Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Aktuellt / Inrikes

Den stora striden som ingen vill ha

Regeringsförhandlingarna har snöat in på arbetsrätten. Men vem vill egentligen att politikerna ska lägga sig i?

Rimligen var det en slump – annars hade rätteligen företrädare för såväl näringsliv som fack gått upp i falsett – att statsministern på dagen 80 år efter att Saltsjöbadsavtalet skrevs skulle ställa sig framför Dagens Nyheters mikrofon och säga att arbetsrätten behöver moderniseras. Denna heliga fråga i svenskt samhällsliv. Som bäst sköts av parterna, om de själva får säga sitt.

Två dagar tidigare hade ett stillsamt jubileumsseminarium hållits av industrifacken ute på Grand Hotel i Saltsjöbaden. Både fack och arbetsmarknadsexperter uttryckte oro för att politiska ingrepp skulle kunna äventyra den 80 år gamla Saltsjöbadsmodellen.

Men på själva 80-årsdagen satte sig alltså Löfven i sin beiga Ikeafåtölj och lät Centerpartiet förstå att inget längre är heligt för arbetarepartiet.

»Jag delar Centerns uppfattning om att vi behöver göra något åt arbetsrätten«, sa han till DN:s reporter och fortsatte:

»Den har sina år på nacken och arbetsmarknaden har förändrats rejält. Vi behöver göra något eftersom det är snabbare omställningar på arbetsmarknaden. De har rätt i det.«

Löfvens nutida efterträdare som IF Metalls ordförande reagerade kraftigt:

»Politikerna bör låta parterna förhandla om arbetsrätten. Sedan kommer vi gemensamt till politikerna med vår lösning. Annars riskerar vi att få en pingponglagstiftning om anställningstryggheten som förändras med varje ny politisk majoritet i riksdagen«, sa ordföranden Marie Nilsson.

Att just arbetsrätten blir stridsfråga när regeringsförhandlingarna går in på sin tredje rond är ingen slump. Det var kring turordningsreglerna som det strandade senast då de rödgröna och mittenpartierna satte sig för att förhandla. Från S-håll fanns bland andra finansminister Magdalena Andersson och hennes högerhand Max Elger. På andra sidan Annie Lööf, Martin Ådahl och Jan Björklund plus MP-språkrör med bisittare.

Exakt vad som hände, och varför det aldrig blev en allians över blockgränsen, lär det dröja innan vi vet säkert. Men från källor på Regeringskansliet heter det att S-ingången i förhandlingarna var att parterna skulle få ett par år på sig att komma fram till något konstruktivt.

– Men Centern ville tydliggöra vad förändringarna skulle handla om, säger en person med insikt i förhandlingarna.

Någon slump var det kanske inte heller att just Centern ville detaljstyra parterna i denna liberala hjärtefråga. Sedan Moderaterna efter maktövertagandet 2006 mer eller mindre släppt arbetsrättsfrågan har Centerpartiets företrädare varit i stort sett ensamma i Alliansen om att dra upp arbetsrätten. Visserligen inte sällan med socialdemokrater hack i häl, ivriga att debattera en av få frågor som tydligt placerar partierna på höger-vänster-skalan.

Konfliktfrågan handlar om las, lagen om anställningsskydd, eller mer precist om turordningsreglerna. I dag kan ett företag med färre än tio anställda undanta två personer från turordningsreglerna när de säger upp anställda. Centerpartiet vill utöka undantaget från turordningsreglerna kraftigt. Företag med under 50 anställda, små och medelstora företag, skulle inte längre omfattas av turordningsreglerna. Det vore en rejäl omdaning av dagens ordning, hävdar de som livnär sig på att uttolka regelverket.

Frågan är vem, förutom centerpartisterna i regeringsförhandlingarna, som vill se en politisk förändring av las?

17 december 1938: Bild tagen i slutskedet av arbetsfredsförhandlingarna mellan SAF och LO i Saltsjöbaden. Foto: Pressens bild

Den 20 december 1938 hade arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer enats om ett huvudavtal mellan arbetsgivarorganisationen SAF och LO i Gula salongen på Grand Hotel Saltsjöbaden. Det kom efter en lång tid av omfattande strejker, där det å ena sidan fanns en oro för att regeringen skulle gripa in med lagstiftning för att hindra strejker och lockouter, och å andra sidan fanns stora motsättningar på arbetsmarknaden och i samhället i stort.

»Kom ihåg Ådalen«, brukar folk i arbetarrörelsen säga, och syftar på den militära massakern av strejkande arbetare i Ådalen 1931.

Saltsjöbadsavtalet beskrivs som en grundpelare i »den svenska modellen« på arbetsmarknaden. Framför allt fick det betydelse efter andra världskriget när svensk industri hade en unik konkurrensfördel i att inte ha drabbats av krigets härjningar. Modellen skapade arbetsfred. Den utgick ifrån att arbetsmarknadens parter skulle lösa problem vid förhandlingsbordet – utan att ta till stridsåtgärder eller att arbetsmarknadens problem skulle lösas via lagstiftning.

Men i skiftet 60- till 70-tal stressades både S-regeringen och LO av en facklig vänsteropposition och en strejkvåg med konflikten i LKAB:s gruvor Malmfälten som det tydligaste exemplet.

Sedan dess har politikerna haft svårt att hålla fingrarna borta från arbetsmarknaden.

Det började på 70-talet med lagstiftningen om arbetsrätten, däribland las och medbestämmandelagen, mbl. När Bildtregeringen tog över makten på 90-talet gjorde den förändringar i las och mbl, som genast återställdes när Socialdemokraterna återtog Rosenbad.

Mats Glavå, docent i arbetsrätt, parafraserar förre statsministern Göran Persson när han beskriver politikernas dilemma.

– Persson sa: De som påstår att las gör att småföretagare inte vågar anställa, för det är så svårt att göra sig av med folk, har fel. Men vi måste ändå tro på att de tror att det är så. För det påverkar deras beteende och då har vi ett problem.

– Det speglar ganska väl det dilemma som lagstiftarna sitter i, fortsätter Mats Glavå.

Claes Stråth, tidigare generaldirektör för Medlingsinstitutet, och en av deltagarna på 80-årsseminariet i Saltsjöbaden, ser risker med politiker som blandar sig i arbetsrätten.

– När politiken går in kan det leda till att facken och arbetsgivarna riktar sin uppmärksamhet dit, i stället för att ta det med motparten.

Och även politikerna är frestade att styra på nationell nivå i stället för att låta parterna göra det, menar han, och tar läraryrket som exempel.

– Staten ger extrapengar till förstelärare och delar ut extrapengar till lärarlöner. Men lönebildningen ska ske på företagsnivå eller kommunal nivå. När politikerna vill belöna vissa grupper betyder det sämre villkor för andra, säger Claes Stråth.

Enligt 1974 års las är grundregeln att arbetsgivarna ska tillämpa fast anställning, så är det fortfarande. Men med tiden ökade de tidsbegränsade anställningarna. Brokigheten i dem och hur de tidsbegränsade anställningar skulle regleras i las utreddes av Arbetslivsinstitutet i början av 2000-talet. Fast det dröjde till mars 2006 innan S-regeringen lade ett förslag på riksdagens bord.

Där fick man in i las att »avtal om tidsbegränsad anställning« kunde träffas »för fri visstidsanställning«. Men ingen fick vara visstidsanställd hos samma arbetsgivare i mer än 14 månader under en femårsperiod, annars skulle det gå över i fast anställning.

Alliansregeringen, som tillträdde samma höst, utökade anställningsformen »allmän visstidsanställning«. Begränsningen utsträcktes till två år. Men »ALVA-anställningarna«, som de kallas, har väckt kritik från facken. Och trots mindre förändringar efter kritik från EU-kommissionen har de tidsbegränsade anställningarna fortsatt att öka. I april 2005 var 590 000 personer tidsbegränsat anställda, i november 2018 var de 777 000. Ironiskt nog används de mest inom statlig verksamhet.

Med de här siffrorna i åtanke blir det tydligt att inte bara Centerpartiet vill »modernisera« las.

Inför valet 2014 lovade S i sitt valmanifest att: »Huvudregeln i las om tillsvidareanställning ska återupprättas genom att missbruket av visstidsanställningar förhindras« och att »anställningsformen allmän visstid ska ses över«.

Men med bara marginella förändringar kvarstod den fackliga kritiken och i höstens val lovade S att »avskaffa allmän visstidsanställning« i valmanifestet.

– Vi vill ha stopp på allmän visstid. Det kommer behövas till exempel om man har ett speciellt projekt, arbetsanhopningar eller något annat skäl. Men att bara säga att man behöver någon på visstid utan skäl, det är tycker vi är fel, sa Stefan Löfven till Aftonbladet under valrörelsen.

När Löfven pratar om att »göra något åt arbetsrätten« kan den tidigare fackförbundsbasen och förhandlaren placera något annat i potten: ska las förändras inkluderar det skärpta krav på visstidsanställningar och – inte minst – hårda krav på kompetensutveckling i samband med neddragningar eller i perioder av lågkonjunktur.

– Det är inte så att det inte finns anledning att göra förändringar. Men det är viktigt att det finns en balans mellan löntagarnas och företagens intressen. I dag är 16–17 procent visstidsanställda, det finns allt fler egenanställda och bemanningsanställda. Det finns saker att göra på trygghetsområdet, säger en källa i Regeringskansliet.

Ett huvudtema när S kongressombud möts i Örebro i mars är utbildning och kompetensutveckling. Källor i Regeringskansliet talar om förbättringar av löntagarnas utbildning under arbetslivet. Antingen genom att förbättra studiestödssystemet eller införa skattebefriat sparande till utbildning

Redan 1998 enades arbetsmarknadens parter om att driva frågan om kompetenskonton.

– Frågan utreddes och utredaren lade ett förslag om individuella kompetenskonton. Det avsattes pengar till det, men LO tyckte att det hade fel fördelningsprofil så det stannade av, säger Claes Stråth.

»Vi får inte fler lärare eller poliser för att de blir lättare att säga upp.« Samuel Engblom, samhällspolitisk chef på TCO. Foto: TCO

Las må vara en retoriskt stark fråga. Men juridiskt står den sig ganska slätt mot kollektivavtalens makt. Andelen anställda som i dag omfattas av ett kollektivavtal är 90 procent. Bland offentligt anställda i princip 100 procent, och på privata sidan strax över 80 procent. I avtalen kan parterna förhandla bort i princip varje del av las (förutom kravet på skälig grund för uppsägning). Och paradoxalt nog har arbetsgivarna i många fall gått med på hårdare regler i avtal, än de som finns i lagen.

– Som kollektivavtalen ser ut på stora delar av arbetsmarknaden så tillåter de inte lika långtgående tidsbegränsade anställningar som las gör. Las är efter de senaste ändringarna 2007 väldigt arbetsgivarvänlig. Men många kollektivavtal på arbetsmarknaden utgår från de gamla re­gleringarna som inte har förändrats sedan den nya lagstiftningen kom, säger Mats Glavå.

Enligt honom är det regelmässigt så att parterna gör avvikelser mot turordningsreglerna. Inte minst när de dealar om vem som ska sägas upp vid större nedskärningar i storföretag.

– I kollektivavtalen för tjänstemän står det till och med uttryckligen att man förutsätter att parterna avviker från las, säger Mats Glavå.

Han menar att las är en lag som moderniserat sig själv genom utvecklingen på arbetsmarknaden. I debatten, när man pratar om turordningsreglerna, så pratas det ofta om »sist in först ut«. Här finns en skillnad jämfört med hur det såg ut för 30 år sedan, menar Glavå.

– Då var det vanligare att arbetarna gjorde samma jobb och yngre och flitigare fick gå medan gubbarna stannade. Nu är det få som gör samma jobb, sannolikheten är inte så stor att den som har jobbet som ska bort kan göra något annat, fortsätter han.

»Avveckling – men med förnuft« hette det när liberaler och socialdemokrater enades om en linje 2 inför kärnkraftsomröstningen 1980. »Omstrukturering av las – med förnuft«, skulle kunna bli devisen för hur S, C och L kan spela bollen till parterna om hur man kan förändra arbetsrätten.

– Jag har svårt att se förändringar av arbetsrätten utan en bred samsyn eller en uppslutning kring »huret«, säger en regeringskälla.

Men frågan är vem, frånsett politikerna, som egentligen efterfrågar politiska åtgärder. Som Fokus kunnat berätta gjorde Centerpartiet framryckningar i tjänstemannagrupperna i valet. Inte minst i Stockholms län.

Enligt Samuel Engblom, samhällspolitisk chef på tjänstemännens centralorganisation TCO, är stödet för förändringar i arbetsrätten lågt bland hans medlemmar.

– När vi undersökt vad våra medlemmar tycker finns det inte ens stöd bland borgerliga väljare för att ändra i turordnings­reglerna. Svårigheterna för vissa grupper att komma in på arbetsmarknaden handlar inte om turordningsreglerna. Och vi får inte fler lärare eller poliser för att de blir lättare att säga upp.

TCO:s medelklass är rörlig politiskt och högst åtråvärd som målgrupp för partierna. Samuel Engblom menar att partiledarna gör ett misstag om de tror att frågan om arbetsrätten mest är något som omhuldas av arbetarrörelsen.

– Centern och Liberalerna ser kopplingen mellan S och LO. Men de förstår inte att de med de här förslaget ställer till det även för TCO:s och Sacos medlemmar, säger han.

Som en av parterna är Engblom inte imponerad över den senaste tiden retorik från politikerna, som han anser inte har förankrats i valrörelsen.

– Det var ingen riktig debatt om arbetsmarknadspolitiken. Att nu ändra i arbetsrätten är ett stickspår, ett farligt sådant.

Fakta | Tidsbegränsade anställningar

Andel tidsbegränsade anställningar för olika sektorer.

Svart: April-05. Rött: November-18

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera