Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Rapport från ett mansläger

Efter metoo-rörelsen vill allt fler män utforska sig själva och sin manlighet. Fokus åkte på ett mansläger i Småland.

Ett gäng barbröstade och krigsmålade män stiger in i lokalen och tar till fånga fyra män, bland andra Alexander Bard. Ett sus av förvåning sprider sig bland de resterande cirka 140 männen i varierande ålder som ser på hur sällskapet förs bort.

Sedan får alla ögonbindlar pådragna av de krigsmålade männen. Varför känns ännu oklart när alla, i tystnad, får sitta ner och vänta. Minuterna går. En kvart hinner passera.

Egentligen får ingen säga något, men tystnaden bryts av en ensam röst.

– Ska vi bara låta dem ta våra äldre, utbrister någon i samlingslokalen, i den småländska skogen en mil utanför Emmaboda.

Snart paras vi ihop baserat på ålder; jag med en smal, läspande 33-åring från Valencia. Innan vi belagts med tystnadsplikt berättade spanjoren att han bland annat sysslar med porrteori och ska tala på en internationell porrfestival inom kort. Branschens forna storstjärna Jenna Jameson ska också medverka, skrattar killen i stålbågade glasögon.

Spanjoren, som egentligen ser ut att vara en typisk porrfestivalbesökare, förklarar att hjärnan inte kan skilja på porr och verklighet och därför är porr farligt. Han är alltså negativt inställd och är av åsikten att män bör låta bli porr. Mer hinner han inte säga förrän vi förses med ögonbindel.

Under tystnad får vi lyssna på skum didgeridoo i vad som känns som två–tre timmar. Man kan tappa förståndet för mindre, men ärligt talat har manslägret sänkt ens tröskel. Mycket som annars hade ifrågasatts ter sig rimligt i en omgivning av enbart män.

De senaste två dygnen har män i åldrarna 20 till 70 samlats i total frånvaro av kvinnor. Efter ett dygn spreds dock ryktet om att det i köket fanns en kvinna som lagade mat – men få hade faktiskt sett henne. Männen som står för matservering, som fått rabatterad deltagaravgift, kallas för volontärer och leds av en homosexuell britt – det är gaymännens roll, det är i varje fall så han beskrivs av andra som varit på lägret förr.

Till slut förs vi ut i lördagsnatten i skogen och får en träbit i handen. Framför oss hägrar en slags symbolisk vandring, där uppgiften framgår tydligt: att rädda Alexander Bard och de andra äldre.

Ritualen saknar inte kopplingar till »Sagan om ringen« – inte bara ska vi rädda andra utan också finna oss själva, samtidigt som vi inte tappar träbiten vi har fått i handen.

Till mitt stöd har jag en smal porrteoretiker i stålbågade glasögon, tillsammans ska vi finna vägen framåt. Samme man famlar just nu efter min hand och när han finner min arm vägrar han sedan att släppa taget om mig.

Efter att ha letts med små steg framåt når vi en portal i trä som byggts i skogen, där får vi ta av oss ögonbindeln. Sedan stiger vi nedför stentrappor och vidare utför en stig kantad av tända ljus och börjar sedan långsamt gå framåt.

 

»Ta hand om hela kroppen, syna din kuk. Om den är erigerad, bra, om inte så gör det inget.« Jakob Kærgaard föreläser om attbemästra sin »inre sexuella energi«.

Manligheten är i kris och behovet av rannsakning tycks vara akut. Under året som passerat sedan metoo-rörelsen drog in över västvärlden har diagnosen satt sig djupt. Alla tycks vara eniga om att det finns skäl att diskutera, ifrågasätta och resonera kring manlighet.

Vad innebär det att vara man under det sena 2010-talet? Svaret är inte entydigt. Finns det en »giftig manlighet« som måste rensas ut? Somliga feminister talar om att jämna ut orättvisan genom att männen ska ta ett steg tillbaka för att låta kvinnor jämna ut den historiska obalansen. Slagorden har skallat: »Krossa patriarkatet!«

Men vad ska männen, som åtnjuter denna makt och således utgör en del av det förhärskande patriarkatet, själva göra och hur ser riktningen framåt ut?

Ett växande antal män har å sin sida på senare år samlats på mansläger för att ­diskutera, delta i workshoppar och lyssna på föreläsare samt söka svar på de brännande frågorna om den egna manligheten.

Fenomenet mansläger är inget nytt. Även under 70-talets kortlivade mansrörelse anordnades sådana. Män deltog och »smekte varandra i stjärtarna«, enligt Jan Guillous avfärdande beskrivning i »Stora machoboken« från 1990. Rörelsen dog dock snart ut och den tidens mjuka velourman genomgick en metamorfas, till 80-talets hårda machoman med gymskulpterade muskler och tjock yuppieplånbok. Under 90-tal skedde en annan växling, till Robert Blys Järn Hans – en luden vildman vaknade till liv. Denna »mytopoetiska« mansrörelse hade också inslag av trummande och dansande. En primitiv kärna.

Som reaktion på den eran kom 00-talets metrosexuella man med vaxat bröst. Den rollen medgav en ny slags manlighet, som rev muren till gaymän. Plötsligt var heterosexuella män intresserade av utseende, mode och hudvård. Ytan var i centrum, som om man ägnat alltför mycket kraft och tid åt den inre världen. Mansbilden luckrades upp och i postmodernistisk anda gjordes definitionen flytande. Plötsligt fanns ett större utrymme.

Det senaste decenniets manlighet har definierats av prestationer. Män har med särskilt stor nit ägnat sig åt fysisk tukt. Kroppen ska inte bara följa ett gymideal utan ur kosten ska socker, kolhydrater och i vissa fall även alkohol strykas. Förr var det en subkultur av män som skulpterade sin fysik genom bodybuilding. Numera är det en del av den manliga folkrörelsen. Förr åt man mat, numera råder strikt kosthållning eller disciplinerad fasta med temporära tidsfönster när kalorierna ska inmundigas.

En hårt hållen man – utan att någon håller i kopplet. Självdisciplin och ständigt nya prestationer, vare sig det handlar om träning, kost eller sömn. Personlig utveckling för att höja prestationer inom arbetsliv, med en stor förebild i Tim Ferriss, bloggaren som blev ett världsnamn inom den nätburna självhjälpsrörelsen.

Förr var det främst kvinnor som konsumerade självhjälpsböcker, deltog i kurser och anlitade kostexperter samt personliga tränare. Numera är det männen som leder den utvecklingen, och utgör en tidigare outnyttjad marknadspotential.

Har den flytande mansrollen gjort att dagens män känner sig utspillda?

Männens nya stora förgrundsgestalt har svar på det och mycket annat.

Psykologiprofessorn Jordan B Peterson menar att postmoderna teorier slagit rot i samhället och att den kluvna bilden av manlighet är ett tecken på det.

Bedömare menar att Peterson är en katalysator. En som bemyndigar män att prata och reflektera över manlighet – och allt fler vill delta i det samtalet.

***

På Emmaboda station, när vi gått av tåget, visar det sig snart att vi är ett halvt dussin män som alla ska ut till kursgården tio kilometer bort. I stortaxin är det inget tal om jobb eller några socialt trevande samtal, det hälsas bara kort och berättas var man kommer ifrån. Koden tycks vara densamma som på ett omtalat mansläger på Ängsholmen i Stockholms skärgård sommaren 1977, då deltagarna ville undvika att definieras utifrån yrke och social status och därför inte berättade om sina jobb. I taxin pratar man om resvägen hit – inte metaforiskt utan den bokstavliga. Deltagarna har för denna helg betalat mellan 4 000 och 6 000 kronor i lägeravgift beroende på boendeform, och då tillkommer resekostnader.

En kille i taxin berättar för sällskapet att han är från New York och ska efter helgen vidare på en Europaresa. Han är långhårig, klädd i rutig kavajväst, vinröda lågskor – en klassisk påfågel, enligt raggningsbibeln »Spelet« av Neil Strauss, som för drygt tio år sedan hade en rejäl påverkan på dejtningkulturen i USA och Europa.

När vi kommer fram till kursgården infinner sig en sällskaplig stämning bland de församlade. De flesta tycks känna varandra sedan tidigare, om än flyktigt, från liknande sammanhang. Långa kramar utbyts.

– När kom du?

I förbifarten hörs många utbyta hälsningsfraser.

– När kom du senast?

Först efter ett dygn på plats, under en workshop förstår jag att jag inte har fäst tillräckligt stor uppmärksamhet vid ordet »senast«.

Under en programpunkt, när en åhörare ställer samma fråga till föreläsaren, trillar polletten ner.

– När kom du senast?

Rubriken på programpunkten handlar om att bemästra sin »inre sexuella energi«.

– Typ för tre veckor sedan, svarar den danske föreläsaren Jakob Kærgaard.

Föreläsaren uppmanar männen att ha sex, men utan ejakulation. Det är vad som föranlett publikfrågan. Jakob lägger nu ut texten om att sex är energi som skickas från en kropp till en annan och därför ska energin hushållas med, ejakulation ska bara ske planenligt. Principen tycks vara att man ska bemästra sin kropp utan att för den skull vara en sexuell asket.

Vadå sexuell energi? Jag räcker upp handen och frågar om energin är metaforisk eller reell.

Föreläsaren ser ett tillfälle för en övning. Salens 50–60 personer ombeds blunda och fokusera sin uppmärksamhet på den egna vänsterhanden. Det vi upplever, att den ökar i känslighet och får större fokus i vårt sinne, är energi, menar föreläsaren Jakob.

När vi öppnar ögonen håller somliga upp sina vänsterhänder och nickar förundrat.

– Wow, energi!

Alla tycks acceptera förklaringen, och vi rör oss vidare i programmet – inget tillfälle att ta upp alternativa förklaringar.

Föreläsaren avslutar med att inbjuda intresserade åhörare till en kurs han håller i Köpenhamn på en slags klinik för tantrasex. Han skickar också med en uppmaning.

– Boka en dejt med dig själv, cirka två timmar. Ta en lång varm dusch, smörj in dig med lotion. Ta hand om hela kroppen, syna din kuk. Om den är erigerad, bra, om inte så gör det inget. Ställ dig framför spegeln, beundra den, älska den, säger han och fortsätter:

– Lär dig respektera kuken. För mig är den en symbol för kraft, makt. Men inte med några negativa laddningar. För mig representerar kuken min manliga kraft, mina förmågor och möjligheter att förändra världen.

Någon dröjer sig kvar för att få svar på myten om att ejakulation kan avbrytas genom stimulering av prostatan; föreläsaren avråder från det men tillägger att det i andra fall funkar mycket bra med fingrar.

Därefter hörs trumman igen som aviserar att en ny programpunkt strax ska dra i gång.

I avbrotten som uppstår mellan programpunkterna sysselsätter sig alla på olika sätt. Det är män överallt, var helst man kikar ut genom ett fönster eller söker någon sinnesro. En gör olika yogapositioner på ett trädäck, en annan gör olika kampsportsrörelser, en tredje traskar omkring barfota och fotograferar hästar i hagen. Mitt i den småländska skogen är alla upptagna på olika säregna vis. Men varför åkte omkring 140 män hela vägen till Mundekulla? Här erbjuds mestadels mygg och en bitande höstkyla.

I receptionen får jag nyckeln och anvisningar om var rummet ligger.

När jag stiger in överraskas jag av en blondin i en av sängarna; ingen i receptionen hade sagt att jag skulle dela rum.

Den långhåriga blondinen vaknar till, säger »hello« och visar sig vara man. Efter att han hälsat somnar han om och jag lämnar rummet.

All kommunikation måste ske på engelska, trots att uppskattningsvis 70–80 procent av lägerbesökarna talar något nor­diskt språk – de allra flesta svenska.

En kille viskar på svenska att han numera bor i Tyskland, men ett tag bodde i en enslig bygd i Norge, helt inspirerad av filosofen Ludwig Wittgensteins egen flytt dit.

– Men jag var tvungen att hitta andra förklaringar när folk frågade om flytten dit, säger han.

Det var hans dåvarande flickvän som introducerade honom till yoga, vilket ledde in honom i en personlig utveckling och därefter till denna mansvärld.

Andra jag pratar med berättar att de försörjer sig på att hålla kurser. Efter att ha pratat med ett trettiotal deltagare visar det sig att många av dem anordnar kurser eller föreläser om dessa ämnen, påfallande många har bakgrund just inom tantra.

Arrangören, som jag före ankomsten talat med på telefon, menar att manslägret syftar till att »train the trainers«. Män som i sina hemmiljöer tränar andra män på olika områden bedriver det man kallar för »men’s work«.

En som jag pratar med driver en tantra-retreat; en annan talar illa om tantramänniskorna som han menar bara ligger runt under förespegling att sex inte har emotionell koppling, vilket han är mycket skeptisk till.

Under följande middag utbryter vad jag upplever som en tävlan om att ha minst verbala spärrar – allt ska ut.

– Jag hade inte legat med någon förrän 2011, säger en som det året var 20 år.

Samma kille delar med sig att han ibland har våldtäktsfantasier, fyller sedan i att han just nu är i en fas i livet då han fokuserar mest på sig själv.

Männen runt honom lyssnar uppmärksamt, säger inget förrän en kille med glest bockskägg från Göteborg, som lyssnat noga, nickar inkännande.

– Jag respekterar folk som hjälper sig själva först, och sedan sina nära och kära.

Ekon hörs av Jordan B Petersons livsregel nummer två: ta hand om dig själv.

En blekhyad ung kille ansluter sig till samtalet, och börjar prata om liberalismens olika falanger. Efter tio minuters monolog vänder han sig till mig:

– Vad följer du på nätet? Jordan Peterson?

Han synar mig med skeptisk blick när jag inte svarar.

– Inte ens Sargon?

Förbluffad över min ignorans och mitt uppenbara ointresse visar han mig You­tubekanalen tillhörande en britt som kallar sig Sargon of Akkad. Senare ser jag att denne hamnat i kontroverser på grund av misogyna och antifeministiska uttalanden. Det påminner om de besvärliga debatter som Jordan Peterson hamnat i.

Efter ett antal timmar av manslägret är intrycken många. Det tycks utgöra en lockelse för emotionellt omogna män, som vuxit upp socialt understimulerade och med stora erfarenhetsmässiga underskott. Om man ska vara krass: vi har att göra med emotionellt underutvecklade män, men som är det måhända av många olika skäl. Allt är nytt och här är de redo att dela med sig av sina avancemang inom varsina speciella intresseområden efter långa Youtubestudier. Det är något som de sedan applicerar på sina liv med tveksam framgång, men likväl med lärdom. Insikterna är grunda, men för att inte begå brott mot social konvention synar ingen bluffen hos en person som nyligen presenterat sig. Trösklarna är låga.

Killen framför mig, han som aldrig fick ligga eller lyckades skaffa flickvän, berättar om sin resa från att vara okysst till att läsa en raggningsbok, för att lära sig knepen och om hur kvinnor funkar i dejtningsvärlden. Han har nu mängder av teorier.

Jag frågar nyfiket om hans framgångar – nej, han lyckades inte skaffa någon flickvän utan blev kompis med dem. Men varför försökte han inte flörta med tjejer han kände i stället för att ragga upp okända?

– Typ mina kompisar? Det går ju inte.

En norrman ingriper på norska:

– Att vi är så dåliga på att säga vad vi faktiskt känner!

Nya instämmanden vid middagsbordet.

****

»I bakgrunden spelas allt högre musik med en frireligiös touche. Snart stämmer allt fler män in i den simpla melodin: »A man. Aaaaaa maaaaan...«.

Helgens tema för lägret är övergångsriter. Fjolårets samling hade inte något om sådana, men i år sätts tonen i stor utsträckning av den inbjudne föreläsaren Arne Rubinstein, en australiensisk läkare som i över 25 år sysslat med att ta fram program av detta slag.

Första kvällen samlar han alla män i en sal och ger en slags bakgrund till övergångsriter – där bröllop är kanske den mest väletablerade i det moderna samhället. Ritualen beseglar de bägges övergång från ett stadium i livet till ett annat. Andra riter är dop, konfirmationer och annat, ofta familjehögtider.

Det är också tanken för kvällens övning: vi ska träda in i vuxendom – låt vara att cirka två tredjedelar av männen på lägret är över 40. Men i Arne Rubinsteins ögon är vi alla ändå barn.

Rubinstein etablerar några förhållningsregler: att släppa garden, om att övningarna ger så mycket som man själv stoppar in i det. Att man ska dela med sig av sin historia, upplevelser och känslor, inte teorier om världen.

– Om någon drar iväg, klappa bara på ert eget bröst – håll det nära hjärtat, uppmanar han och förklarar att första övningen nu är att dela med sig:

– Vilken är din story? Hur bidrar du för andra?

Innan vi kom in i samlingssalen fick vi våra fötter tvättade av äldre män, utan någon större förklaring. Samtidigt spelades andlig musik av en keyboardist. Stämningen är mycket sakral när vi sedan delas in i grupper för att diskutera.

I en grupp tar det bara någon minut tills någon börjar berätta; om övergreppen som han varit med om som barn, vilka satte djupa spår.

– Det är min story.

Gruppledaren glider lite taktlöst över till följdfrågan:

– Men hur bidrar du till din omgivning?

Det lägger sordin på gruppens samtal, men det löses av att Rubinstein strax därefter delar ut fingerfärg till alla grupper.

– Ta av er på överkroppen, säger Rubinstein.

Han ger vidare anvisningar om att med olika färger måla varandras bröstkorgar: ett färgstreck för varje barn som fötts från ens ljumskar (på engelska låter det lite mera slagkraftigt), ett streck för varje närstående (syskon, barn, förälder) som gått vidare och ett streck för varje decennium man levt.

På håriga bröst dras färgrika streck och en andäktig stämning infinner sig i lokalen.

Arne Rubinstein påkallar alla de församlade männens uppmärksamhet. Han står bredvid en riktig påfågel, strecken är många.

– Titta på denne man, säger han och lägger armen om mannens axlar. Strecken visar på fem avkommor, flera förluster av närstående och ett långt liv.

Rubinstein nickar nöjt när han upprepar vad mannen precis sagt: att han är 70 år och precis fått ett till barn med sin nya hustru.

Männen faller in i spontana applåder, medan det i bakgrunden spelas allt högre musik med frireligiös touche. Snart stämmer allt fler män in i den simpla melodin:

»A man. Aaaaaa maaaaan. Aaaa maan.«

(Senare görs låten tillgänglig på Soundcloud.)

Respektera de äldre männen – fadersfigurerna. Det sägs inte rätt ut, men det går inte att missta sig på andemeningen.

****

Alexander Bard är här på manslägret både som deltagare och workshopsledare. Han är aktiv inom mansrörelsen och hans käpphäst är att dagens män saknar riktning, de agerar i avsaknad av en tydlig vägledning. Förr fanns värnplikt; ett flertal dog i krig eller kom tillbaka som hjältar. I dag spelar män krigsspel på datorn i stället – och ingen bryr sig om dem.

Det militära skapade åt de unga en mening, sedan man utstått prövningar jämsides med andra ynglingar – vilket var en övergångsrit. Men i dag erbjuder samhället inga förbrödrande prövningar, inget som gör pojkar till män. Därför måste männen själva ta tag i denna förbrödring, menar Alexander Bard.

Dessutom lever de flesta män i en känsla av ständig konkurrens, vilket inte är nyttigt. Bards lösning är att män bör finna sin jungianska arketyp, och finna en vän som utgör motpol och komplement till den egna arketypen.

Efter dagens många olika workshoppar fångar jag Alexander Bard vid middagens knäckebrödsbord.

Vi frossar i det hemkärnade smöret medan jag frågar varför de äldre männen får sådana framskjutna positioner på detta mansläger; det är i fallande åldersordning vi tar av middagsmaten – äldst går först. Bard konstaterar att det är något som hänger ihop med Arne Rubinsteins idéer och att de yngre efterfrågar fadersgestalter. Bard är själv inte helt övertygad, tycker snarare att föräldrar ska hålla avstånd för att låta barn utvecklas på egen hand.

Att män söker vägledning från fadersgestalter – freudianskt så det förslår – förklarar Jordan B Petersons roll. Särskilt som pappa Peterson säger till de nyss slumrande männen att de inte längre behöver ursäkta sig för sin manlighet, och anför förklaringar till mäns beteende. Att aggressivitet, dominans och jägarmentalitet är naturligt och del av den biologiska kodningen.

Peterson kommer fram till detta genom en säregen mix av Freud, Jung, Hitler, Stalin och kristendom.

Om den biologiska kodningen är sann eller inte bortser han ifrån. I stället använder han Bibeln som en slags kollektiv visdom – som jungiansk teoretiker läser han in att de arkaiska berättelsernas symbolik måste uttrycka något sant eftersom de förfinats och överlevt så länge. Eller också jämför han människan med hummern. Att nervsystemet i humrar, precis som i människor, styrs av serotonin, en signalsubstans kopplad till välbefinnande. Bägge varelserna är också medvetna om status och kopplar det till serotonin – vilket han menar alltså talar för att det är något biologiskt naturligt.

Jordan B Peterson är också en skarp kritiker av postmodernism, feminism och annan identitetspolitik. Han kritiserar värderelativism och andra »mjuka« eller flummiga ting såsom medkänsla. Med stöd från jungiansk teori menar han att det finns en biologiskt nedärvd dragning till myter och symboler. Därför ägnas mycket av mansläger åt sådant, men inte allt.

I enskilda grupper får vi lyssna på varandra, på män som delar med sig av sina funderingar. Sin oro över privatekonomin, somliga är osäkra om ifall de är förmögna att vara tillräckliga fäder – faderskomplex orsakar många tårar denna helg.

Somliga är oroliga för att deras potential inte kommer till sin rätt, att rösten i huvudet håller tillbaka dem. Nya tårar.

Under en workshop får män under kontrollerade former släppa lös sin aggressivitet. Att ordlöst med enbart blickar låtsas vara lejon.

I övningen paras jag ihop med en känd arrangör av manskurser. Vi har i uppgift att stirra in i varandras ögon utan att vika undan. Tjugo sekunder går, en minut.

Sedan ska vi lekfullt men likväl bestämt slå på den andres axel, samtidigt som vi beskriver vårt eget känsloläge. Mitt är neutralt, ett lugn.

Han blir mörk i blicken.

– Jag skulle kunna döda ... jag vill …, säger han och dröjer med fortsättningen.

– … inte dig, men om någon skulle skada min familj skulle jag skulle gladeligen skjuta ihjäl och bränna kroppen sedan  …

Mitt i meningen avbryts övningen, och workshoppen avslutas i ring då vi ska dela med oss av intrycken.

Flera börjar gråta.’ Under en annan övning visade de sig vara förmögna att värja sig trots attacker från okända; det handlade om att utan att slåss visa sig så aggressiv som det bara gick. Innan trodde de sig vara odugliga till att skydda sitt barn från potentiella faror. Nu faller lyckotårar, de har fått det bekräftat – de är kapabla män.

Under sin egen workshop förklarar Alexander Bard att han är skeptisk till den amerikaniserade idén om att »man kan bli vad helst man vill bli«. Han lutar sig på männens ordning i jägarsamhällen.

– Huvuddelen, 90 procent av männen, var inte »vad som helst« – de var jägare.

Enligt Bard håller västerländska män på att bli en underklass. Männen av i dag är överflödiga.

– 90 procent av alla skilsmässor i dag är kvinnor som lämnar sina män, som inte är till någon nytta längre.

I pausen senare säger Alexander Bard att han inte vill vara politiserande, men att detta är en förklaring till vad som driver unga män i utanförskap till extrempartier. Utan riktning är de lätta måltavlor.

Hans uppmaning är att fundera på vilken slags man som man önskar vara. Han visar upp sin nya bok, »Digital libido«, som det tagit tre år att skriva och där han vidareutvecklar sina teorier.

Bard säger också att kvinnor genom sin starka koppling till barnafödande rätteligen brukar knytas till naturen.

– Men kvinnor är inte mer känslofyllda än män, de visar det bara mer, säger han.

Paralleller dras också till de kvinnor och kvinnogrupper som numera vänder sig till honom för vägledning.

– Deras övergångsrit till att bli kvinnor handlar om att klara av de mer kulturella delarna, klara av att andra kvinnor bak­talar och att de vill sätta varandra i en hackordning. Medan för män handlar det om att formeras genom att tas till en naturmiljö, de får överstiga en fysisk utmaning.

Många andra deltagare och föreläsare talar om manlig tillblivelse i form av en »hjältes resa«, enligt den mytologiska begreppsvärld som beskrivits av Joseph Campbell. Den är också tacksam som en Hollywoodmässig berättelse om hur man ser på livet. Alexander Bard är inte lika övertygad.

– Jakten på mening är själva meningen, säger han.

***

Spanjoren från Valencia fortsätter att dra mig i armen medan vi famlar i mörkret. På en mörk stig går vi allt djupare in bland småländska granar, omgivna av fuktig sankmark. En bit fram brinner en eld. När vi närmar oss den hoppar plötsligt två krigsmålade män fram och riktar sina spjut mot oss. Vilka är vi och vilken är vår uppgift? Underförstått: Varför ska vi inte dödas? Nu är det vår tid att skina med varsin träbit i handen. Spjuten dras åt sidan efter att vi avlagt våra beskrivningar, och vi får passera.

Till slut når vi en samlingsplats där man uppfört en totempåle med en meterlång fallos, framför vilken en stor eld brinner.

Alexander Bard och de andra kidnappade äldre männen sitter på en träbänk, invirade i filtar. En barbröstad Arne Rubinstein med cowboyhatt, hållandes en trästav, uppmanar oss att var för sig dela med oss av vår livsuppgift, vår mening, vår arketyp. Eftersom vandringen på stigen nu ska ha gett oss jungianska insikter.

– I am the storyteller, säger jag andäktigt med samma intonation som den föregående mannen använde.

Kastar sedan min träbit i elden och ser hur den uppslukas. Männen som redan gjort samma delav ritualen står i en halvcirkel framför elden och utropar med acklamation:

– Augh!

Några timmar senare, efter att alla 140 män gjort samma del av ritualen, samlas alla på nytt i en stor sal.

Lägret är på väg att avslutas och Arne Rubinstein uppmanar deltagarna att ta till sig erfarenheter från manslägret.

– Håll det nära dig, säger han och knackar på sitt bröstben.

– Det kan vara svårt för folk att begripa när du säger: Ögonbindel sattes på oss när de äldre hade kidnappats, män med spjut krävde att få veta vår roll och inför en totempåle med en meterstor kuk fick jag lämna ett löfte.

– Det är svårt att förstå, så förvänta dig inte att få en hjältes välkomnande när du kommer hem.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera