Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

No more mister nice guy

Han var drömkandidaten – ung, charmig med en ny ledarstil – men de senaste månaderna har Justin Trudeau skakats av en skandal som ifrågasatt både honom och Liberalerna.

Förstasidan på en tidning kan säga mycket. I november 2015 föreställde den på Macleans (Kanadas Fokus) den nye premiärministern Justin Trudeau ute bland väljare. På förstasidan lovades berättelsen om hans »episka« valtriumf.

I april 2019 samma bild på förstasidan. Men nu med rubriken »The imposter« (bedragaren).

I höst är det val i Kanada och det liberala partiet hade länge ledningen i opinionsmätningarna. Men i skiftet februari–mars gick det konservativa partiet om. Övertaget kom efter en skandal som skakat om den liberala regeringen.

Upprinnelsen till de senaste månadernas dramatik var när teknikkonsultföretaget SNC-Lavalin, med huvudkontor i Montreal, avslöjades ha betalat mutor för att få kontrakt i Libyen för drygt tio år sedan. Mutorna gick till Saif al-Islam Gaddafi, diktatorn Muammar Gadaffis son.

Företaget åtalades men ställda inför risken för stora bötesbelopp som riskerade hela företagets existens – och därmed jobben – började några företagets medarbetare pröva en alternativ strategi. De såg möjligheten att undvika rättegång genom en uppgörelse mellan SNC och åklagarna, en så kallad deferred prosecution agreement (DPA).

Till dem hörde Justin Trudeau, som själv är vald till parlamentet för en valkrets i Montreal. Möjligheten av använda DPA hade smugits in i den federala budgeten för 2018 på sidan 202 och beskrevs där som ytterligare ett sätt att hålla företagen ansvariga för brott.

Trudeau och andra försökte envetet under hösten övertyga Jody Wilson-Raybould, justitieminister och riksåklagare, om saken. Hon var ett fynd i Trudeaus första regering, med sin bakgrund som både jurist och ledare inom »First Nation«, den kanadensiska ursprungsbefolkningen. Den första från ursprungsbefolkningen att ta plats i en regering.

Problemet var att Wilson-Raybould vägrade och stod på sig om en rättegång mot SNC. I januari i år kom första signalen om att hon var i onåd. Hon flyttades från justitieministerposten till att bli minister för veteranfrågor.

I början av februari kom det första i en lång rad avslöjanden, då Globe and Mail beskrev hur Trudeaus medarbetare försökt påverka Wilson-Raybould att verka för en uppgörelse i stället för en rättegång. Bara några dagar senare lämnade hon regeringen.

I onåd. Jody Wilson- Raybould har vittnat mot Justin Trudeau och har därför indirekt blivit petad ur regeringen. Foto: Adrian Wyld/AP

Och någon vecka senare avgick även Trudeaus närmaste medarbetare Gerald Butts, de två har varit vänner sedan universitetsåren på McGill i Montreal. Butts agerade budbärare i påtryckningarna på justitieministern. I början av mars avgick en andra minister, Jane Philpott, som kom in i regeringen som socialminister, men så sent som i januari flyttats till handelsfrågorna, i protest mot påtryckningarna i SNC-affären mot Wilson-Raybould.

I april blev båda de tidigare ministrarna också uteslutna ur den liberala partigruppen. De finns kvar som partilösa ledamöter, men vill de ställa upp i höstens val får de göra det för andra partier.

Eftermälet till skandalens alla avslöjanden – lögner och lögner som motbevisats, offentliga utfrågningar, bandinspelningar av samtal mellan de centrala aktörerna – är inte speciellt vackert.

– Hur lyckades SNC–Lavalin-affären skaka om den här regeringen så grundligt? Jo, därför att den avslöjar några grundläggande sanningar för kanadensarna om vår premiärminister. Det är som om debattlaget från McGill-universitetet smugit in i de övergivna ruinerna av Ottawa och låtsas vara Kanadas regering, skriver Paul Wells i Macleans.

Andra har pekat på att de egna intressena satts före de allmänna även i andra fall. I valrörelsen 2015 argumenterade Trudeau starkt för en reformering av valsystemet i Kanada, med större inslag av proportionalitet. Trots att det gröna partiet i Kanada till exempel fick 603 000 röster i valet 2015 fick det bara ett mandat i parlamentet. Men när ett förslag till nytt valsystem visade sig kunna missgynna Liberalerna backade Trudeau och har skrinlagt planerna på en valreform.

Men det kanske tydligaste skiftet har kommit på senare tid när Kanadas rykte som välkomnande invandrarland fått sig en rejäl törn.

Den 28 januari 2017, en vecka efter Donald Trumps installationstal och löften om en kraftigt åtstramad migrationspolitik i USA, twittrade Trudeau under hashtagen #WelcomeToCanada: »Till dem som flyr förföljelse, terror och krig säger vi: kanadensarna välkomnar er, oavsett er religion. Mångfald är vår styrka.«

Nyligen uttalade sig Bill Blair, tidigare polischef i Toronto, och nu minister för gränskontroll och åtgärder mot organiserad brottslighet, på ett helt annat sätt:

– Jag kan säga att vi har arbetat väldigt hårt de senaste månaderna för att märkbart reducera antalet människor som passerar vår gräns illegalt. Det finns rätta vägar att komma till det här landet för att söka asyl, och vi försöker uppmuntra människor att ta de vägarna, sa Bill Blair.

Och återigen har en lagändring smugits in i en, denna gång 392-sidig budget. Den som kommit som flykting eller sökt asyl i ett annat land ska inte kunna göra det i Kanada, om första landet anses säkert, vilket inkluderar USA. Och de ska enligt nya reglerna kunna avvisas utan prövning.

Den skärpta flyktingpolitiken i USA har gjort att många som först sökt sig dit söker sig vidare till Kanada. Främst över den obevakade gränsen i norra USA mot provinsen Quebec.

Under 2017 kom strax över 18 000 och 2018 över 20 000 flyktingar den vägen. Runt  4 400 har beviljats asyl, runt 4 000 har fått avslag hittills. Men mer än 30 000 väntar på beslut.

– Det här reser en fascinerande fråga: Är flyktingar nu politiskt radioaktiva överallt? Europa, förstås, påverkade av en stor flyktingström, har nu vänt sig mot immigration. USA-regeringen slår ner hårt mot migrationen över gränsen mot Mexiko, där tiotusentals människor korsat gränsen varje månad, skriver Macleans.

– Justin Trudeau var i flera år framhållen som ett undantag i trenden som svepte över hela världen. Tillsammans med An­gela Merkel var han den västliga ledare som gick ut och välkomnade migranterna med varma kläder och leenden, fortsätter de.

Skiftet har gett starka reaktioner bland organisationer som hjälper flyktingar.

– Det här är verkligen en förödande attack på flyktingars rättigheter, säger Janet Dench, chef för Canadian council for refugees till Macleans.

Organisationen sammanfattar det: Liberalerna sågar i en grundpelare i sin identitet och i sitt varumärkeslöfte. Liberalerna i Trudeau-eran gav sig knappast in i politiken för att vara höger i frågor om asyl och migration.

Förra året invandrade 303 000 männi­skor till Kanada. En tredjedel av dem har temporära visa, till exempel studenter. Större delen av de övriga är arbetskrafts- och anhöriginvandrare. 55 000 sökte asyl av skyddsskäl, men under året beviljades bara 14 790 personer asyl.

Och även opinionen bland väljarna tycks ha svängt. Tidigare mätningar har visat en övervikt för att ta emot flyktingar på dagens nivåer. Men senare mätningar visar att 42 procent anser att Kanada tar emot för många migranter från »synbara minoriteter«, medan 39 procent anser att det är ett lagom mottagande.

Det har också påverkat Liberalernas regeringspolitik. Flera säger att det är för tidigt att räkna ut Trudeau som premiärminister, men att utgångsläget förändrats:

– 2015 hade Mr Trudeau lyxen att kampanja som en symbol och för en sak. 2019 får han kampanja som kandidat. Det ger ett annat val – och en annan sorts Trudeau, skriver Scott Reid, kommunikationschef hos den tidigare liberale premiärministern Paul Martin, i tidningen Globe and mail.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera