Länge lever löntagarfonderna

Text:

Foto: AFTONBLADET

Carina Åkerström ser ut som min första bankman: proper, lagom »bankig«, jordnära. Kanske inte så konstigt med tanke på att Handelsbankens nya direktör började sin karriär som just kontorsmedarbetare i Kalmar 1986.

Att en vanlig tjänsteman når toppen i Handelsbanken är inte överraskande. Lojalitet är något som odlats i decennier med hjälp av vinstandelsstiftelsen Oktogonen, där bankens anställda delar systerligt på den årliga avsättningen. Stiftelsen äger 10 procent av aktierna i banken. När Svenska Dagbladet skrev om Oktogonen 2014 hade en anställd som börjat i banken 1975 en förmögenhet på mer än 10 miljoner kronor.

Tredje största aktieägare i byggbolaget Skanska är medarbetarna genom en fond som äger 7 procent av kapitalet. I Silicon Valleys techindustri är det sedan länge standard att de anställda även blir aktieägare. Devisen är enkel: ju bättre företaget går desto mer pengar får direktörerna, men också ingenjörerna. En incitamentsstruktur som till och med en labbråtta skulle gå i gång på.

När den socialdemokratiska vänstersmockan Reformisterna presenterade sig häromveckan var det delvis med önskemålet att S skulle utreda »medborgarnas demokratiska inflytande över den ojämlika kapitalackumuleringen«. Översatt: hur de anställda skulle få ta del av företagens övervinster.

Det väckte minnen från diskussionerna om löntagarfonder och marschen 4 oktober 1983 då 100 000 människor demonstrerade mot att äganderätten, i praktiken, skulle gå förlorad när företagens majoritetsposter successivt togs över av de anställda. Slutversionen av kapitaldelningsförslaget blev en ganska tam sak. För att slutligen försvinna helt. Åtminstone som politisk idé.