Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Nu börjar sökandet efter Liberalernas »Vad«

Synen på SD kan bli 2010-talets kärnkraftsfråga som delar borgerligheten. Den kan också avgöra vem som blir Liberalernas partiledare.

Det hette att Folkpartiet var politikens Hallsberg – där stannade man till för att byta parti. Nu byter folk sällan tåg i Hallsberg. Om tågen ens stannar där längre.

Likadant är det med Liberalerna; vad som kännetecknar en liberal kärnväljare är i dag ytterst diffust. Kvinnliga borgerliga väljare som till varje pris vill undvika SD-samarbete väljer Centerpartiet. Kravliberaler går till M eller KD. Välutbildad medelklass i tjänstemannayrken har i hög grad hittat något annat parti.

Allt medan liberalpartisterna har fullt upp med att bråka sinsemellan om renlärigheten i något internt PM.

– Om man är osams med sig själv om vart man är på väg, varför skulle då någon följa med? undrar en liberal.

Det är detta som liberalpartisterna hoppas att Nyamko, Erik, Christer eller för all del Johan ska ändra på. Men det lilla sargade partiet borde kanske prata minst lika mycket om vad som om vem.

Pratar de vad är det mycket troligt att året 2002 dyker upp i diskussionen. Under Lars Leijonborgs ledning hade de fyra år tidigare gjort sitt sämsta val i modern tid. Väljarflykt! Vad göra inför valet 2002? Jo, Leijonborg knöt till sig Johan Jakobsson som utmärkt sig i studentpolitiken, och som några år tidigare skrivit »Fem goda råd till ett alldeles för litet parti«, ihop med Håkan Tenelius.

Som partiets stabschef åkte Jakobsson till Danmark. Där hade liberala Venstre omprofilerat sig med en tuffare och mer högerinriktad politik under Anders Fogh Rasmussens ledning och tagit hem 13 nya mandat i folketinget i valet 2001.

Det var dansk dynamit. Men skulle det verkligen vara en linje också för svenska liberaler?

Första testet kom i partiledarens sensommartal i Västervik. I talet krävde Leijonborg språktest för att invandrare skulle kunna bli svenska medborgare. Fredrik Furtenbach på Ekot hade fått rapporten på förhand och drog på språkkravet i lunchsändningen – alla andra medier hakade på. På presskonferensen efter talet satt den 33-åriga riksdagskandidaten Nyamko Sabuni intill partiledaren. Nu skulle det bli slut på »snällismen« i partiet. Även om folkpartisterna inte var så medvetna om att tankarna om snällismen hade formulerats av den norske Arbeiderpartipolitikern Rune Gerhardsen redan 1991.

Under veckorna som kom kände de att det bar. Kanske skulle de rent av nå Westerbergs superresultat på 14,2 procent från 1985, vågade någon hoppas. Kravliberalismen fick ersätta folkpartistisk mjäkighet med resultatet att FP rusade i valet. Redan på valnatten gavs den tidigare ifrågasatte partiledaren ett nytt epitet: Leijonkungen.

Johan Jakobsson blev geniförklarad som spinndoktor. Han började efter valet ett nytt jobb på Svenska Bankföreningen, men övertalades att komma tillbaka som partisekreterare. Jakobsson sa att de i valrörelsen förmedlat »en ny, mer sann, bild av Lars Leijonborg«. Att »han är en fighter, och mycket engagerad. Tidigare trodde väl kanske en och annan att han gäspade sig igenom tillvaron«.

I kulisserna fanns det de som hade en annan förklaring. Att FP var det ständiga »näst-bästa-partiet« och att partiets möjlighet kom när Moderaterna drabbades av den så kallade valstugeskandalen, liksom av taktiska felbedömningar och svag lyskraft från partiledaren Bo Lundgren. Johan Jakobsson flyttade i alla fall tillbaka till riksdagskansliet i gamla Kanslihuset. På sammanträdesbordet i sitt annars sparsmakade rum – som Johan Pehrson lämnat för att bli justitieutskottets ordförande – ställde han en skål med en ensam guldfisk.

Att individens tid var kommen, det gick inte att ta miste på.

Det ryktbara året 2002 hade inte bara markerat en höjdpunkt i opinionen för Folkpartiet. Det goda valresultatet gjorde också att ett gäng yngre folkpartister kom in i riksdagen: bland dem Birgitta Ohlsson, Nyamko Sabuni, Erik Ullenhag och Christer Nylander.

17 år senare är det kring denna kvartett partiets framtid snurrar.

Med i partiledarstriden finns även Johan Pehrson men i praktiken står det mellan två kandidater: Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni, där den senare står för fortsatt fokus på kravliberalismen och ett oblygt närmande till de forna alliansvännerna till höger. Ullenhag är socialliberalernas kandidat. Han som också har varit partisekreterare och i sin bortavaro stämplats som Fredrik Reinfeldts mjukaste integrationsminister.

Dagarna före EU-valet hette det att kampen om partiledarposten skulle bli ett tajt race. Men det fanns en brasklapp, påpekade ärrade liberaler: ett uselt Europaval kunde  kasta om förutsättningarna.

Så kom slutligen söndagen den 26 maj, den fruktade ödesdagen för det marginaliserade partiet. Med drygt 4 procent lyckades Liberalerna, Sveriges mest EU-ivriga parti, precis behålla sitt mandat i EU-parlamentet. Genomklappning, men inte fullskalig katastrof. Christer Nylander försvann ur partiledarracet och arga partimedlemmar kunde konstatera att man i 17 av 21 län hamnat under röstspärren. Undantagen fanns i Uppsala, Göteborg, Stockholm – och det allt mäktigare Skånedistriktet.

– Det här är ett fruktansvärt dåligt resultat!, dundrade Torkild Strandberg över telefon från sin hemmabas i Landskrona.

Han har det senaste decenniet gjort sig ett namn som den nya tidens kravliberal, sedan han tog makten över den tidigare S-kommunen med stöd av SD. Dagen efter EU-valet krävde han att partiet höjer blicken från storstaden.

– Det behövs en kulturell förändring i vårt parti. Förståelse för att världen ser olika ut på olika håll i Sverige. Man kan inte ha en politik som bygger på ett utvecklingsarbete med fokus på hur det ser ut i Stockholms innerstad. Det här valresultatet är en obehagligt tydlig indikation på det.

Strandberg fick stöd av en annan skåning – Mats Persson, riksdagsledamot från Lund – som med nästan ordagrann samstämmighet bet ifrån mot ledningen i Stockholm.

– Vi är på väg att bli ett elitistiskt storstadsparti för akademiker och det är ohållbart.

– Jag tror att man måste börja från grunden att gå igenom allt ifrån politik man för, den samhällsanalys man gör av var samhället är på väg, hur man bedriver politik till hur man kommunicerar. Det är inte retuschering som krävs utan att man gör om stora delar av partiets sätt att jobba.

Mats Persson hävdade att Liberalerna måste ställa sig en grundläggande fråga:

– Vill man vara ett parti som svarar på de frågor människor ställer sig i sin vardag, eller vill man vara ett elitistiskt parti där det viktigaste är att diskutera och få rätt i en akademisk diskussion?

Liberalernas traditionella väljarbas fanns bland tjänstemännen, hyfsat välutbildade människor som intresserade sig för samhällsutvecklingen. I dag har de vänt partiet ryggen. Succéåret 2002 röstade 20 procent av tjänstemännen på dåvarande FP, i höstens val hade den andelen krympt till 7 procent, i EU-valet ännu lägre. Opinionsmätningar som Novus gjort åt TCO visar att L minskat i några år, och att C ökat. Folkpartiet, som förr slogs med S om de stora löntagargrupperna, har precis som skåneliberalerna påpekar, ägnat sig åt frågor som deras väljarbas inte sökt svaret på.

– Under Björklunds tid har det varit väl mycket profileringar i frågor som Nato, försvaret eller att vi ska gå in i eurosamarbetet. Men väldigt lite om hur vi ska ha en fungerande sjukförsäkring, a-kassa och vad som kan göras för att underlätta omställningar mitt i livet, säger en liberal.

– Det har varit litteraturkanon, pappa­månad, euron, kärnkraften och jämställdhetsbonus. Det blir för spretigt. En tredje pappamånad är väl bra, men det är inte det våra väljare ser som viktigast i vardagen, säger en annan liberal, som också kom in i riksdagen 2002: Axel Darvik.

Han är i dag kommunpolitiker i Göteborg och satt i gruppen som gjorde partiets eftervalsanalys. Han instämmer i beskrivningen att partiet har missat att fånga upp de viktiga och vardagsnära frågorna. Och menar att det har varit för mycket 80–20-frågor, där 20 procent kan tycka att något är bra och viktigt, men 80 procent reagerar mot eller är likgiltiga inför frågan.

– Vi fungerar mer som en tankesmedja än ett parti, säger Darvik.

Valet av ny partiledare kommer att flankeras av fyra direktsända möten med medlemmar runt om i landet. Beskrivningen inifrån Liberalerna är att frågan som kommer att avgöra är migration och integration. En fråga som båda kandidater har lyft i medieframträdanden. Sedan väntar alla spänt på hur den nya ledaren ska hantera januariöverenskommelsen, som säkrar makten åt den rödgröna regeringen.

– Liberalernas utgångspunkt under min ledning är att programmet håller samman. Sedan är det alltid så att när det är fyra partier inblandade så kan jag inte svara för de tre andra. Jag tror människor förväntar sig att någon ordning måste det vara på ett parti, säger Erik Ullenhag.

Nyamko Sabuni har i intervjuer hävdat att hon ska göra det hon kan för att hålla partiets löfte. Men en del liberaler tvivlar. Januariöverenskommelsen är starkt hotad, säger en luttrad liberalpartist, och tillägger att ingen i partiet vill bli förknippad med överenskommelsen.

– När januariavtalets skattereform ska lanseras är det möjligt att Sossarna inte levererar och då kan man få anledning att hoppa av den helt, hävdar källan.

Axel Darvik tycker för sin del att partiet med hanuariavtalet har blivit »inknött« mot S, MP och C, där alla slåss om samma väljare. Precis som en del andra namnkunniga liberaler tror han att partiets politiska utrymme finns i mitten-höger.

– Kärnan bland alliansväljarna är besvikna på att M och KD vandrat högerut, men också över att L och C gjort upp med regeringen, säger han och menar att Nyamko Sabuni mest motsvarar ett Liberalerna i mitten-höger.

Men liberaler är som bekant kluvna. Gert Gelotte, i många år politisk reporter och sedan ledarskribent på Göteborgs-Posten, frågar sig var socialliberalismen tog vägen. Han tycker partiet har gått för långt till höger.

– Socialliberalismen finns kvar till namnet, men inte som ideologi. Inkomstbortfallsprincipen var tidigare grundläggande för liberaler, nu svajar man också där. Man vill ha marknadshyror och försvagad arbetsrätt. Den sista geniunt socialliberale var Bengt Westerberg, som också drev igenom LSS, ett socialliberalt flaggskepp.

Liberalerna har fått hård konkurrens genom att Centerpartiet »kidnappat« liberalismen, hävdar han.

– Samtidigt har Liberalerna blivit mer av ett Moderaterna light. Utrymmet finns inte högerut, det saknas i dag en borgerlig vänster.

Gert Gelotte fortsätter:

– Hur kommer vi att minnas Jan Björklunds tio år? Jo, att han vann skoldebatten. Han har rent av försökt fortsätta en debatt han redan vunnit – Socialdemokraterna låter som Liberalerna i skoldebatten i dag. Jan Björklund vann skoldebatten men har nästan utplånat sitt parti, säger Gert Gelotte.

Ett annat minne från Jan Björklunds partiledartid är en splittring i L som vägrar läka. Det är här Birgitta Ohlsson, hon som egentligen lämnat partipolitiken, kommer in i bilden. 2016 rök hon och Björklund ihop i en partiledarstrid för öppen ridå. Ohlsson hade redan på försommaren samma år gått emot partilinjen i frågan om en skärpt asyllagstiftning. Sedan gjorde Jan Björklund två kontroversiella utspel efter varandra, och plötsligt ställdes de öga mot öga: den kravliberale majoren mot feministen, förnyaren.

Birgitta Ohlsson förlorade striden. Men få skulle beskriva Jan Björklund som vinnare. Kampen slet partiet i två. Birgitta blev, som en liberalpartist uttrycker det, en skugga i valrörelsen – trots att hon inte var med.

– När Birgitta Ohlsson utmanande Björklund var det två tredjedelar som inte ville byta partiledare. Men den sidan har sedan splittrats. Entusiasmen är inte kvar någonstans, all energi läggs på att vara osams, säger en tidigare central liberal politiker.

Fyra år efter guldåret 2002 gick det desto sämre för Folkpartiet. I slutskedet av valrörelsen avslöjades att unga Luf:are hade fått reda på lösenordet till S-datanätverk och läst rapporter och valstrategier. Jakobsson hade vetat, men inte ingripit och fick gå mitt under valrörelsen.

På valnatten firade folkpartisterna att Alliansen kunde ta över, men konstaterade att partiet var tillbaka på mer normal FP-nivå. Jakobsson hade lämnat som parti­sekreterare. Ett år senare lämnade även Lars Leijonborg som partiledare.

Kanske hade nedgången kunnat förebyggas redan efter framgångsvalet 2002. De segeryra folkpartisterna tillsatte nämligen aldrig någon valanalysgrupp – en sådan ska konstatera misstag som gjorts i valrörelsen – men väl en »succékommission«.

I kommissionen fanns det en medlem som i partitidningen Nu uttryckte sig särskilt klarsynt:

»Folkpartiet kan växa som borgerligt parti i konflikt med Socialdemokraterna. Men hur ska vi vinna väljare från S om vi uppfattas som högerparti?« frågade sig den nyinvalde riksdagsledamoten Christer Nylander.

Svaret på den frågan ger Liberalerna varken prinsessan eller hela riket. Men kanske nyckeln till riksdagen i fyra år till.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera