Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Samtalston i incelkretsar

Blogg

Ja, vi har kön. Och?

En önskan inför 2019: låt oss sluta fixera oss vid kön, innan vi alla blir incelgalna.

Det finns inga idéer som är så dumma att det saknas en grupp kretiner som vill tro på dem. Har det någonsin funnits alltför dumma idéer, har sociala medier sett till att ge även dessa luft under vingarna.

Årets nyordslista, som sammanställs av Språktidningen och Språkrådet, är nästan alltid roande och träffande läsning. Delvis som en sammanfattning av de galenskaper man just varit med om:

”Lårskav”, ”menscertifiera”, ”självoptimering”, ”flygskam”.

Delvis som en mätare på tankar i tiden:

”Gal-tan-skala”, ”någonstansare och varsomhelstare”.

Att ett och annat ord försvinner i överdriven rädsla att stöta sig med någon – i år hoppades till exempel ”klanröstning” över – är förstås onödigt, men listan är ändå läcker läsning för ordälskare.

Och ibland finns det ord som säger något så deprimerande om vår egen tid att det krävs mer än fyrverkerier och ett dygn med champagne för att återhämta sig.

”Incel” är årets ord i den kategorin.

För er som haft turen att slippa ha med ordet att göra lyder definitionen som följer: ”person i ofrivilligt celibat som anser sig sexuellt oattraktiv på grund av rådande samhällsvärderingar”.

Varje led i den där självömkande politiseringen av egna tillkortakommanden är tillräckligt för att man ska ge upp hoppet. Att en och annan ”incel”-grabb börjat varva sitt misogyna gapande på nätet med att faktiskt fysiskt attackera kvinnor – och män som inte är emotionellt handikappade – gör bara saken värre.

Det finns en smal chans att det här till viss del är en synvilla. Det har förstås alltid funnits män som varit oförmögna att knyta an till kvinnor. Det har förstås alltid funnits kvinnohat. Och bortförklaringar som lägger problemet någon annanstans än hos den egna personen. Kanske är de individer som ägnar sig åt sådant här inte särskilt många fler än förut. Kanske är ordet bara en följd av vår tids ständiga självanalys, när minsta tokeri får en egen term. Men det som garanterat är en nyhet är att tillkortakommanden av det här slaget förvandlats till ett slags ideologi. Istället för att sitta hemma och tycka synd om sig själva och skämmas en aning, har incelmännen knutit kontakt med varandra på nätet, namngivit sig själva, bytt skam mot aggression och byggt en samhällsanalys kring att de inte lyckas få ett ligg.

Det är bisarrt på så många plan – från den outtalade tanken att sex är en mänsklig rättighet och att en annan människa alltså skulle vara skyldig att bistå med den saken, till idén att det skulle kunna finnas ”samhällsvärderingar” som gör mänskliga kontakter oberoende av ens eget sätt att uppträda – att man inte vet var man ska börja. Men det är också, tyvärr, tidstypiskt. På det stora hela är det en spegelbild av idén att det strukturella patriarkatet ligger bakom allt elände i världen. Mittpunkten bland incelmännen är en aning galnare och definitivt våldsammare än den hos genusaktivisterna, men analysverktygen och språket slående lika:

Manligt mot kvinnligt, män mot kvinnor, könssolidaritet och hat mot könsförrädarna, ständigt ett maktspel, aldrig ett samspel.

Jag är vansinnigt trött på detta. Att en extrem galenskap nödvändigtvis måste föda sin spegelbild. Och särskilt trött är jag på hur de här löjliga polariseringarna även drar med sig mittfältet.

Inför 2019 har jag en stark önskan. Bara en:

Jag skulle vilja kunna slå upp en tidning, eller sätta på radion, utan att behöva läsa eller höra något om kampen mellan kvinnor och män, mellan manligt och kvinnligt, mellan patriarkat och matriarkat. Jag skulle vilja slippa höra ett enda ord om fallosläger för att finna sin manliga identitet, om musikfestivaler ”fria från cis-män” och om Jordan B Peterson. Jag påstår inte att det inte finns några skillnader mellan könen. Jag påstår inte att alla genusresonemang är knäppa eller att Jordan B Peterson är protofascist som aldrig har rätt. Jag påstår inte att det inte finns övergrepp och diskriminering. Jag påstår bara att vi, just nu, verkar oförmögna att diskutera sådant här. Vi är uppenbarligen alldeles för rädda och nervösa för att kunna ha en könsidentitet och prata om vad det innebär, utan att bli hysteriska och göra eventuella problem ännu värre. Alla resonemang tycks bara leda till en ännu större mental klyfta mellan könen.

Ja, vi är män och kvinnor. Vi är också människor. Det är något vi har gemensamt. Tills vi minns det, gör vi bäst om att inte tala om det här med kön. Annars kommer ingen att få ligga med någon till slut.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera