Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Slöjor är ett problem.

Och det finns ingen rimlig lösning.

Vad var det han sa, idrottshöjdaren Lars Liljegren? Jo, »om man glömde bort den ljusa lintotten i bakgrunden, han som ser ut som jag gjorde som liten, kan man tro att det är en rekryteringsannons för en militant organisation«.

Det apropå den där bilden som plockades bort från Riksidrottsförbundets webb, där en blond pojke och en tjej i slöja övar skytte med luftgevär. Samma vecka har vi kunnat läsa ett stort antal artiklar om »IS-brudar« i slöja, som vill komma tillbaka till sina hemländer i väst.

Niklas Orrenius skrev en läsvärd text om Liljegrens ord i Dagens Nyheter den 14 februari. En av huvudpoängerna var att den som associerar oskyldiga, slöjbärande barn med terrorism har passerat anständighetens gräns. Men om man verkligen försöker hitta essensen i det Orrenius skriver, blir den något mycket enklare: Han är upprörd över att det finns svenskar som inte har samma associationer som han själv.

Orrenius berättar om sina många möten med barn i slöja. Han bor i Malmö och har barn i skolåldern. För honom är det självklart att de flesta som bär slöja inte har ett dugg med militant, beväpnad islamism att göra.

Men om man inte lever i en vardag där slöjan är lika vanlig som foppatofflorna – det gör många svenskar – kommer det faktum att slöjan är ett obligatoriskt attribut bland militanta islamister att färga bilden av slöjan. Det är inte obegripligt, eller ens märkligt. Möjligen orättvist. Men slöjbärande muslimers problem är knappast Lars Liljegrens associationer, utan militanta islamisters sätt att bete sig. De är för jävliga och det gör att alla attribut de lägger beslag på smutsas ner.

Vad ska då slöjan associeras med, om den inte ska associeras med våldsbejakande islamism?

Simförbundets ordförande Ulla Gustavsson kopplade den till »hedersförtryck, könsstympning, barnäktenskap och hedersvåld« och tvingades genast att avgå. Ann Heberlein skrev i Svenska Dagbladet att slöjan sexualiserar bäraren, genom att utgå ifrån att kvinnor utan slöja riskerar sin sexuella dygd. Ett par slöjbärande kvinnor har invänt att slöjan tvärtom skapar en frizon i en översexualiserad värld.

Vad ska man tro?

Det är klart att det går att konstruera en berättelse om slöjan som en befrielse för kvinnan. Kanske sann i vissa fall. Men anar vi inte alla att det ändå är just en konstruktion?

Visst försvar för slöjan har uppfunnits på genusfakulteterna på progressiva universitet, men inte slöjan i sig. Den har vuxit fram som del av en kultur där kvinnor är strikt underställda män, där kvinnans frihet är strängt begränsad och hon i grund och botten är mannens ägodel. Slöjan har under senare decennier blivit vanligare i den muslimska världen. Inte tack vare någon kvinnlig frigörelse, utan genom att fundamentalistiska tolkningar av islam har avancerat med ekonomiskt, socialt och ideologiskt stöd av wahhabister.

Visst kan slöjan ha skiftande betydelser i olika sammanhang, men det är en rimlig hypotes att utgå ifrån att den än i dag och oftast har mera att göra med kvinnans underordning än med kvinnlig frigörelse.

Då ställs vi inför frågan som gjort så många inblandade så nervösa och som ledde till att Ulla Gustavsson genast tvingades avgå: Är det rimligt att inte ha några synpunkter när små flickor är tillhållna att bära slöja?

Ulla Gustavssons aningen yxiga ordval är en sak, men hon väckte en svår fråga som vi faktiskt behöver tala om. Svaren är inte alldeles givna.

Vi har i dag en betydande grupp muslimer i Sverige vars döttrar bär slöja. Långt ifrån alla av dessa flickor far illa i någon verklig mening. Ska vi lagstifta för att tvinga dem att ta av sig slöjorna? Vad gör vi om föräldrarna, eller flickorna själva, vägrar? Ska vi omhänderta flickorna och slita av dem plagget? Frigörelse genom tvång?

Något svenskar är särskilt dåliga på är att erkänna problem och konflikter, om de anar att det inte finns enkla lösningar på problemen och konflikterna. Den svenska modellen är i sådana lägen att antingen förneka att problemet eller konflikten finns, eller att föreslå en enkel lösning som är ogenomförbar.

Men nu är nog saken denna: Slöjan är ett värderingsmässigt problematiskt plagg, särskilt på barn. Att tvinga bort den skulle kräva orimliga ingrepp. Den knuten går inte att lösa. Vi måste helt enkelt lära oss att leva med konflikten, utan att för den skull blunda för den. Vi kunde börja med att inte straffa och sparka alla som vågar erkänna att konflikter av det slaget finns.

Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar här och blogg här. 

Läs mer

Nalin Pekgul: Mannen bakom slöjan 

Eli Göndör: Inte utan min slöja

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera