Krönika

Nästan vad som helst är rimligt, om man är svensk.

En smygande misstanke är på väg att sparka av sig mockasinerna och börja klampa på ogenerat i mitt huvud. Den går ut på att svenskar inte har den blekaste aning om vad som är »rimligt«.

Det är ett förledande litet ord i en kultur som betraktar sig som pragmatisk, rättvis, fördomsfri och saklig. »Rimlig« är kusin till »lagom« och »sansad«. Det är ett ord som kör Volvo och dricker två glas vin till maten en lördag, men inte mer. »Rimlig« trivs bra med att vara mellanchef och frågar sig aldrig vad fan det får för skattepengarna, för vård, skola och omsorg måste få kosta.

Det är, kort sagt, det svenskaste av ord. Ändå tror jag att svenskar i hemlighet inte har en aning om vad »rimlig« betyder.

Expressen har den senaste veckan ägnat en del utrymme åt Göteborgsklanen Ali Khan. De är inte först. Aftonbladet gjorde ett stort reportage om släkten för ett och ett halvt år sedan. Göteborgs-Posten kartlade klanen för två år sedan. Av klanens vuxna män är drygt 80 procent dömda för brott, eller utredda för brottsmisstankar. De har mutat in ett »revir« i Angered, där de gör lite som de vill.

Överhuvudet heter Hashem Ali Khan och tillhör behändigt nog den minoritet av släktens vuxna män som är ostraffad. Han står bakom en moské och en »välgörenhetsförening«.

Det är här vi kommer till det »rimliga«.

Föreningen består till stor del av Ali Khanare som är dömda för grova våldsbrott, narkotikabrott och övergrepp i rättssak, men den sägs syssla med pingis och läxläsning. Mellan år 2000 och 2012 betalade Göteborgs stad ut närmare 900 000 kronor till föreningen. Myndigheten för stöd till trossamfund – jo, det är rimligt att ha en sådan i Sverige – har de senaste åren betalat ut 1,3 miljoner kronor till en organisation där Ali Khans klanförening är en av sju medlemmar. Kriminalvården låter dömda avtjäna sin samhällstjänst i föreningen.

Det är onödigt att förklara varför svenska myndigheter finansierar samhällets dödgrävare. Vi är lika svenska som handläggarna. Vi förstår argumenten: likabehandling, opartiskhet, kommunallagen, rättssäkerhet, och så vidare.

Men är det »rimligt«? Svaret är nog att det åtminstone har ansetts vara det. Regler är regler, som det brukar heta i brist på omdöme.

»Rimligt« kan definieras på åtminstone två sätt. Det ena är att utgå från principer och värderingar och argumentera utifrån dessa. Det andra är att känna in vad som är allmänt accepterat. Det senare är den svenska modellen. När Sverige var ett homogent samhälle funkade det hyfsat. Nu, när Sverige är ett mångkulturellt samhälle, funkar det inte alls. Då blir det »rimliga« antingen att justera normen för det accepterade och behandla kriminella klaner på samma sätt som Åshöjdens BK – aktivitetsbidrag och studiecirklar – eller att hålla fast vid den gamla enkulturella normen och förklara för hitflyttade gangsters att deras beteende är orimligt.

Det första är lockande, eftersom det undviker omedelbar konflikt. Det andra riskerar att tolkas som inskränkt och rasistiskt.

Exemplet Göteborg är just bara ett exempel på den svenska rimlighetens undflyende natur. Svenska jurister är ett annat.

»Rimligt tvivel« är en bra formulering. Är det rimligt att tvivla på någons skuld ska denne någon frikännas. Men vad är »rimligt« vad gäller tvivel?

Ta upp frågan med en svensk jurist och en av två saker händer. Antingen möts du av en flackande blick och ämnesbyte. Eller så skylls du för att vilja urholka rättssäkerheten.

Men alla rättsstater måste bestämma vad det rimliga är i »rimligt tvivel« och en del rättsstater har lättare att överkomma tvivel än andra, utan att kasta rättssäkerheten överbord.

Min misstanke är att Sverige är tvärtom: när ingen egentligen är säker på vad »rimligt« betyder, tvivlar juristerna för säkerhets skull lite extra.

Det kan vara »rimligt« att tro att den som köper en jätteladdning potentiella bombkemikalier, är radikal islamist och lajkar Isis-flaggor, bara ville åt ett parti billig färg. Det kan vara rimligt att tro att någon som odlar skepparkrans, köper en slaktarkniv och ger sig ner till Syrien, bara ville köra ambulans.

Tvivlar man på vad »rimligt« betyder, är nästan inget tvivel orimligt.

Det här är sådant som händer när en liten, ganska sluten enhetskultur får för sig att den är en fördomsfri, saklig världskultur. Minns det, om du undrar varför Sverige känns så makalöst orimligt ibland.

Johan Hakelius, politisk chefredaktör. Läs hans artiklar för Fokus här. 

Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Logga in
eller

Köp FOKUS ONLINE utan bindningstid!

Prova 1 månad för 1 krona

Kampanjpris 1 krona första månaden därefter 149 kronor per månad.

Detta ingår:

Obegränsad tillgång till alla online-artiklar.

Aktuella analyser och fördjupningar.

Dagligt nyhetsbrev.

Fokus på samhällsfrågor, politik, ekonomi, kultur och vetenskap.

Fortsätt

Jag godkänner villkoren för Fokus (FPG Media AB).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera