Olof Brundin – en förlorad familjemedlem

Text: Åsa Linderborg

»Buster söker Bister« skrev Olof Brundin i sitt sista sms till mig. Jag kallade Olof för Buster, han tyckte om det, men nu hade vi en jobbfnurra på tråden som jag inte hittade någon lösning på. Sedan kom sommaren som övergick i höst – och så plötsligt det oväntade dödsbudet.

Olof Brundin, av många kallad »Brunte«, blev min kollega när jag kom som vikarie till Aftonbladet 2005. Då hade jag redan läst honom i många år:

»Olof Brundin möter« förnyade den svenska intervjugenren; frågorna var originella, fräcka, självironiska och fullständigt avväpnande utan att hota någons integritet. Anna Nicole Smith, Brigitte Bardot, Roger Moore, Pelé, Ingemar Johansson och hur många stjärnor som helst fann sig väl till rätta med Brundin och fotograf, som ofta var Urban Andersson.

När jag kom till Aftonbladet hade Olof lämnat redaktörsgörat och var nu ansvarig för kommunikation, information och indirekt även representation. Även det passade honom alldeles utmärkt. Olof var uppvuxen på Lidingö och visste hur man förde sig i sällskapslivet. Han hade dessutom förmågan att kunna prata med alla sorters människor. Han gav den lite ruffiga kvällstidningen en kongenial guldkant – ibland busig, oftare flärdfull. Vi var alltid rädda för att hovet skulle locka över Olof, vilket inte var helt ogrundat då drottning Silvia var mycket förtjust i honom.

Det var många journalister och publicister som lyfte upp Aftonbladet från en nedläggningshotad tidning till att bli världens mest moderna mediehus. Det var ett kollektivt arbete men det är ändå omöjligt att tänka bort Olof Brundins insatser. Han var både kreativ och konstruktiv, två egenskaper som inte alltid behöver hänga samman men i hans fall gjorde de det. Med sin vackra, djupa och lite raspiga röst formulerade han alltid ett perspektiv som tog processen ett steg vidare, kanske för att han var så generös i hela sitt väsen. Baktaleri och ränksmideri låg inte riktigt för honom.

Olof Brundin var en på alla sätt elegant människa. Han var förfinat avslappnad, likaså hans stilistik. De sista åren återvände han till skrivandet, full av idéer om allt som borde sättas på pränt.

För Fokus läsare blev han känd som »runristare«; intresset för människor oavsett härkomst och miljö gav honom en fallenhet för att skriva nekrologer.

Tiden delade han mellan barn och barnbarn i Sverige och familjen i Frankrike.

Var han än befann sig lärde han sin omgivning att njuta av livet. Och av konsten och inte minst musiken. Hans förtrogenhet med klassisk musik avspeglade sig inte minst i hans sätt att komponera en text. Det är ur det perspektivet självklart att Tomas Tranströmers poesi stod honom särskilt nära.

Olof tyckte om människor. Han fick oss att stå ut med varandra och oss själva. För mig, som både är lagd för stark självkritik och har ett sätt att resonera som ofta försatt mig i blåsväder, var hans uppmuntran och omsorg ovärderlig. Under den sista lunchen, i lägenheten på Kungsholmen med vidunderlig utsikt, plockade han än en gång ihop mig på ett sätt som få andra kunde.

När någon dör blir man själv lite mind­re sedd. Med Olof Brundins bortgång är vi många som förlorat en familjemedlem, en vän och kollega – han som sett oss med ett leende som aldrig kommer att förblekna.

Åsa Linderborg, Kulturchef, Aftonbladet

Läs Fokus minnnesord, skrivna av Olof Brundin på fokus.se. Bland andra om Kjerstin Dellert, Michael Nyqvist, Thorbjörn Fälldin och Monica Gunne.