Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

198

Kommentar

Länge lever löntagarfonderna

Vänsterspöket lever och frodas, till direktörernas glädje.

Carina Åkerström ser ut som min första bankman: proper, lagom »bankig«, jordnära. Kanske inte så konstigt med tanke på att Handelsbankens nya direktör började sin karriär som just kontorsmedarbetare i Kalmar 1986.

Att en vanlig tjänsteman når toppen i Handelsbanken är inte överraskande. Lojalitet är något som odlats i decennier med hjälp av vinstandelsstiftelsen Oktogonen, där bankens anställda delar systerligt på den årliga avsättningen. Stiftelsen äger 10 procent av aktierna i banken. När Svenska Dagbladet skrev om Oktogonen 2014 hade en anställd som börjat i banken 1975 en förmögenhet på mer än 10 miljoner kronor.

Tredje största aktieägare i byggbolaget Skanska är medarbetarna genom en fond som äger 7 procent av kapitalet. I Silicon Valleys techindustri är det sedan länge standard att de anställda även blir aktieägare. Devisen är enkel: ju bättre företaget går desto mer pengar får direktörerna, men också ingenjörerna. En incitamentsstruktur som till och med en labbråtta skulle gå i gång på.

När den socialdemokratiska vänstersmockan Reformisterna presenterade sig häromveckan var det delvis med önskemålet att S skulle utreda »medborgarnas demokratiska inflytande över den ojämlika kapitalackumuleringen«. Översatt: hur de anställda skulle få ta del av företagens övervinster.

Det väckte minnen från diskussionerna om löntagarfonder och marschen 4 oktober 1983 då 100 000 människor demonstrerade mot att äganderätten, i praktiken, skulle gå förlorad när företagens majoritetsposter successivt togs över av de anställda. Slutversionen av kapitaldelningsförslaget blev en ganska tam sak. För att slutligen försvinna helt. Åtminstone som politisk idé.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera