Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Övrigt

Myten om »Patient 0«

Han kallades »Patient Noll« – och beskrevs asom skyldig till den snabba spridningen av aids. 35 år efter sin död får Gaëtan Dugas upprättelse.

Den som steg in på akutmottagningen på Beth Israel hospital i New York 1988 möttes av ett kaos. Aidsepidemin hade med full kraft spritt sig bland heroinmissbrukarna på Lower east side. Patienter på avtändning försökte ta med sig droppställningen ut på gatan i jakten på nästa fix. Personalen hade fullt sjå att hålla dem kvar. De svenska sjuksköterskorna Gunnel och Lena som jag träffade hade bara fått lite knapp information om något som hette aids innan de hamnade i New York och jobb på Beth Israel.

Sjukhuset hade redan 1980 tagit emot några av de allra första aidspatienterna, även om de  ännu inte betecknades så. De första kom från främst Greenwich Village, där gaysamhället växt sig starkt. Några våningar upp på sjukhuset låg den här novemberdagen 1988 svenske modeskaparen Sighsteen Herrgård inne på behandling med AZT, den första medicinen mot hiv och aids.

I november 1988 hade 18 000 personer i New York utvecklat aids, hälften av dem redan döda. Sjukdomen spreds snabbt i de stora nordamerikanska städerna.

Och det fanns ett namn som alla pratade om, Gaëtan Dugas, som pekades ut som den person som starkt bidragit till den snabba spridningen. Som var »Patient Noll«.

Gaëtan Dugas hade växt upp som adoptivbarn i en familj i Quebec City i Kanada. Han utbildade sig till frisör, men drömmen fanns tidigt om att jobba inom flyget. När Air Canada släppte på regeln om att flygstewards skulle vara kvinnor, sökte han jobb direkt. 1974 började han flyga och blonde Gaëtan brukade på skoj diskutera med sina kvinnliga kollegor vem som var den hetaste killen på flygningen den dagen. Det var en tid av bekymmersfri sexuell frigörelse och populärkulturen hakade på. På diskoteken spelades Village People, en musikgrupp skapad för att attrahera gaypubliken. Och det mesta var tillåtet.

När Gaëtan Dugas diagnostiserades med hudcancer 1980 var ännu aids ett okänt begrepp, även om påfallande många homosexuella män drabbades av just hudcancer. Gaëtan bosatte sig i New York och i samband med behandlingen för cancer rekryterades han till ett projekt som leddes av Bill Darrow, utredare för smittskyddsmyndigheten US Centers for disease control and prevention (CDC). Darrow hade börjat studera sambandet mellan antalet sexpartners och den snabbt spridda sjukdomen bland patienter från främst New York, San Franscico och Los Angeles.

Gaëtan kunde ge Darrow en lista på 72 namngivna sådana kontakter, men uppskattade själv att det totalt kan ha handlat om det tiodubbla.

Han blev »Patient 57« i Darrows studie. Resultatet publicerades i mars 1984, samma månad som Gaëtan Dugas avlider i Quebec City, dit han återvänt.

I rapporten hade Dugas fått beteckningen »O«, som stod för »Out-of-California«. Men under processen blev bokstaven O förväxlad med siffran noll. Dugas pekades felaktigt ut som den ursprunglige, förste patienten som fått aids.

1987 kom San Francisco-journalisten Randy Shilts bestseller »And the band played on«, där han fiskat upp uppgifterna från Darrows rapport. Boken blev den populariserade skildringen av hur sjukdomen spreds, och klev man åren efter in på statliga Aids-delegationen i Sverige var bland det första man fick höra: »Du ska läsa ›And the band played on‹. Den ger en bra bakgrundsbild.«

»Det var ett skolboksexempel på ›fake news‹ som blev ›viral‹ innan något av begreppen ens var uppfunna«, skriver Brian D Johnson i tidningen Macleans.

Först 2016 kunde forskare bevisa genom sparade blodprover att Dugas virus inte var relaterat till de andra i det första spridningskluster som beskrevs i Darrows studie.

2017 kom Richard A McKays bok, »Patient zero and the making of the AIDS epidemic«, som legat till grund för Laurie Lynds dokumentärfilm »Killing patient zero«, som nyligen hade premiär. Båda gör upp med myten om Gaëtan Dugas som en iskall och beräknande person, som med berått mod skulle ha smittat sina sexpartners.

I dokumentären intervjuas Randy Shilts förläggare som i dag är ångerfull över hur myten om Dugas gavs spridning i »And the band played on«.

Förlagets pr-folk såg att boken inledningsvis fick lite publicitet. Men efter ett tips om att lyfta fram Dugashistorien och lansera den för tabloidtidningen New York Post (kända för en homofob hållning) ändrades det snabbt.

New York Post publicerade historien under rubriken »The man who gave us AIDS«. New York Times, som inte hade recenserat boken när den kom ut, publicerade på några veckor elva artiklar om den.

Gaëtan Dugas familj, upprörda av hur adoptivsonen exploaterades, vägrade att ställa upp när sedan CBS »60 Minutes« bad om en intervju. De har hållit sig undan mediauppmärksamheten sedan dess.

När sanningen uppdagats är många förvånade över att många som bidrog till den både förenklade och felaktiga skildringen av aidsspridningen själva var en del i gayrörelsen. Författaren Randy Shilts gav intervjuer där mannen som döpts till »Patient zero« demoniserades och beskrevs som en ond person som avsiktligt smittat andra. Randy Shilts gick så långt att han i en intervju jämförde honom med »Jack the ripper«. (Shilts dog själv av aids 1994.)

I dokumentärfilmen »Killing patient zero« intervjuas Gaetane Urevig, flygsteward som jobbade med Dugas. Hon har goda minnen av kollegan. De skojade om att de hade så lika förnamn och hon berättar vad han alltid brukade säga: »En dag ska jag bli en stjärna.«

Och nog blev Gaëtan Dugas världsberömd, fast inte på det sätt som han hade tänkt sig.

I dag har runt 700 000 människor avlidit i aids i Nordamerika.

Globalt har över 30 miljoner dött i aids och för närvarande lever 30 till 35 miljoner med hiv. Värst drabbat är Afrika söder om Sahara. I Sverige rapporteras ungefär 400–500 nya fall varje år. Runt 6 500 personer lever i dag med hiv i Sverige, enligt Folkhälsomyndigheten.

När aidsspridningen uppmärksammades på bred front på 80-talet var det med en blandning av panik, moralism och ibland förnekelse.

Panik, som i fallet med Gaëtan Dugas. Eller aningslöshet, som när Aftonbladets Annette Kullenberg skrev i en krönika på 80-talet: »Man behöver inte bli så krasslig av lite aids.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera