bilda regering.

Det här var skälet till att inget egentligen hände, efter det dramatiska avskaffandet av DÖ. Bland moderater och kristdemokrater växte behovet av att lägga en gemensam alliansbudget och visa att DÖ var historia. Bland centerpartister och liberaler fanns inget sådant behov. De höll egentligen fast vid DÖ, hoppades på valframgång för att därefter kunna bilda alliansregering, helt i enlighet med DÖ:s principer och förhoppningsvis med Socialdemokraternas gillande, även om överenskommelsen formellt inte fanns.

Det var det här – den odödliga vålnaden av decemberöverenskommelsen – som Anna Kinberg Batra utmanade. Inget hade förändrats när Ulf Kristersson ersatte henne.

Så alliansen gick in i valrörelsen med skilda principer för regeringsbildningen. Mittenpartierna fanns kvar i DÖ. Moderaterna och Kristdemokraterna var lika tydliga med att DÖ var passé. Det var just det Ulf Kristersson menade med att driva regeringsbildningen »ända in i kaklet«.

De gick ut ur valrörelsen på samma oförenliga sätt och dessutom med ett mandat mindre än de rödgröna. Den konflikt Kinberg Batra hade gjort tydlig blev ännu tydligare, men nu i skarpt läge. Mittenpartierna hamnade i en självvald press under en överenskommelse som formellt inte längre fanns.

Lättnad och entusiasm är, denna vecka, inte de bästa orden för att beskriva stämningen i Centertoppen, särskilt när moderater kommer på tal.

Novemberöverenskommelse? Ebba Busch Thor (KD) och Ulf Kristersson (M) har funnit varand­ra, men fler behöver ansluta.  Foto: Tomas Oneborg/SVD/TT

– Vår slutsats, när vi låg illa till, var att vi skulle vara det pålitligaste allianspartiet, sade en central centerkälla i början av året:

– Det har varit vi och Moderaterna som drivit på mest för att ge gemensamma besked. Liberalerna har hållit emot.

Här finns en del av den paradox som nu låst sig: Centern identifierar sig som ett alliansparti, rent av som alliansens kärna, men det finns en annan sida, också den tydlig redan i början av året:

– Vi har inom Centern de som trivdes bäst på 90-talet, men den minoriteten blir mindre och mindre. Däremot finns en kategori liberaler i partiet som är väldigt bekymrade över Moderaternas upplevda högersväng. De säger inte rakt ut att vi skulle kunna hamna i en S-regering för att slippa Sverigedemokraterna och Hanif Bali, men det finns där, sa en partiföreträdare och anade hur det skulle gå:

– Det kan hända att vi försätter oss i ett hur-man-än-vänder-sig-läge. Här finns embryot något mycket smärtsamt för delar av partiet. Men hela skillnaden tror jag kommer att göras av vilken retorik partiledningen väljer.

Just den här centerpartisten var då övertygad om att »i det läget göra allt för att vi ska välja Ulf Kristersson«. Bland de få centerpartister som är villiga att tala om saken i dag finns en och annan med liknande inställning – »förverkliga så mycket av allianspolitik som möjligt genom att lägga fram den i riksdagen«, som en uttrycker det – men de är i minoritet. Det finns en stor uppslutning bakom Annie Lööf och hennes idé om att samtala med Miljöpartiet. För moderater skär den idén rakt in i vad det innebär att vara ett pålitligt alliansparti. De begriper inte ens tanken. En centralt placerad moderat:

– Det skapar ingen majoritet. Det skulle kräva stöd från S. Det skulle sakpolitiskt gå stick i stäv med det vi är överens om i alliansen. Jag begriper det inte, annat än som ett sätt att undvika att fatta beslut.

Det finns även Centerpartiet närstående som har sina dubier. Avståndet mellan Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) och Centern är större än det brukade vara, men ingen avgrund, åsiktsmässigt eller socialt: Centerns ekonomiske talesperson Emil Källström är son till vd:n och koncernchefen i LRF, Anders Källström, som själv var på tal som Centerledare efter Maud Olofsson. En källa med centeranknytning inom LRF säger att LRF-medlemmarnas syn på Sverigedemokraterna och hur de ska hanteras kan variera, men enigheten är stor om att Miljöpartiet är det sista parti man vill se i regeringen.

Är det ett stickspår för att lyfta fram Annie Lööf som statsministerkandidat? Är det Centerns motsvarighet till Socialdemokraternas försök att spräcka alliansen? Hypoteserna haglar, men landar oftast på samma ställe:

– I botten tror jag att det handlar om 143–144-frågan, säger en centralt placerad moderat:

– Nu har det rödgröna blocket ett mandat mer än alliansen. Skulle Miljöpartiet byta sida skulle vår koalition bli några mandat större.

Den, på pappret, övergivna decemberöverenskommelsen igen, alltså.

Det är här oförenligheten mellan allianspartiernas regeringsprinciper blir tydlig: Moderaternas och Kristdemokraternas lösningar utgår ifrån att decemberöverenskommelsen var ett kostsamt misstag som inte får upprepas. Centerns, kanske även Liberalernas, utgår ifrån att decemberöverenskommelsen måste återupprättas.

Decemberöverenskommelsen. Den 27 december 2014 kom sex partier överens om hur en minoritetsregering skulle styra landet. Två av partiledarna från då är utbytta – Moderaterna har ersatt Anna Kinberg Batra med Ulf Kristersson och Kristdemokraternas Göran Hägglund har ersatts av Ebba Busch Thor – två av partierna som går i bräschen för att uppgörelsen inte längre ska vara en del av den svenska politiken. Foto: Henrik Montgomery/ TT

Ingen med någorlunda insyn – moderat, centerpartist eller annan – tror att Ulf Kristersson förväntar sig att passera riksdagsomröstningen i nästa vecka. De som för någon vecka sedan trodde att Centern och Liberalerna till slut skulle ge med sig har splittrats i två grupper: de optimistiska tror att Kristersson kan röstas igenom i en tredje eller fjärde omgång. De pessimistiska tror att det blir extraval. Enigheten är stor om att ingen, utom Sverigedemokraterna, egentligen vill dit.

Det finns två skarpa prov till, förutom statsministeromröstningen. Det första är budgeten:

– Jag ser inga skäl för allianspartierna att rösta mot en moderat budget, vid sidan av formalia: en vriden tanke att inte heller riksdagen ska lägga skarpa förslag om en övergångsregering inte ska göra det, säger en moderat. Samma person tror ändå att det är mest sannolikt att det blir just så.

Det andra är behovet av en ny migrationslagstiftning. Om inte den gamla lagstiftningen från före skärpningen 2015 åter ska träda i kraft i sommar måste processen dra i gång nu. Det är också en konfliktyta mellan Centern och Moderaterna.

Det första verkliga solket i alliansens glädjebägare, efter Ulf Kristerssons tillträde, var att Centern bröt sig ur alliansen och sa ja till förlängda uppehållstillstånd för vissa ensamkommande i den så kallade gymnasielagen i februari i år:

– Centern gynnades opinionsmässigt av det. Vi straffades däremot av våra sympatisörer. Inte för att vi röstade mot lagen, utan för att de uppfattade det som problematiskt att vi drev politik i sällskap med Centern, som kunde stödja det här, säger en moderat med god kännedom om sitt partis opinionsmätningar.

En annan moderat tänker efter ett tag och suckar sedan:

– I magen känner jag nog att Centern väljer S, när det kommer till kritan.

Några minuter senare lutar samma person snarare åt att det blir extraval, men suckar igen:

– Det löser ju inget. Och vad skulle Centern kampanja på? Att väljarna levererar en riksdag som gör att de slipper ta itu med sina låsningar?

Kanske det. Ett extraval är ett stort risktagande, särskilt när Liberalerna gränslar riksdagsspärren. Men om Centern bara kan tänka sig en alliansregering som bildats i enlighet med den odöda decemberöverenskommelsen krävs en ny riksdag. I den skulle SD antagligen vara ännu större, men följer man DÖ:s logik är det oviktigt, så länge de inte har 51 procent. Det viktiga är att alliansen har ett mandat mer än de rödgröna. Det kan vara dit Centern tvingar sig självt.

Eller inte.

En centerpartist med insyn säger att pressen på partiledningen inte alls är särskilt stark. Majoriteten i partiet drar åt samma håll.

Och vilket håll är det?

Det blir tyst ett ögonblick:

– Det är lite oklart.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera