Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
kulturbloggen

Full back framåt

Återvunnen kultur hjälper oss att styra upp 2019

Det nya året står och väger, balanserar på ett ben, redo att ta sitt första kliv. 2019 velar fortfarande. Modernitet. Tradition. Vi står fångade i ett mellanrum och väntar. Med en känsla av att vi måste backa. Men inte allt. Inte hela vägen väl?
Hur slänger man ut det förgiftade badvattnet utan att mista den underbara gulliga ungen?

Vi har rusat framåt i decennier. Tekniskt, socialt, ekonomiskt, befolkningsmässigt. Kulturellt. Postmodernismen och dess varianter har nått den ände där den dekonstruerat till och med sig själv. Så vad finns kvar?

Traditionalismen slår till bromsen. Den naturliga pendelrörelsen. Den svingar tillbaka från flera olika håll. Från personer som räds all utveckling, alltid. Från personer som tröttnat på en utveckling som de tycker gått för långt. Från konservativt lagda personer som ser sin chans. Från vår planet, och dess talesmän.
Klimatet får till och med de progressiva att tänka i backväxlar.

Lokalt. Småskaligt. Hållbart. Återvunnet. Retro. I kulturen vänder vi oss bakåt till och med för att uttolka vår samtid. Harry Martinsons rymdepos ”Aniara”, om människans självdestruktivitet, - vi har ju inte lärt oss än - har premiär 1 februari på bio. Selma Lagerlöfs ”Bortbytingen” om den stackars trollungen som har så svårt att bli accepterad i människornas värld, i dramatiserad version på Elverket Dramaten av Sara Bergmark Elfgren, hjälper oss i vår att leva oss in i situationen för barn och ungdomar som av olika skäl hamnar utanför, eller aldrig ens släpps in. Margaret Atwood har med sin 1980-talsroman ”En tjänsteflickas berättelse” redan förklarat riskerna med patriarkal konservatism för kvinnor. I höst kommer en uppföljare, på läsekretsens önskemål.

Blir 2019 året då vi på allvar börjar söka oss tillbaka till en livsstil som inte bygger på billig, utan på prisvärd, konsumtion? Där vi betalar mer för färre saker som i gengäld är av god kvalitet, håller längre och är värda att bevara. Men utan att slänga ut framstegen som har gjort det så mycket lättare för oss, inklusive minoriteter, att leva sida vid sida. Min förhoppning är att det i så fall paras med återkomsten av ett traditionellt klassperspektiv. Med 40 år av växande samhällsklyftor, invandring och de integrationsproblem som vi inte lyckats lösa, samt de klimatproblem vi inom kort får räkna med så är det välbehövligare än på mycket länge.

Guldbaggenomineringarna lovar gott. Två av åtta nominerade titlar för Bästa film och Bästa regi, Mattias Nohrborgs ”Goliat” och Gabriella Pichlers ”Amatörer”, är traditionella filmer om socialt arv och underläge. Ali Asbatis ”Gräns” behandlar utanförskapets pris och dokumentärfilmen ”The Deminer”, om en kurdisk minröjare, visar vad det kostar att hjälpa i ett samhälle som redan förlorat nästan allt.

Gott nytt år.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera